495 Vilhelm 496 rades därefter i akt. V. var sedan ständigt utsatt för spanska attentatsförsök, och 1584 föll han offer för en lönnmördares kula. — Litt.: L. P. Gachard, »Correspondence de Guil-laume le taciturne» (6 bd, 1847—58); ty. mo-nogr. av F. Rachfahl (2 bd, 1906—08) och W. Heyck (1908), holl. av P. J. Blok (2 bd, 1919—20); se även under art. Nederländerna anf. litt. 2. V. 1 I, prins av Oranien (1626—50), efterträdde 1647 sin fader Fredrik Henrik som ståthållare och fortsatte dennes monarkistiska politik, varigenom han bidrog till de skärpta partistriderna i Nederländerna. 3. V. 111, prins av Oranien, ståthållare i Nederländerna 1672, konung av England, se Vilhelm III, engelska konungar, 3. 4. V. IV, prins av Oranien (1711—51), son till prins Johan Vilhelm av Nassau-Diez, blev 1747 ståthållare i Nederländerna (jfr d. o., sp. 850). 5. V. V, prins av Oranien (1748—1806), den föreg:s son, efterträdde 1751 sin fader och stod till 1766 under förmyndare. Ehuru utan vare sig politisk eller militär begåvning, verkade V. för det oraniska husets traditionella politik: införandet av den monarkiska statsformen i Nederländerna. V :s monarkistiska kupplaner förorsakade ett uppror, som dock 1787 kuvades med bistånd av hans svåger Fredrik Vilhelm II av Preussen. 1795 måste V. med anledning av det republikanska partiets seger och den franska invasionen fly till England, och 1802 nedlade han alla sina ämbeten i Nederländerna. B. E-r. Vilhelm (holl. Willem), konungar av Nederländerna. 1. V. I (1772—1843), son till ståthållaren V. V (se ovan), deltog i revolutionskrigen mot Frankrike, blev 1813 »suverän furste av de förenade Nederländerna» och 1815 konung i det då nybildade riket (se Nederländerna, sp. 850—851) samt storhertig av Luxemburg. Efter revolutionen i Belgien 1830 motsatte sig konungen länge Belgiens utbrytning, vilken han icke erkände förrän 1839. Hans oböjliga reformfientlighet väckte även i Nederländerna missnöje, och 1840 abdikerade han. 2. V. II (1792—1849), den föreg:s son, deltog i Wellingtons kamp mot Napoleon i Spanien och som befälhavare för nederländska armén i slaget vid Waterloo. Under sepa-rationskriget 1830—32 var han benägen för en fredlig uppgörelse med Belgien men desavue-rades av fadern. Ilan besteg tronen 1840 och tvangs av revolutionen 1848 att gå med på genomgripande författningsreformer. 3. V. I 1 I (1817—90), den föreg:s son, lät efter sin tronbestigning 1849 J. R. Thorbecke (se d. o.) slå in på en liberal kurs, som medförde en mängd reformer på olika områden. Vilhelm, prinsar av Oranien. Se V i 1 h e 1 m, ståthållare i Nederländerna, sp. 493—495. Vilhelm, konungar av Preussen. Se Vilhelm, tyska kejsare, sp. 495 ff. Vilhelm (eng. William), konung av Storbritannien och Irland. Se Vilhelm, engelska konungar, 4, sp. 493. Vilhelm (ty. Wilhelm), tyska kejsare. V. I, konung av Preussen (1797—1888), näst äldste son till Fredrik Vilhelm III. V. fick en huvudsaki. militär uppfostran och deltog i 1813—15 års krig mot Napoleon. Under de därpå följ, fredsåren bidrog V. kraftigt till den preussiska krigsmaktens utveckling. Vid revolutionen i Berlin 1848, som delvis riktade sig mot V., då han ansågs som en frihetens specielle fiende, måste han på konungens anfordran lämna landet och vistades en tid i London. Till följd av broderns sjukdom förordnades V. 1858 till regent, och 1861 besteg han tronen. Hans nitälskan för Preussen och det preussiska konungadömet tog sig uttryck främst i det arméreformprojekt, som efter en svår kris, varunder V. umgicks med abdika-tionsplaner, genomfördes, sedan Bismarck utnämnts till ministerpresident. I det följ, samverkade V. lojalt med Bismarck, även om svåra slitningar mellan dem ej saknades, ss. i Versailles 1871, då V. i det längsta motsatte sig antagandet av titeln tysk kejsare, och 1879 vid förhandlingarna om förbundet med Österrike, vilket V. av lojalitet mot ryske tsaren länge hårdnackat avvisade. Till denna spänning bidrog icke sällan kejsarinnan Augustas inflytande över V. Hans strängt konservativa åskådning, som i utrikespolitiken hävdade den monarkiska solidaritetsprincipen, framkallade omstörtningselementens hat (två attentat 1878). Men med undantag därav blev han under sin långa och lyckosamma regerings senare del föremål för sitt folks kärlek och vördnad. Förmäld med prinsessan Augusta av Sachsen-Weimar, hade V. sonen kejsar Fredrik III och dottern storhertiginnan Luise av Baden. V:s brev finnas utg. i olika saml. Biogr. av E. Mareks (4:e uppl. 1900) och P. Wiegler (1927). R. Sv-m. V. I I, konung av Preussen (f. 1859 a7/t). son till kejsar Fredrik III. V., som erhöll en vårdad uppfostran under ledning av G. Hinzpeter, uppsteg på tronen 15 juni 1888. Till en början tryggade han sig till Bismarck, för vilken han länge hyst en svärmisk beundran, men inom kort inträffade meningsskiljaktigheter, då V. icke kunde vinna kanslern för sina idéer att söka bryta udden av socialdemokratien genom långt gående eftergifter. Tillika vållade den unge auto kratiskt lagde kejsarens och den åldrige statsmannens karaktärs- och lynnesolikheter en växande spänning, som i början av 1890 framkallade en svårartad konflikt. Till denna bidrog möjligen V:s rädsla för att Bismarck planerade en reaktionär statskupp. Härtill kom, att kejsaren, påverkad av generalstabs-planer på ett preventivkrig mot Ryssland,