Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
Vilhelm
494
ståndares svaghet, genom vilket V. framstår
som en av nyare tidens största statsmän.
Han var under kriget på 1670-talet själen i
alliansen mot Ludvig XIV och efter freden i
Nijmegen (1678) ledaren av alla
sammanslutningar mot denne. Hans främsta mål var att
korsa Ludvigs världshärskarplaner. 1677 g.
m. sin kusin Maria, äldre dotter till
sedermera konung Jakob II och presumtiv
arvtagare till Englands krona, trädde han i
förbindelse med oppositionen mot Jakob II och
följde 1688 anmaningen att landstiga i
England för att fördriva Jakob. Efter
revolutionens genomförande (se England, sp. 861 f.)
och V:s bestigande av den engelska tronen
förde han England in i 1689 års stora allians
mot Ludvig XIV och kämpade under det följ,
kriget själv i Nederländerna. Efter freden i
Rijswijk 1697 inriktade sig V:s yttre politik
främst på ordnandet av den spanska
arvsfrågan. Han ingick med Ludvig XIV två
del-ningsfördrag av 1698 och 1700 men bildade,
då Ludvig efter Karl ll:s i Spanien död i
strid mot överenskommelserna erkände det
testamente, som gjorde hans sonson Filip till
arvtagare till hela den spanska monarkien,
sept. 1701 den s. k. stora alliansen mellan
sjömakterna och kejsaren. Sedan Ludvig XIV
efter Jakob II :s död erkänt hans son som
konung i England, lyckades V. av
parlamentet utverka medel för Englands aktiva
deltagande i kriget. — V. räddade i England
det parlamentariska styrelsesättet och
återgav riket dess stormaktsställning. Hans
popularitet försvann dock hastigt; till stor del
beroende på hans förakt för engelsmännen,
vilka ej fattade hans vittgående
utrikespolitiska planer, och hans brist på intresse för
Englands inre angelägenheter. — Litt.: J.
Appleyard, »William of Orange and the
eng-lish revolution» (1908); M. Bowen, »William,
prince of Orange» (1928); M. C. Trevelyan,
»William III and the defence of Holland 1672
—74» (1930); holl. monogr. av N. Japikse
(s. å.); W. Churchill, »Marlborough», I (1933).
4. V. IV (1765—1837), konung av
Storbritannien och Irland, tredje son till Georg
III. V., som under 1780-talet gjorde aktiv
tjänst i marinen, blev 1789 hertig av C
lare n c e, var 1827—28 led. av Cannings
ministär med titeln lord
high admiral och
besteg 1830 tronen. Till
parlaments reformen
medverkade V. med
sina liberala
sympatier genom att förmå
överhuset att uppge
sitt motstånd hellre
än att utsätta sig för
den av Grey
påyrkade massutnämningen
av pärer. Genom V :s
död upplöstes den
sedan 1714 bestående
personalunionen England-Hannover. -— Litt.:
P. Fitzgerald, »Life and times of William
IV» (2 bd, 1884). R. Sv-m.
Vilhelm (holl. Willem), ståthållare i
Nederländerna.
1. V. I, greve av Nassau, furste av
Ora-nien (1533-—84), son till greve V. av Nassau-
Vilhelm I av Oranien, ståthållare i Nederländerna.
Målning av Antonis Moor.
Dillenburg och Juliana av Stolberg. V.
uppfostrades till god katolik vid kejsar Karl V:s
hov och vann i hög grad denne kejsares
ynnest. Sedan Filip II övertagit regeringen i
Spanien och Nederländerna, blev V. 1559 led.
av statsrådet i Bryssel och ståthållare i
Bur-gund samt i prov. Utrecht, Zeeland och
Holland. Ehuru katolik, ställde sig V. redan från
början helt främmande för Filips i den
katolska motreformationens tjänst arbetande
politik. Genom sin slutenhet (vilken möjl.
bidragit till att ge honom namnet V. den
tyste) och försiktighet förstod han dock
länge att avvärja alla misstankar om att ej
vara anhängare av Filip. På 1560-talet
motsatte han sig dock det spanska inflytandet i
Nederländerna och sökte städse under skenet
av att bevara lojaliteten mot konungen
tillvarataga de nederländska provinsernas
intresse, vilket i dessa förskaffade honom en
stor popularitet. Då hertigen av Alba 1567
fick i uppdrag att pacificera Nederländerna
(se d. o., sp. 848), nedlade V. emellertid sina
ämbeten och ställde sig i spetsen för
rebellerna. 1572 återtog V. ståthållarskapet över
Holland och Zeeland och lyckades genom sin
smidiga diplomati och stora militära
begåvning både ena de nederländska provinserna
(pacifikationen i Gent 1576 och unionen i
Utrecht 1579) och bjuda de spanska
trupperna effektivt motstånd. I det längsta sökte
V. hålla fast vid fiktionen om Filips
suveränitet och framhöll, att upproret icke vände
sig mot konungen utan mot hans ståthållare.
V. framstod nu alltmer som den
nederländska frihetsrörelsens store ledare, särskilt
sedan han övergått till calvinismen; i
kyrkopolitiken sökte dock V. alltid intaga en
tolerant och kompromissande ståndpunkt. 1581
bröt V. även officiellt med Filip och
förkla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
