511 Willanö w—V illaviciosa 512 Plan av korpartierna till två gotiska kyrkor. — Figurstudie (den förkunnande Kristus). — Kompositionsstudier. Tre blad ur Villard de Honnecourts album. • skrev om sin fädernestad »Istorie fiorentine» (it. uppl. bl. a. 1879). — Monogr. av E. Mehl (1927). Willanöw [-a'nof], W i 1 a n ö w, slott i Polen, s. om Warszawa; jfr bild 5 vid art. Polsk konst. Villanovakultur [nå'va-], kulturgrupp i Norditalien under äldsta järnåldern, något före 1000 f. Kr. Den har fått sitt namn efter godset Villanova, 8 km ö. om Bologna, som har ett gravfält med 179 brandgravar under flat mark och 14 skelettgravar. V. är även representerad av ett stort gravfält omedelbart v. om Bologna. V. uppdelas i flera smärre perioder omkr. 1100—550 f. Kr. Även hundratals bostadslämningar ha undersökts. V. är en fortsättning på bronsålderns kultur men med kännedom om järnet. Den föregår etruskernas kultur. V:s bärare äro stamfäder till romare och latiner (jfr Rom, sp. 979). Denna äldsta järnålderskultur spred sig även till mell. Italien och norrut över Alperna. Dess inflytande nådde Skandinavien. Brand-gravfälten i s. Sverige äro sena avläggare av V. liksom den meanderornamentik, som finnes i Norden på lerkärl från tiden omkr. Kr. f. — T.itt,: D. Randall-Mac Iver, »Villanovans and early etruscans» (1924); K. Friis Johan-sen i »De förhistoriska tiderna i Europa» (1926). T. J. A.* Villard de Honnecourt [vila'r do ånko'r], fransk arkitekt, levde på 1200-talet. V. är uteslutande känd genom en efterlämnad bok med teckningar, det s. k. V :s album, ett ofullständigt manuskript i Bibliothèque na-tionale i Paris, utg. i faksimile av J. B. Lassus (1858). Detta album är det enda någorlunda omfattande manuskript av denna art, som bevarats. Det innehåller planer och teckningar av kyrkor, ornamentsdetaljer, vaxter och djur, teckningar av skulpturer, anvisningar på geometriska hjälpmedel för människokroppens avbildning och för annan teckning etc., dessutom även text, som ger sparsamma upplysningar om V:s person. Han ägde vidsträckt kännedom om den samtida konsten, förvärvad under resor i Frankrike, Tyskland och Ungern. Om hans verksamhet som arkitekt vet man med säkerhet endast att han uppfört cistercienskyrkan i Vaucelles, invigd 1235, samt koret och västtornet i Saint-Quentin, invigd 1257. H. C-l. Villa Rica [coi'lja ri'ka], stad i Paraguay, 130 km ö. s. ö. om Asuncién; 30,400 inv. (1928). V. är landets näst största stad; betydande handel med matte och tobak; sockerbruk m. m. Villars [vilä'r], Claude Louis Ilecto r, hertig av V., marskalk och pär av Frankrike (1653—1734). Förde 1702—08 befäl i Tyskland, vann där 1702 segern vid Friedlingen och belönades med marskalksstaven, opererade 1708 i Italien, 1709 i Nederländerna, blev där sårad och slagen vid Malplaquet. 1712 återupprättade V. genom den lysande segern vid Denain (24 juli) Frankrikes ställning. Efter freden i Utrecht (1713) förde han ånyo befäl i Tyskland. Han var medlem av konseljen un der Ludvig XV:s minderårighet. Vid polska tronföljdskrigets utbrott (1733) utsågs V. till överbefälhavare men dog följ, år i Turin. — Litt.: V:s memoarer, utg. av M. de Vogüé (6 bd, 1884—1904), biogr. av de Vogüé (2 bd, 1888) och A. Babeau (1891). Wdt. Villaservitüt, bestämmelse, att viss fastighet ej får bebyggas annat än med boningshus i villastil, med el. utan uthus. Sådana v. bruka inryckas bland köpevillkoren vid försäljning av byggnadstomter inom områden, avsedda till villakvarter. Genom anknytning till de andra tomterna, till vilkas förmån v. stadgas, möjliggöres inteckning enl. reglerna för s e r v i t u t (se d. o.). C. G. Bj. Villastad, se V i 11 a. Villaviciosa [ouljacoipiå'sa], José de, spansk författare, inkvisitor (1589—1658). Det enda av V :s verk, som kommit till eftervärlden, är den roliga parodiska hjältedikten »La mos-chea» (1615; flera ggr utg.) efter homeriskt