493 Vilhelm 494 ståndares svaghet, genom vilket V. framstår som en av nyare tidens största statsmän. Han var under kriget på 1670-talet själen i alliansen mot Ludvig XIV och efter freden i Nijmegen (1678) ledaren av alla sammanslutningar mot denne. Hans främsta mål var att korsa Ludvigs världshärskarplaner. 1677 g. m. sin kusin Maria, äldre dotter till sedermera konung Jakob II och presumtiv arvtagare till Englands krona, trädde han i förbindelse med oppositionen mot Jakob II och följde 1688 anmaningen att landstiga i England för att fördriva Jakob. Efter revolutionens genomförande (se England, sp. 861 f.) och V:s bestigande av den engelska tronen förde han England in i 1689 års stora allians mot Ludvig XIV och kämpade under det följ, kriget själv i Nederländerna. Efter freden i Rijswijk 1697 inriktade sig V:s yttre politik främst på ordnandet av den spanska arvsfrågan. Han ingick med Ludvig XIV två del-ningsfördrag av 1698 och 1700 men bildade, då Ludvig efter Karl ll:s i Spanien död i strid mot överenskommelserna erkände det testamente, som gjorde hans sonson Filip till arvtagare till hela den spanska monarkien, sept. 1701 den s. k. stora alliansen mellan sjömakterna och kejsaren. Sedan Ludvig XIV efter Jakob II :s död erkänt hans son som konung i England, lyckades V. av parlamentet utverka medel för Englands aktiva deltagande i kriget. — V. räddade i England det parlamentariska styrelsesättet och återgav riket dess stormaktsställning. Hans popularitet försvann dock hastigt; till stor del beroende på hans förakt för engelsmännen, vilka ej fattade hans vittgående utrikespolitiska planer, och hans brist på intresse för Englands inre angelägenheter. — Litt.: J. Appleyard, »William of Orange and the eng-lish revolution» (1908); M. Bowen, »William, prince of Orange» (1928); M. C. Trevelyan, »William III and the defence of Holland 1672 —74» (1930); holl. monogr. av N. Japikse (s. å.); W. Churchill, »Marlborough», I (1933). 4. V. IV (1765—1837), konung av Storbritannien och Irland, tredje son till Georg III. V., som under 1780-talet gjorde aktiv tjänst i marinen, blev 1789 hertig av C lare n c e, var 1827—28 led. av Cannings ministär med titeln lord high admiral och besteg 1830 tronen. Till parlaments reformen medverkade V. med sina liberala sympatier genom att förmå överhuset att uppge sitt motstånd hellre än att utsätta sig för den av Grey påyrkade massutnämningen av pärer. Genom V :s död upplöstes den sedan 1714 bestående personalunionen England-Hannover. -— Litt.: P. Fitzgerald, »Life and times of William IV» (2 bd, 1884). R. Sv-m. Vilhelm (holl. Willem), ståthållare i Nederländerna. 1. V. I, greve av Nassau, furste av Ora-nien (1533-—84), son till greve V. av Nassau- Vilhelm I av Oranien, ståthållare i Nederländerna. Målning av Antonis Moor. Dillenburg och Juliana av Stolberg. V. uppfostrades till god katolik vid kejsar Karl V:s hov och vann i hög grad denne kejsares ynnest. Sedan Filip II övertagit regeringen i Spanien och Nederländerna, blev V. 1559 led. av statsrådet i Bryssel och ståthållare i Bur-gund samt i prov. Utrecht, Zeeland och Holland. Ehuru katolik, ställde sig V. redan från början helt främmande för Filips i den katolska motreformationens tjänst arbetande politik. Genom sin slutenhet (vilken möjl. bidragit till att ge honom namnet V. den tyste) och försiktighet förstod han dock länge att avvärja alla misstankar om att ej vara anhängare av Filip. På 1560-talet motsatte han sig dock det spanska inflytandet i Nederländerna och sökte städse under skenet av att bevara lojaliteten mot konungen tillvarataga de nederländska provinsernas intresse, vilket i dessa förskaffade honom en stor popularitet. Då hertigen av Alba 1567 fick i uppdrag att pacificera Nederländerna (se d. o., sp. 848), nedlade V. emellertid sina ämbeten och ställde sig i spetsen för rebellerna. 1572 återtog V. ståthållarskapet över Holland och Zeeland och lyckades genom sin smidiga diplomati och stora militära begåvning både ena de nederländska provinserna (pacifikationen i Gent 1576 och unionen i Utrecht 1579) och bjuda de spanska trupperna effektivt motstånd. I det längsta sökte V. hålla fast vid fiktionen om Filips suveränitet och framhöll, att upproret icke vände sig mot konungen utan mot hans ståthållare. V. framstod nu alltmer som den nederländska frihetsrörelsens store ledare, särskilt sedan han övergått till calvinismen; i kyrkopolitiken sökte dock V. alltid intaga en tolerant och kompromissande ståndpunkt. 1581 bröt V. även officiellt med Filip och förkla