515 Villèle—Villeroi 516 av upplevda historiska tilldragelser. Se G. Paris och A. Jeanroy, »Extraits des chro-niqueurs frangais» (1892). E. S-f. Villèle [vilä'l], J o s e p h, greve, fransk statsman (1773—1854), först sjömilitär, sedan jordbrukare. V. anslöt sig 1814 med iver till Bourbonerna. Deputerad fr. o. m. 1815 och minister 1820, blev han 1822 konseljpresident och finansminister. Genom kriget i Spanien 1823 återtog Frankrike sin plats bland stormakterna. De forna franska emigranternas anspråk tillfredsställdes genom att de erhöllo ett skadestånd på 1 milliard frcs för sina godsförluster. V :s ställning undergrävdes dock småningom dels genom den katoliserande riktning, som befrämjades av konung Karl X, dels genom den allt hänsynslösare presspropaganda, som endast skärptes genom V:s försök att bekämpa den medelst censur, och genom det impopulära avskaffandet av nationalgardet. Efter att förgäves genom nya val ha sökt stöd för en lag om fideikommiss, varmed V. ville befästa jordbrukaradelns ställning, avgick han i jan. 1828. — Jfr »Mémoires et correspondence du comte de V.» (5 bd, 1887— 90). N. F-ll. Willem, holländsk form för Vilhelm. Villemain [vilmä'], Abel F r a n g o is, fransk litterär kritiker (1790—1870). Blev 1814 prof, i fransk litteratur vid Sorbonne, 1821 led. av Franska akad. och dess ständige sekr. 1834, var undervisningsminister 1840— 44. En lysande akademisk föreläsare, representerade V. den franska bildningstraditionen från 1700-talet med dess stilistiska pregnans, logiska klarhet och översiktlighet men också något av dess okritiska ytlighet. Mest känt av hans arbeten är kanske »Cours de litte-rature frangaise» (6 bd, 1828—29). V:s samlade arbeten utgåvos 1854—58 i 15 bd. — Monogr. av G. Vauthier (1913). N. F-ll. Wi'llemer, Marianne von, f. Jun g, tysk författarinna (1784—1860), g. m. bankiren J. J. von W. (1760—1838). Goethe var gäst i W :s hem i Frankfurt 1814 och 1815. I hans »West-östlicher Diwan» ingå dikter av och till henne (Suleika). — Monogr. av K. Bahn (1928). R-n B. Villemessant [vilmäsä'], Jean Hippolyte Cartier de, fransk tidningsman (1812—79). V. grundade 1854 tidningen Le Figaro, vars red. han förblev till 1875. Under V. blev Figaro ett av bulevardpressens populäraste organ, föga nogräknat med medlen, då det gällde att skapa sensation, och V. blev invecklad i otaliga mutskandaler och dueller. Han förstod framför allt att samla omkring sig en stab av kvicka krönikörer. Hans »Mémoires d’un journaliste» (6 bd, 1867—78) äro delvis skrivna av Ph. Gille. (Kj. S-g.) Villemin [vilmä'], Jean Antoine, fransk läkare (1827—92). V. tillkommer i främsta rummet förtjänsten av att ha bevisat tuberkulosens smittsamhet. Genom ympning av tuberkulos vävnad ådagalade han, att sjukdomen kan överföras från människan på kaninen. Denna upptäckt gjordes nära 20 år innan R. Koch funnit tuberkelbacillen. V. framlade sina resultat bl. a. i »Études sur la tuberculose» etc. (1868). A. Wstgn. Willemit, ett med phenakit (se d. o.) iso-morft, svagt fettglänsande, hexagonalt (se Kristgllsy stem) kristalliserande mineral av zinksilikatet 2 ZnO . SiO2 med hårdheten 5,5 (se H å r d h e t s s k a 1 a) och spec. v. 3,9—4,2. Färgen är vit, gul, brun el. röd, ibland grön. På ett par ställen i New Jersey är w. ett viktigt zinkmalmsmineral. N. Zn. Willems [vi'loms], Jan Frans, belgisk språkforskare, historiker och skald (1793— 1846). I odet »Aan de Belgen» (1818) besjöng W. den belgiska nationalitetens återvaknan-de under holländsk spira, framträdde därmed som förkämpe för flamländska national-medvetandet i dess strid mot det franska överväldet och blev den erkände ledaren för alla, som ivrade för språklig enhet mellan Belgien och Holland. Av konungen belönades han 1821 med att bli registra-tor i Antwerpen. Ef ter julirevolutionen och Belgiens lösslitande från Holland 1830 förflyttades W. på grund av sina holländska sympatier till en småstad men fick 1835 en syssla som registrator i Gent. W. utgav flamländska medeltidshandskrifter och historiska dokument, främst »Reinaert de vos» (1836; 2:a uppl. 1850). En modern bearbetning därav verkställde W. 1834. Dessa arbeten gåvo signalen till den mäktiga kulturella och politiska rörelse, som kallas de vlaamsche be-weging (flamländska rörelsen). W. utgav 1837 —46 den flamländska tidskr. Belgisch Museum. Hans samling av flamländska folkvisor och melodier utgavs (»Oude vlaamsche liederen») av F. A. Snellaert 1848. — Jfr P. Frédéricq, »Schets eener geschiedenis der vlaamsche beweging» (3 bd, 1906—09). (E. Rth.) Willemstad [vi'lomstat], huvudstad i nederl. kolonien Curagao, på ön Curagao; 23,628 inv. (1933). God hamn, skyddad av fort, med betydande transitohandel på Venezuela; radiostation m. m. Har stor betydelse som omlastningshamn för petroleum från Maracaibo-distriktet (stort oljeraffinaderi i W.) samt bunkringsstation för oljeeldade fartyg. Wi'llenberg [-bärk], se Tannenberg. Villeneuve [vilno'v], M. de, se S e r v e t. Villeneuve [vilnö'v], S i 1 v e s t r e, fransk amiral (1763—1806). V. deltog som eskaderchef i slaget vid Abukir (se d. o.) 1798 och var en av befälhavarna för den fransk-spanska flottan vid nederlaget vid Trafalgar 1805, där V. tillfångatogs. Villeneuve-lès-Avignon [vilnö'v-läz-avinjä']> stad i fr. dep. Gard, vid Rhöne, mittemot Avignon; 2,501 inv. (1921). Var under påvarnas vistelse i Avignon en betydande stad och bevarar från medeltiden borgen Saint-André, kloster m. m. Villeroi [vilrrøa'], F rango i s de N e u f-ville, hertig av V., marskalk av Frankrike (1644—1730). Uppfostrades tills, m. Ludvig XIV, erhöll 1693 marskalksstaven för sin insats i slaget vid Neerwinden och blev s. å. överbefälhavare. Sedan V. förlorat Namur 1695, blivit slagen vid Chiari 1701 och till