491 Vilhelm 492 guden Oden och hans broder V. (»vilja») uppställdes som en tredje broder Ve (»den helige»; jfr »den Helige ande»). I den nordiska skapelsehistorien, sådan Snorre framställer den, få Oden, V. och Ve ersätta Oden, Höner och Lodur, vilka i »Voluspas» förmodligen ålderdomligare framställning äro de, som skapa de första människorna, Ask och Embla. Ad. N-n.* Vilhelm (Carl Ludvig Wilhel m), andre son till Gustav V, svensk arvfurste, hertig av Södermanland, författare (f. 1884 17/8). Prins V. var 1898—1904 kadett, blev 1904 underlöjtnant och 1933 kommendör vid flottan. Under pseud. L. Wica utgav han 1912 »Indisk erotik», en fri tolkning av L. Hopes »The garden of Kama». Han har författat en mångfald livliga reseskildringar: »Där solen lyser» (1913), om en 1911 företagen färd i Siam, »Mellan två kontinenter» (1920), som skil drar en etnografisk-arkeologisk forskningsresa i Centralamerika, »Bland dvärgar och gorillor» (1922), om en zoologisk forskningsresa i Cent-ralafrika, »Vid vattenhålen. Bilder ur Afrikas djurliv» (1923), »Sydfranskt. Skildringar från strövtåg i Provence» (1926), »Amerika från estraden» (1928), »Korsikanskt och annat» (1932) och »Nära öknen» (1933). Han har utgivit diktsamlingarna »Släckta fyrar» (1916), »Svart och vitt» (1918) och »Selene» (1922). öppet sinne och formell lätthet känneteckna V:s dikter. En självständigare talang visa dock hans novellböcker. Han utgav 1919 »Den gamla tallen», 1924 »Svarta noveller», Af rikaberättelser, till en del utmärkta för mättad stämningsmålning och poetisk charm, 1929 »Berättelser från byn», 1930 »Bara en gumma och andra berättelser». V:s berättelser äga en frisk och älskvärd realism, och särskilt lyckas han i teckningen av folktyper ur sydländsk miljö. Han har också författat skådespelen »Kinangozi» (1924; uppf. på Svenska teatern i Stockholm) och »Ombord» (1926; uppf. på Dramatiska teatern). Han har medarbetat i Idun som teater- och litteraturanmälare under sign. Pewe. J. L-t. Vilhelm, furste av Albanien, se d. o., sp. 398, och W i e d. Vilhelm (eng. William), engelska konungar. 1. V. I Erövraren (William the con-queror), hertig av Normandie (1027 el. 1028— 87), oäkta son till hertig Robert (Robert le diable) av Normandie. V. tillträdde hertig-dömet 1035 och måste senare strida mot upproriska baroner samt genom järnhård disciplin pacificera landet. Vid ett besök i England 1051 skaffade han sig sannolikt hos faderns kusin konung Edvard Bekännaren löfte om tronföljden i England, och 1053 stärkte han sin ställning genom giftermål med en dotter till greve Balduin V av Flandern. 1064 avtvang V. jarl Harald Godwins-son ett löfte att stödja hans engelska tronanspråk. Då Harald vid Edvard Bekännarens död själv besteg engelska tronen, inskred V. med väpnad makt. Han landsteg 28 sept. 1066 vid Pevensey på kusten av Sussex med trol. högst 12,000 man och slog Harald vid Hastings 14 okt. Juldagen kröntes han i Westminster. Erövringen fullbordades först 1071, sedan V. kuvat en folkresning i n. England, tagit Chester, drivit skottarna till baka, förmått danske konungen Sven Estrid -sens i Humbermynningen härjande flotta att segla hem och betvungit ön Ely. Under de följ, åren organiserade V. en på feodalismens jordfördelningsprinciper grundad men från det kontinentala länsväsendets anarkiska för hållanden befriad förvaltning, som gjorde kronan lika stark mot den underkuvade befolkningen som mot hans egna vasaller (se England, sp. 850 f.). Han stödde, biträdd av Lanfranc, sin främste kyrkopolitiske rådgivare, genomförandet av prästcelibatet och inrättandet av särskilda kyrkliga domstolar men förbehöll sig bestämmanderätten vid bis kopsutnämningar. Sina sista år ägnade V. mest åt kontinentens angelägenheter. Där mötte honom som nya fiender sonen Robert av Normandie och konung Filip av Frankrike. V. avled under ett av sina krigståg. — Litt.: Monogr. av F. M. Stenton (1908), R. Francis (1915) och Phillips Russel (1933); A. J. Macdonald, »Lanfranc» (1926). 2. V. II den röde (lat. Rufus), den föregåendes son (trol. 1056—1100), stod under striden mellan fadern och brodern Robert på den förres sida och blev vid hans död konung i England. V. ville återförena England och Normandie, vilket skedde 1096, och utvidga Normandie på Frankrikes bekostnad; han låg i ständiga strider med brodern Robert, med skottarna, walesarna och franske konungen. V. var brutal och trolös. Hans despotism och snikenhet gingo ut över såväl kyrkan som övriga stånd. Länsväsendet utbildade han till ett helt system av utpressningar, beläde jordbruket med utarmande bördor och tillämpade av fadern införda jakt lagar med skoningslös stränghet. — Litt.: E. A. Freeman, »The reign of William Rufus» (2 bd, 1882); Z. N. Brooke, »The english church and the papacy 1066—1215» (1931). 3. V. III, prins av Oranien, ståthållare i Nederländerna (1650 4/u—1702 8/s), son till ståthållaren prins Vilhelm II och dennes ge mål, Maria av England. V., som tidigt blev föräldralös, växte upp under svåra förhallanden, särskilt genom det republikanskaristokratiska partiets misstro mot honom. Ludvig XIV :s anfall på Holland 1672, som förorsakade det aristokratiska partiets fall, förde V. till makten. Han blev s. å. ståthållare i Holland och Zeeland och högste befälhavare över krigsmakten. Under kriget med Frankrike visade sig f. ggn hans överlägsna politiska begåvning, hans klokhet, tålmodighet och försiktighet, hans utomordentliga förmåga att utnyttja ögonblickets möjligheter och sina mot-