Vilhelmsro—Vilja 503 »Sommar» (1911; Göteborgs museum). Det mosaikartade fläckmaner, som han även tidigare använt, genomföres med mycken virtuositet i uteslutande ljusa, tunna, skimrande färger, bleka och liksom urtvättade, uppslukade av solljuset (»Sommarflickor», »Afton» m. fl. frän 1915, »Vid brunnen», folktyper från Fiskebäckskil, 1917, »Utsegling», 1918, »Bögevigsvägen», 1919, »Badgäster», 1921). Senare tillkommo förutom bohuslänska motiv nakna figurer, barn, landskap, stämningar -—■ studier från Norge (Lofoten, Nordland), Lappland, Uppsala och nya spanska studier. Bland av W. målade porträtt märkas dr Hj. Lund-bohm (1906), prof. K. Kjellberg (1916; Göteborgs nation, Uppsala) m. fl. — W. var framför allt Bohusläns målare, allvarlig och kärnfull i uppfattning och behandling. Miljön är noggrant utarbetad, vare sig han skildrar en interiör eller låter fisklägets brokiga stugor i solsken bilda en färgglad bakgrund för de mörka, allvarliga figurerna. G-g N. (E. L-k.) Vilhelmsro, Sveriges äldsta epileptikeran-stalt, belägen på Jönköpings stads område vid v. stranden av Vättern. Där inrättades 1874 av fru Ebba Ramsay, f. Karström, ett hem för vanföra barn, som 1889 ombildades till anstalt för fallandesjuka barn. V. övertogs 1909 av en förening och har sedermera utvidgats till att omfatta även vuxna patienter. 161 vårdplatser. WiThelmstrasse [-.fträso], gata i Berlin (se d. o., sp. 48 och karta), ofta beteckning på det vid W. belägna tyska utrikesdep. ViTija, lit. Neris, po, Wilja, biflod till Nje-men (se d. o.). Vilja ansågs av den äldre psykologien vara en särskild själsförmåga — jämte känsla och förnimmande —- av aktiv karaktär och orsak till verkligheten av det i en föreställning uppfattade. Riktigare är dock att från bestämningen av v. utesluta orsakstanken. V. föreligger icke alltid, då en föreställning är orsak. Ej heller är föreställningen ensam orsak. Det fysiologiska korrelatet är väsentligt för orsakssammanhanget, vilket föranlett t. ex. Ri-bot att anse det psykiska viljandet blott som uttryck för en mer väsentlig fysiologisk vilje-process. Behaviorismen (se Uppförande psykologi) fattar t. o. m. reflexmekanismen som det enda verkliga. Men termen viljande i vanligt språkbruk avser dock ej endast en fysiologisk process, och denna kan f. ö. ej fattas som viljande utan det psykiska »uttrycket». Viljandet är närmast detta psykiska. Är det en psykisk aktivitet? I »aktivitetens» begrepp ingår dels tanken på en process med utgångspunkt i »själen» själv, dels också vissa egendomliga känslor av »kraft», »energi» o. s. v., som höra intimt samman med »jaget» och just därför före-spegla oss viljandet som ett ur jaget framspringande orsaksförhållande, en »jagkausalitet». Men tanken på framgående ur jaget är ohållbar, varför aktivitetens begrepp ej kan användas för beskrivning av det, som faktiskt föreligger, då vi säga oss vilja. Vi kunna visserligen i viljandet föreställa oss en »aktivitet», och känslorna vid viljandet göra också, att vi lätt tillskriva oss en sådan, men den finns i realiteten ej. Viljandet behöver ej heller fattas som process, relation, »rikt 504 ning» i själslivet (Höffding), affektförlopp (Wundt) etc. Det kan enhetligt bestämmas genom psykologisk beskrivning av ett visst tvärsnitt i den själsliga processen utan hänsyn till orsaksmomentet. Man har tagit ut olika sidor som väsentliga för detta psykiska »läge» och så fått dels intellektualistiska, dels emotionella viljeteorier. Man har också antagit viljandet som ett unikt psykiskt element, en »strävan» el. dyl. Vid analys av dylika teorier visar sig dock, att man ej kan fasthålla vid ett enda element. I viljandet måste alltid både föreställning och känslo-element finnas. Det kan beskrivas som en »helhet» av 1) en föreställning om ett framtida objekt el. skeende (mål, medel el. handling), »syftemålsförnimmelsen», »handlingsfö-reställningen», och 2) vissa känslor: »aktivitet», »spänning», »kraft», »strävan», »begär», »drift», »tendens» etc., gemensamt kallade viljekänslor. Allteftersom dessa föreställningar, vilje- o. a. känslor variera, dominera och kombineras, erhålles hela mångfalden av olika slags viljanden. Beslutet t. ex. utmärkes av en egendomlig energibetoning, en karaktär av »bestämdhet» och uteslutande av andra möjligheter (Ach), och dess objekt är något, som den beslutande »kan» utföra. Objektet är tänkt som en jagets kausalitet, en »handling» ingår däri. Och själva denna föreställda handling får energibetoningen, vilket betyder, att känslan för den viljande liksom flyter över på själva objektet för beslutet. — Beslutets motpol äro önskningarna, vilkas objekt jag icke »kan» realisera. En föresats är ett beslut, som icke genast utföres men i framtiden kan utöva inverkan på handlingssättet. Denna »de-terminerande tendens» (Ach) står dock ej i direkt proportion till beslutets energibetoning. Det är ett tecken på svaghet att behöva fatta alltför talrika och energiska (»fasta») beslut. — Då ett viljande kan finnas utan utförande, bör blott föreställningen om handlingen, ej denna själv, räknas till viljandet. En vilje-handling är en av viljande betingad handling. Genom upprepade likartade viljeyttringar kan en vana uppstå, en mekanisering av vilje- och handlingsförloppet, som onödiggör särskilda viljeakter. — Liksom handlingen är en följd av viljandet, så framkallas viljandet av föreställningar, känslor, önskningar och värderingar, vilka därför äro dess psykologiska m o t i v. Om flera sinsemellan stridande motiv uppträda, kan en överläggning uppstå, som antingen ej avgöres el. slutar med ett val, där en av de föreställda möjligheterna föredrages och viljes. Inom viljandets eget föremål kan också skiljas mellan motiv och handling, där motiv betyder det sista ändamål, som genom handlingen jämte en räcka av andra medel »skall» realiseras. I det psykiska livet uppträda många av erfarenhet, miljö och situation betingade psykologiska motiv: fasta värderingar, temperament, tillfällig stämning, behärskande affekter, hela konstellationen av förnimmelser och föreställningar i viljandets ögonblick. Vissa äro tillfälliga, andra mer »konstanta». De konstanta motiven bilda karaktären, och valfriheten består i att de konstanta motiven få tid att utöva sitt inflytande gent