Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Vilhelm
496
rades därefter i akt. V. var sedan ständigt
utsatt för spanska attentatsförsök, och 1584
föll han offer för en lönnmördares kula. —
Litt.: L. P. Gachard, »Correspondence de
Guil-laume le taciturne» (6 bd, 1847—58); ty.
mo-nogr. av F. Rachfahl (2 bd, 1906—08) och W.
Heyck (1908), holl. av P. J. Blok (2 bd,
1919—20); se även under art.
Nederländerna anf. litt.
2. V. 1 I, prins av Oranien (1626—50),
efterträdde 1647 sin fader Fredrik Henrik som
ståthållare och fortsatte dennes
monarkistiska politik, varigenom han bidrog till de
skärpta partistriderna i Nederländerna.
3. V. 111, prins av Oranien, ståthållare
i Nederländerna 1672, konung av England, se
Vilhelm III, engelska konungar, 3.
4. V. IV, prins av Oranien (1711—51),
son till prins Johan Vilhelm av Nassau-Diez,
blev 1747 ståthållare i Nederländerna (jfr d. o.,
sp. 850).
5. V. V, prins av Oranien (1748—1806),
den föreg:s son, efterträdde 1751 sin fader
och stod till 1766 under förmyndare. Ehuru
utan vare sig politisk eller militär
begåvning, verkade V. för det oraniska
husets traditionella politik: införandet av den
monarkiska statsformen i Nederländerna. V :s
monarkistiska kupplaner förorsakade ett
uppror, som dock 1787 kuvades med bistånd av
hans svåger Fredrik Vilhelm II av Preussen.
1795 måste V. med anledning av det
republikanska partiets seger och den franska
invasionen fly till England, och 1802 nedlade han
alla sina ämbeten i Nederländerna. B. E-r.
Vilhelm (holl. Willem), konungar av
Nederländerna.
1. V. I (1772—1843), son till ståthållaren
V. V (se ovan), deltog i revolutionskrigen
mot Frankrike, blev 1813 »suverän furste av
de förenade Nederländerna» och 1815 konung
i det då nybildade riket (se
Nederländerna, sp. 850—851) samt storhertig av
Luxemburg. Efter revolutionen i Belgien 1830
motsatte sig konungen länge Belgiens
utbrytning, vilken han icke erkände förrän 1839.
Hans oböjliga reformfientlighet väckte även
i Nederländerna missnöje, och 1840
abdikerade han.
2. V. II (1792—1849), den föreg:s son,
deltog i Wellingtons kamp mot Napoleon i
Spanien och som befälhavare för
nederländska armén i slaget vid Waterloo. Under
sepa-rationskriget 1830—32 var han benägen för
en fredlig uppgörelse med Belgien men
desavue-rades av fadern. Ilan besteg tronen 1840 och
tvangs av revolutionen 1848 att gå med på
genomgripande författningsreformer.
3. V. I 1 I (1817—90), den föreg:s son, lät
efter sin tronbestigning 1849 J. R. Thorbecke
(se d. o.) slå in på en liberal kurs, som
medförde en mängd reformer på olika områden.
Vilhelm, prinsar av Oranien. Se V i 1 h e 1 m,
ståthållare i Nederländerna, sp. 493—495.
Vilhelm, konungar av Preussen. Se
Vilhelm, tyska kejsare, sp. 495 ff.
Vilhelm (eng. William), konung av
Storbritannien och Irland. Se Vilhelm,
engelska konungar, 4, sp. 493.
Vilhelm (ty. Wilhelm), tyska kejsare.
V. I, konung av Preussen (1797—1888), näst
äldste son till Fredrik Vilhelm III. V. fick
en huvudsaki. militär uppfostran och deltog
i 1813—15 års krig mot Napoleon. Under de
därpå följ, fredsåren bidrog V. kraftigt till
den preussiska krigsmaktens utveckling. Vid
revolutionen i Berlin
1848, som delvis
riktade sig mot V., då
han ansågs som en
frihetens specielle
fiende, måste han på
konungens anfordran
lämna landet och
vistades en tid i London.
Till följd av broderns
sjukdom förordnades
V. 1858 till regent,
och 1861 besteg han
tronen. Hans
nitälskan för Preussen och
det preussiska konungadömet tog sig uttryck
främst i det arméreformprojekt, som efter en
svår kris, varunder V. umgicks med
abdika-tionsplaner, genomfördes, sedan Bismarck
utnämnts till ministerpresident. I det följ,
samverkade V. lojalt med Bismarck, även om
svåra slitningar mellan dem ej saknades, ss.
i Versailles 1871, då V. i det längsta
motsatte sig antagandet av titeln tysk kejsare,
och 1879 vid förhandlingarna om förbundet
med Österrike, vilket V. av lojalitet mot ryske
tsaren länge hårdnackat avvisade. Till denna
spänning bidrog icke sällan kejsarinnan
Augustas inflytande över V. Hans strängt
konservativa åskådning, som i utrikespolitiken
hävdade den monarkiska solidaritetsprincipen,
framkallade omstörtningselementens hat (två
attentat 1878). Men med undantag därav blev
han under sin långa och lyckosamma
regerings senare del föremål för sitt folks kärlek
och vördnad. Förmäld med prinsessan Augusta
av Sachsen-Weimar, hade V. sonen kejsar
Fredrik III och dottern storhertiginnan Luise
av Baden. V:s brev finnas utg. i olika saml.
Biogr. av E. Mareks (4:e uppl. 1900) och P.
Wiegler (1927). R. Sv-m.
V. I I, konung av Preussen (f. 1859 a7/t).
son till kejsar Fredrik III. V., som erhöll
en vårdad uppfostran under ledning av G.
Hinzpeter, uppsteg på tronen 15 juni 1888.
Till en början
tryggade han sig till
Bismarck, för vilken han
länge hyst en
svärmisk beundran, men
inom kort
inträffade meningsskiljaktigheter, då V. icke
kunde vinna kanslern
för sina idéer att
söka bryta udden av
socialdemokratien
genom långt gående
eftergifter. Tillika
vållade den unge
auto
kratiskt lagde kejsarens och den åldrige
statsmannens karaktärs- och lynnesolikheter en
växande spänning, som i början av 1890
framkallade en svårartad konflikt. Till denna
bidrog möjligen V:s rädsla för att Bismarck
planerade en reaktionär statskupp. Härtill
kom, att kejsaren, påverkad av
generalstabs-planer på ett preventivkrig mot Ryssland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
