Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm II (konung av Preussen, tysk kejsare) - Vilhelm (tysk kronprins) - 1. Vilhelm I (konung av Württemberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Vilhelm
498
ogillade Bismarcks besinningsfulla ryska
politik. V. tvang Bismarck under bryska och
förolämpande former att 18 mars inlämna sin
avskedsansökan.
Kejsaren blev nu obestritt den ledande
kraften i riksstyrelsen, och han ägnade sig med
ungdomlig hänförelse åt sin uppgift. Med
uppriktig vilja att uppbära Ilohenzollrarnas
bästa traditioner förenade han en stark
övertygelse, att konungadömet »av Guds nåde»
var en helig institution, vilken övertygelse i
sin tur alstrade hans tro på sin egen
ofelbarhet. Med sina icke obetydliga andliga gåvor,
sin stora receptivitet, den lätthet, varmed han
satte sig in i de mest skilda frågor, sin
retoriska talang och sin rörliga fantasi, som
särskilt på utrikespolitikens område ständigt
stimulerade honom till att uppsätta stora och
lysande mål, blev han under det personliga
regementets första tid föremål för folkets
varma beundran. Hans uppriktiga önskan att
främja sitt folks utveckling i förening med
hans ärelystnad och fåfänga drev honom att
slå in på en världspolitik, vars mål var ett
vidsträckt kolonialvälde och en väldig
industriell kraftutveckling och som skulle stödjas
av den flotta, som han främst med hjälp av
rnarinministern v. Tirpitz (se d. o.) genom en
energisk aktion lyckades skapa. Nyare
forskningar ha kunnat fastslå, att V. trots sina
rustningar och de militära demonstrationer,
varmed han älskade att söka övertyga
världen om sina maktresurser, uppriktigt önskat
fredens upprätthållande. Hans obalanserade
väsen och utmanande taktlösheter,
sammanhängande med hans bristande psykologiska
blick och oförmåga att rätt bedöma effekten
av sina handlingar, skapade emellertid hos de
andra stormakterna en oro, som skärpte
bestående motsättningar och slutligen bragte
Tyskland i en diplomatiskt ytterst
ofördelaktig situation. Mest märkbar var antipatien
mot V. i England, något som denne med sin
djupt rotade beundran för detta land tog
mycket hårt. För den europeiska utvecklingen
har V:s förmåga att reta upp den engelska
opinionen varit av icke ringa betydelse.
Inom riket framkallade V:s nervösa
ytlighet, hans nyckfulla ingripanden i
regerings-ärendena, hans uppenbara benägenhet att
undvika alla svårigheter, hans ständigt stegrade
behov av smicker och hans oförmåga att tåla
kritik och motsägelser snart nog strävanden
i de högsta kretsarna att begränsa hans
personliga makt, vilket endast resulterade i att
han tog sin tillflykt till oansvariga
rådgivare. Missnöjet och oron spredo sig även till
de bredare lagren, särskilt efter den
ryktbara s. k. Daily Telegraphaffären 1908 —
kejsaren hade givit sitt samtycke till
publicering av en intervju i den engelska
tidningen, vilken framkallade en storm av
indignation först i England och därefter i Tyskland;
efter vad nyare avslöjanden givit vid handen,
tycks rikskanslern v. Biilow genom en av
honom aldrig tillstådd blunder i detta fall ha
varit den egentligt ansvarige, ödesdigra för
V:s anseende blevo också vissa skandaler i
hans närmaste omgivning (se E u 1 e n b u r g,
sp. 1148 f.). Under åren närmast före
världskriget tog sig oppositionen mot V. under
inflytande av den socialdemokratiska rörelsen
med dess kamp mot hans reaktionära
maje-stätsbegrepp allt häftigare uttryck. — Att V.
helst velat förhindra katastrofen 1914, därom
råder numera intet tvivel. Den spontana
samling kring hans person, som ägde rum vid
krigsutbrottet, visade sig emellertid ej av
bestående art. V:s brist på förståelse för de
demokratiska idéerna väckte under krigets
gång ånyo missnöjet till liv. Hans inflytande
och betydelse gingo tillbaka, hans trevande
försök att genom eftergifter besvärja
oppo-sitionsstormen hade ingen effekt, och 9 nov.
1918 tvangs han att abdikera. Efter sin flykt
till Holland har han varit bosatt först (till
1920) på slottet Amerongen och därefter på
det av honom inköpta Iluis Doorn i prov.
Utrecht. Holländska regeringen vägrade att
utlämna honom till de allierade, för att han
på grundval av Versaillesfredens art. 227 med
dess anklagelse mot honom för
»utomordentlig kränkning av internationell moral och
fördragens helgd» skulle ställas inför en av
segermakterna bebådad domstol i London. Se f. ö.
Tyskland, sp. 935—938. — V. var i sitt
första äktenskap förmäld med Augusta
Viktoria av Slesvig-IIolstein, med vilken han
hade sex söner och en dotter. 1922 ingick
han nytt äktenskap, med Hermine, prinsessa
av Reuss (f. 1887), änka 1920 efter prins Johan
Georg av Schönaich-Carolath. V. har utgivit
bl. a. »Ereignisse und Gestalten» (1922; sv.
övers, s. å.), »Aus meinem Leben» (1926; sv.
övers, s. å.) och »Meine Vorfahren» (1928). Hans
brev till kejsar Nikolaus II utgåvos 1920 (sv.
övers, s. å.). — Litt.: O. Hamann, »Um den
Kaiser» (1919) m. fl. arbeten; J. Haller, »Aus
dem Leben des Fürsten Philipp zu
Eulenburg-Hertefeld» (1924); E. Ludwig, »Wilhelm der
Zweite» (1926; sv. övers. 1927); F. Thimme.
»Front wider Bülow» (1931); A. Mohr,
»Tragediens siste akt» (1932; sv. övers. 1933); R.
Svanström, »Kring kejsaren» (1932); dessutom
memoarer, dagböcker och brevsamlingar av
olika tyska politiker och hovmän. R. Sv-m.
Vilhelm (ty. Wilhelm), tysk kronprins (f.
1882), äldste son till kejsar V. II. Var under
världskriget chef för 5:e armén, ett befäl, som
senare utvidgades att gälla en armégrupp, och
bar som sådan bl. a.
huvudbördan vid
angreppen mot Verdun
1916. Han avsade sig
vid revolutionen 1918
sina tronanspråk, gick
i landsflykt till
Holland (ön Wieringen)
och återvände 1923
till Tyskland, där han
bosatte sig på
godset Oels i Schlesien.
V. har lämnat
värdefulla bidrag till
världskrigets historia,
dels i form av memoarer (1922; utg. av K.
Rosner; sv. övers, s. å.), dels i form av en
kritik av tesen om Tysklands allenaskuld till
kriget, »Ich suche die Wahrheit» (1925). L-ts.
Vilhelm (ty. Wilhelm), konungar av
Würt-temberg.
1. V. I (1781—1864), son till Fredrik I
av Württemberg. V. kämpade 1800 i
österrikiska hären och förde under Napoleons tåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
