Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vildkatt - Vildlin - Vildmän - Vild- och Rhengreve - Vildpersilja - Vildrac, Charles - Vildstam - Vildsvin - Wildungen, Bad - Wild west - Vildvin - Vildåsnor - Vile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Vildlin—Vile
490
Vildkatt, Felis silvestris (catus).
Vildpersilja,
Aethusa cynapium.
på nacke och rygg, har tvärstrimmor på
sidorna och en gulvit fläck under hakan.
Svansen är jämnt yvig. V. har varit utbredd över
större delen av Europa (några få fynd från
stenålderstid i Sverige). På grund av sin
rov-girighet har den dock flerstädes utrotats el.
undanträngts till skogiga bergstrakter. I
Skottland finns ett fåtal kvar. På
kontinenten träffas v. huvudsaki. i Schweiz’
bergsskogar och österut i Balkanländerna men
även på Pyreneiska halvön. Flera lokala raser
ha urskilts. Lönnb.
Vildlin, bot., se Linväxter.
Vildman (ty. wilde Männer, Waldmenschen,
fr. sauvages), her., kraftiga, nakna, vanl.
håriga och långskäggiga,
med lövkrans kring
huvud och midja
försedda samt med en
klubba beväpnade
manliga gestalter. Se
vapenbild vid
Lappland, sp. 773.
Vild- och Rhengreve,
se Rhengreve.
Vildpersilja, Aethüsa
oyna’jnum, enårigt
ogräs av fam.
flock-blomstriga med långa,
nedåtriktade,
trebla-diga enskilda svepen.
Bladen, som påminna
om den odlade
persiljans, ha liksom hela
växten, när de
krossas, löklukt och äro
giftiga (förorsaka
hjärtklappning och
kräkningar). G. M-e.
Vildrac [vildra’k], Charles, fransk
författare (f. 1882), utgick från den
unanimis-tiska Abbayekretsen och debuterade med
realistisk vardagslyrik, bitter och ordknapp:
»Images et mirages» (1908), »Le livre
d’amour» (1919) och »Les chants du désespéré»
(1920). Som dramatiker slog V. igenom hos
Copeau med »Le paquebot Tenacity» (1922;
»Ombord», 1927), varpå följt bl. a. »Michel
Auclair» (1923), »Le pélerin» (s. å.; uppf. i
Sthlm av Comédie frangaise 1932) och »La
brouille» (1931; »En brytning», radiospel
1934), små mästerstycken av intim
stämnings-konst och exakt miljöskildring. Kj. S-g.
En vildvinsart, Parthenocissus tricuspidata.
Vildstam, trädg., ung. dets. som grundstam
(se d. o.).
Vildsvin, zool., se S v i n d j u r.
Wildungen [viddoqon], Bad W., stad och
badort i f. d. ty. fristaten Waldeck, nu i
preuss. prov. Ilessen-Nassau, nära floden Eder;
5,417 inv. (1925). Berömda minéralkällor,
innehållande kalcium-, magnesium- och
järnsal-ter samt kolsyra och mycket anlitade för
njur- och blåssjukdomar.
Wild west [coäl’ld <we’st], eng., se Vilda
västern.
Vildvin, till fam. Vitaceae (se V i n f a m i
1-j e n) hörande buskartade klängeväxter med
femfingrade blad och klängena ofta försedda
med häftskivor. Parthenocissus vitacea
(Am-pclopsis, Quinaria el. Parthenocissus
quinque-folia), jungfruvin, härstammar från ö.
Nordamerika och odlas i Sverige allmänt som
spaljéväxt. Den närstående P. tricuspidata
var. Veitchii, »självklättrande v.» (sannolikt
från Japan), kan med hjälp av häftskivorna
klättra uppför släta murar. Ilos båda antaga
bladen en vackert röd höstfärg. Jfr
Vin-ranka. G. M-e.
Vildåsnor, zool., se II ä s t d j u r e n, sp. 324.
Vile, isl. myt., enl. eddadikten »Lokasenna»
och Snorres förmodligen därpå stödda
uppgift i Eddan en bror till Oden. Ordet betyder
»vilja», »själ». V. har trol. tillkommit genom
en missuppfattning av Tjodolfs från Hvin och
Egill Skallagrfmssons namn på vindguden
Oden: »viljans (själens) broder». Oden erhöll
snart ännu en broder, Vi el. Ve (»den
helige»), detta säkerligen på grund av kristet
inflytande under vikingatiden, enär Kristus
redan under den äldre medeltiden ofta
benämndes »Guds vilja» (ty. Wdle). Jämte över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
