Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vile - Vilhelm (Carl Ludvig Wilhelm, svensk arvfurste) - Vilhelm (furste av Albanien) - 1. Vilhelm I Erövraren (engelsk konung) - 2. Vilhelm II den röde (engelsk konung) - 3. Vilhelm III (prins av Oranien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Vilhelm
492
guden Oden och hans broder V. (»vilja»)
uppställdes som en tredje broder Ve (»den helige»;
jfr »den Helige ande»). I den nordiska
skapelsehistorien, sådan Snorre framställer den,
få Oden, V. och Ve ersätta Oden, Höner och
Lodur, vilka i »Voluspas» förmodligen
ålderdomligare framställning äro de, som skapa de
första människorna, Ask och Embla. Ad. N-n.*
Vilhelm (Carl Ludvig Wilhel m),
andre son till Gustav V, svensk arvfurste, hertig
av Södermanland, författare (f. 1884 17/8).
Prins V. var 1898—1904 kadett, blev 1904
underlöjtnant och 1933
kommendör vid
flottan. Under pseud. L.
Wica utgav han 1912
»Indisk erotik», en fri
tolkning av L. Hopes
»The garden of
Kama». Han har
författat en mångfald
livliga reseskildringar:
»Där solen lyser»
(1913), om en 1911
företagen färd i Siam,
»Mellan två
kontinenter» (1920), som
skil
drar en etnografisk-arkeologisk forskningsresa
i Centralamerika, »Bland dvärgar och gorillor»
(1922), om en zoologisk forskningsresa i
Cent-ralafrika, »Vid vattenhålen. Bilder ur
Afrikas djurliv» (1923), »Sydfranskt. Skildringar
från strövtåg i Provence» (1926), »Amerika
från estraden» (1928), »Korsikanskt och
annat» (1932) och »Nära öknen» (1933). Han
har utgivit diktsamlingarna »Släckta fyrar»
(1916), »Svart och vitt» (1918) och »Selene»
(1922). öppet sinne och formell lätthet
känneteckna V:s dikter. En självständigare
talang visa dock hans novellböcker. Han utgav
1919 »Den gamla tallen», 1924 »Svarta
noveller», Af rikaberättelser, till en del utmärkta
för mättad stämningsmålning och poetisk
charm, 1929 »Berättelser från byn», 1930
»Bara en gumma och andra berättelser». V:s
berättelser äga en frisk och älskvärd realism,
och särskilt lyckas han i teckningen av
folktyper ur sydländsk miljö. Han har också
författat skådespelen »Kinangozi» (1924; uppf.
på Svenska teatern i Stockholm) och
»Ombord» (1926; uppf. på Dramatiska teatern).
Han har medarbetat i Idun som teater- och
litteraturanmälare under sign. Pewe. J. L-t.
Vilhelm, furste av Albanien, se d. o., sp.
398, och W i e d.
Vilhelm (eng. William), engelska konungar.
1. V. I Erövraren (William the
con-queror), hertig av Normandie (1027 el. 1028—
87), oäkta son till hertig Robert (Robert le
diable) av Normandie. V. tillträdde
hertig-dömet 1035 och måste senare strida mot
upproriska baroner samt genom järnhård
disciplin pacificera landet. Vid ett besök i
England 1051 skaffade han sig sannolikt hos
faderns kusin konung Edvard Bekännaren
löfte om tronföljden i England, och 1053
stärkte han sin ställning genom giftermål
med en dotter till greve Balduin V av
Flandern. 1064 avtvang V. jarl Harald
Godwins-son ett löfte att stödja hans engelska
tronanspråk. Då Harald vid Edvard Bekännarens
död själv besteg engelska tronen, inskred V.
med väpnad makt. Han landsteg 28 sept.
1066 vid Pevensey på kusten av Sussex med
trol. högst 12,000 man och slog Harald vid
Hastings 14 okt. Juldagen kröntes han i
Westminster. Erövringen fullbordades först
1071, sedan V. kuvat en folkresning i n.
England, tagit Chester, drivit skottarna till
baka, förmått danske konungen Sven Estrid
-sens i Humbermynningen härjande flotta att
segla hem och betvungit ön Ely. Under de
följ, åren organiserade V. en på feodalismens
jordfördelningsprinciper grundad men från
det kontinentala länsväsendets anarkiska för
hållanden befriad förvaltning, som gjorde
kronan lika stark mot den underkuvade
befolkningen som mot hans egna vasaller (se
England, sp. 850 f.). Han stödde, biträdd
av Lanfranc, sin främste kyrkopolitiske
rådgivare, genomförandet av prästcelibatet och
inrättandet av särskilda kyrkliga domstolar
men förbehöll sig bestämmanderätten vid bis
kopsutnämningar. Sina sista år ägnade V.
mest åt kontinentens angelägenheter. Där
mötte honom som nya fiender sonen Robert av
Normandie och konung Filip av Frankrike.
V. avled under ett av sina krigståg. — Litt.:
Monogr. av F. M. Stenton (1908), R. Francis
(1915) och Phillips Russel (1933); A. J.
Macdonald, »Lanfranc» (1926).
2. V. II den röde (lat. Rufus), den
föregåendes son (trol. 1056—1100), stod under
striden mellan fadern och brodern Robert på
den förres sida och blev vid hans död konung
i England. V. ville återförena England och
Normandie, vilket skedde 1096, och utvidga
Normandie på Frankrikes bekostnad; han
låg i ständiga strider med brodern Robert,
med skottarna, walesarna och franske
konungen. V. var brutal och trolös. Hans
despotism och snikenhet gingo ut över såväl
kyrkan som övriga stånd. Länsväsendet
utbildade han till ett helt system av
utpressningar, beläde jordbruket med utarmande
bördor och tillämpade av fadern införda jakt
lagar med skoningslös stränghet. — Litt.: E.
A. Freeman, »The reign of William Rufus»
(2 bd, 1882); Z. N. Brooke, »The english
church and the papacy 1066—1215» (1931).
3. V. III, prins av Oranien, ståthållare i
Nederländerna (1650 4/u—1702 8/s), son till
ståthållaren prins Vilhelm II och dennes ge
mål, Maria av England. V., som tidigt blev
föräldralös, växte upp
under svåra
förhallanden, särskilt
genom det
republikanskaristokratiska partiets
misstro mot honom.
Ludvig XIV :s anfall
på Holland 1672, som
förorsakade det
aristokratiska partiets
fall, förde V. till
makten. Han blev s. å.
ståthållare i Holland
och Zeeland och
högste befälhavare över
krigsmakten. Under kriget med Frankrike
visade sig f. ggn hans överlägsna politiska
begåvning, hans klokhet, tålmodighet och
försiktighet, hans utomordentliga förmåga att
utnyttja ögonblickets möjligheter och sina mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
