489 Vildlin—Vile 490 Vildkatt, Felis silvestris (catus). Vildpersilja, Aethusa cynapium. på nacke och rygg, har tvärstrimmor på sidorna och en gulvit fläck under hakan. Svansen är jämnt yvig. V. har varit utbredd över större delen av Europa (några få fynd från stenålderstid i Sverige). På grund av sin rov-girighet har den dock flerstädes utrotats el. undanträngts till skogiga bergstrakter. I Skottland finns ett fåtal kvar. På kontinenten träffas v. huvudsaki. i Schweiz’ bergsskogar och österut i Balkanländerna men även på Pyreneiska halvön. Flera lokala raser ha urskilts. Lönnb. Vildlin, bot., se Linväxter. Vildman (ty. wilde Männer, Waldmenschen, fr. sauvages), her., kraftiga, nakna, vanl. håriga och långskäggiga, med lövkrans kring huvud och midja försedda samt med en klubba beväpnade manliga gestalter. Se vapenbild vid Lappland, sp. 773. Vild- och Rhengreve, se Rhengreve. Vildpersilja, Aethüsa oyna'jnum, enårigt ogräs av fam. flock-blomstriga med långa, nedåtriktade, trebla-diga enskilda svepen. Bladen, som påminna om den odlade persiljans, ha liksom hela växten, när de krossas, löklukt och äro giftiga (förorsaka hjärtklappning och kräkningar). G. M-e. Vildrac [vildra'k], Charles, fransk författare (f. 1882), utgick från den unanimis-tiska Abbayekretsen och debuterade med realistisk vardagslyrik, bitter och ordknapp: »Images et mirages» (1908), »Le livre d’amour» (1919) och »Les chants du désespéré» (1920). Som dramatiker slog V. igenom hos Copeau med »Le paquebot Tenacity» (1922; »Ombord», 1927), varpå följt bl. a. »Michel Auclair» (1923), »Le pélerin» (s. å.; uppf. i Sthlm av Comédie frangaise 1932) och »La brouille» (1931; »En brytning», radiospel 1934), små mästerstycken av intim stämnings-konst och exakt miljöskildring. Kj. S-g. En vildvinsart, Parthenocissus tricuspidata. Vildstam, trädg., ung. dets. som grundstam (se d. o.). Vildsvin, zool., se S v i n d j u r. Wildungen [viddoqon], Bad W., stad och badort i f. d. ty. fristaten Waldeck, nu i preuss. prov. Ilessen-Nassau, nära floden Eder; 5,417 inv. (1925). Berömda minéralkällor, innehållande kalcium-, magnesium- och järnsal-ter samt kolsyra och mycket anlitade för njur- och blåssjukdomar. Wild west [coäl'ld <we'st], eng., se Vilda västern. Vildvin, till fam. Vitaceae (se V i n f a m i 1-j e n) hörande buskartade klängeväxter med femfingrade blad och klängena ofta försedda med häftskivor. Parthenocissus vitacea (Am-pclopsis, Quinaria el. Parthenocissus quinque-folia), jungfruvin, härstammar från ö. Nordamerika och odlas i Sverige allmänt som spaljéväxt. Den närstående P. tricuspidata var. Veitchii, »självklättrande v.» (sannolikt från Japan), kan med hjälp av häftskivorna klättra uppför släta murar. Ilos båda antaga bladen en vackert röd höstfärg. Jfr Vin-ranka. G. M-e. Vildåsnor, zool., se II ä s t d j u r e n, sp. 324. Vile, isl. myt., enl. eddadikten »Lokasenna» och Snorres förmodligen därpå stödda uppgift i Eddan en bror till Oden. Ordet betyder »vilja», »själ». V. har trol. tillkommit genom en missuppfattning av Tjodolfs från Hvin och Egill Skallagrfmssons namn på vindguden Oden: »viljans (själens) broder». Oden erhöll snart ännu en broder, Vi el. Ve (»den helige»), detta säkerligen på grund av kristet inflytande under vikingatiden, enär Kristus redan under den äldre medeltiden ofta benämndes »Guds vilja» (ty. Wdle). Jämte över-