497 Vilhelm 498 ogillade Bismarcks besinningsfulla ryska politik. V. tvang Bismarck under bryska och förolämpande former att 18 mars inlämna sin avskedsansökan. Kejsaren blev nu obestritt den ledande kraften i riksstyrelsen, och han ägnade sig med ungdomlig hänförelse åt sin uppgift. Med uppriktig vilja att uppbära Ilohenzollrarnas bästa traditioner förenade han en stark övertygelse, att konungadömet »av Guds nåde» var en helig institution, vilken övertygelse i sin tur alstrade hans tro på sin egen ofelbarhet. Med sina icke obetydliga andliga gåvor, sin stora receptivitet, den lätthet, varmed han satte sig in i de mest skilda frågor, sin retoriska talang och sin rörliga fantasi, som särskilt på utrikespolitikens område ständigt stimulerade honom till att uppsätta stora och lysande mål, blev han under det personliga regementets första tid föremål för folkets varma beundran. Hans uppriktiga önskan att främja sitt folks utveckling i förening med hans ärelystnad och fåfänga drev honom att slå in på en världspolitik, vars mål var ett vidsträckt kolonialvälde och en väldig industriell kraftutveckling och som skulle stödjas av den flotta, som han främst med hjälp av rnarinministern v. Tirpitz (se d. o.) genom en energisk aktion lyckades skapa. Nyare forskningar ha kunnat fastslå, att V. trots sina rustningar och de militära demonstrationer, varmed han älskade att söka övertyga världen om sina maktresurser, uppriktigt önskat fredens upprätthållande. Hans obalanserade väsen och utmanande taktlösheter, sammanhängande med hans bristande psykologiska blick och oförmåga att rätt bedöma effekten av sina handlingar, skapade emellertid hos de andra stormakterna en oro, som skärpte bestående motsättningar och slutligen bragte Tyskland i en diplomatiskt ytterst ofördelaktig situation. Mest märkbar var antipatien mot V. i England, något som denne med sin djupt rotade beundran för detta land tog mycket hårt. För den europeiska utvecklingen har V:s förmåga att reta upp den engelska opinionen varit av icke ringa betydelse. Inom riket framkallade V:s nervösa ytlighet, hans nyckfulla ingripanden i regerings-ärendena, hans uppenbara benägenhet att undvika alla svårigheter, hans ständigt stegrade behov av smicker och hans oförmåga att tåla kritik och motsägelser snart nog strävanden i de högsta kretsarna att begränsa hans personliga makt, vilket endast resulterade i att han tog sin tillflykt till oansvariga rådgivare. Missnöjet och oron spredo sig även till de bredare lagren, särskilt efter den ryktbara s. k. Daily Telegraphaffären 1908 — kejsaren hade givit sitt samtycke till publicering av en intervju i den engelska tidningen, vilken framkallade en storm av indignation först i England och därefter i Tyskland; efter vad nyare avslöjanden givit vid handen, tycks rikskanslern v. Biilow genom en av honom aldrig tillstådd blunder i detta fall ha varit den egentligt ansvarige, ödesdigra för V:s anseende blevo också vissa skandaler i hans närmaste omgivning (se E u 1 e n b u r g, sp. 1148 f.). Under åren närmast före världskriget tog sig oppositionen mot V. under inflytande av den socialdemokratiska rörelsen med dess kamp mot hans reaktionära maje-stätsbegrepp allt häftigare uttryck. — Att V. helst velat förhindra katastrofen 1914, därom råder numera intet tvivel. Den spontana samling kring hans person, som ägde rum vid krigsutbrottet, visade sig emellertid ej av bestående art. V:s brist på förståelse för de demokratiska idéerna väckte under krigets gång ånyo missnöjet till liv. Hans inflytande och betydelse gingo tillbaka, hans trevande försök att genom eftergifter besvärja oppo-sitionsstormen hade ingen effekt, och 9 nov. 1918 tvangs han att abdikera. Efter sin flykt till Holland har han varit bosatt först (till 1920) på slottet Amerongen och därefter på det av honom inköpta Iluis Doorn i prov. Utrecht. Holländska regeringen vägrade att utlämna honom till de allierade, för att han på grundval av Versaillesfredens art. 227 med dess anklagelse mot honom för »utomordentlig kränkning av internationell moral och fördragens helgd» skulle ställas inför en av segermakterna bebådad domstol i London. Se f. ö. Tyskland, sp. 935—938. — V. var i sitt första äktenskap förmäld med Augusta Viktoria av Slesvig-IIolstein, med vilken han hade sex söner och en dotter. 1922 ingick han nytt äktenskap, med Hermine, prinsessa av Reuss (f. 1887), änka 1920 efter prins Johan Georg av Schönaich-Carolath. V. har utgivit bl. a. »Ereignisse und Gestalten» (1922; sv. övers, s. å.), »Aus meinem Leben» (1926; sv. övers, s. å.) och »Meine Vorfahren» (1928). Hans brev till kejsar Nikolaus II utgåvos 1920 (sv. övers, s. å.). — Litt.: O. Hamann, »Um den Kaiser» (1919) m. fl. arbeten; J. Haller, »Aus dem Leben des Fürsten Philipp zu Eulenburg-Hertefeld» (1924); E. Ludwig, »Wilhelm der Zweite» (1926; sv. övers. 1927); F. Thimme. »Front wider Bülow» (1931); A. Mohr, »Tragediens siste akt» (1932; sv. övers. 1933); R. Svanström, »Kring kejsaren» (1932); dessutom memoarer, dagböcker och brevsamlingar av olika tyska politiker och hovmän. R. Sv-m. Vilhelm (ty. Wilhelm), tysk kronprins (f. 1882), äldste son till kejsar V. II. Var under världskriget chef för 5:e armén, ett befäl, som senare utvidgades att gälla en armégrupp, och bar som sådan bl. a. huvudbördan vid angreppen mot Verdun 1916. Han avsade sig vid revolutionen 1918 sina tronanspråk, gick i landsflykt till Holland (ön Wieringen) och återvände 1923 till Tyskland, där han bosatte sig på godset Oels i Schlesien. V. har lämnat värdefulla bidrag till världskrigets historia, dels i form av memoarer (1922; utg. av K. Rosner; sv. övers, s. å.), dels i form av en kritik av tesen om Tysklands allenaskuld till kriget, »Ich suche die Wahrheit» (1925). L-ts. Vilhelm (ty. Wilhelm), konungar av Würt-temberg. 1. V. I (1781—1864), son till Fredrik I av Württemberg. V. kämpade 1800 i österrikiska hären och förde under Napoleons tåg