519 Willlamsonia—Willis, B. 520 monogr. »The british Foraminifera» (1858) samt arbeten över lägre alger, fiskarnas fjäll och tänder etc. Viktigast äro dock hans paleobota-niska arbeten. Bl. a. beskrev han de egendomliga reproduktionsorganen av det efter honom uppkallade släktet Williamsonia av liennetti-tales (se d. o.). Framför allt behandlade han dock den inre byggnaden av stenkoistidens växter, bl. a. i 19 monogr. under titeln »On the organization of the fossil plants of the coal-measures» (1871—93). Främst på grund av dessa arbeten, som ofta voro polemiskt hållna mot den franska skolan av paleobo-tanister, har han kommit att räknas som en av de främsta grundläggarna av den moderna paleobotaniken. På sin ålderdom kom han att samarbeta med D. H. Scott (se d. o.). 1896 utgåvos W :s »Reminiscenses of a York-shire naturalist». Th. H-e. Williamsonia, se Bennettitales, sp. 1281. och W i 11 i a m s o n, W. C. Williamsport [cai'ljemzpät], stad i Pennsylvania, U. S. A., vid Susquehannas v. källarm; 45,729 inv. (1930). Turistcentrum; betydande järn- och stålindustri. Wi'llibald, missionär (700—omkr. 787). Var bördig från Wessex, blev munk och begav sig jämte brodern Wynbald 721 på pilgrimsfärd till Palestina, varunder han länge vistades i Rom och i Mindre Asien, samt stannade på hemvägen tio år i klostret Monte Cassino. 739 erhöll han påvlig fullmakt att missionera i Tyskland, blev förste biskop i Eichstätt och grundläde i trakten flera kloster. »Vitae Willibaldi et Wynnebaldi» utgavs av O. Holder-Eggen 1887. Hg Pl. Wi'Ilibrord el. W i 1 b r o r d, frisernas apostel (657 el. 658—739). Var son till en saxare i Northumberland och uppfostrades i klostret Ripon. W. sändes till Friesland 690, trädde i förbindelse med Pippin, reste två gånger till Rom och fick där 695 ärkebiskopsvigning samt erhöll av Pippin Utrecht till biskops-döme. Hans egentliga missionsområde blev det frankiska Friesland, varifrån han företog missionsresor till Danmark och Thiiringen. I Friesland, där han samarbetade med Bonifa-tius, gjorde han kristendomen rotfast med klostret Echternach som stödjepunkt för missionen. »Vita Willibrordi» utgavs 1920 av W. Levison i »Monumenta Germaniæ historica». — Litt.: F. Flaskamp, »Die Anfänge friesischen und sächsischen Christentums» (1929). Hg Pl. Villie, förr även Södra V i 11 i e, socken i Malmöhus län, Ljunits härad, på Romele-åsens sydsluttning och slätten därinvid; 28,91 kvkm, 1,354 inv. (1933). 2,416 har åker, 174 har skogsmark. Egendom: Rydsgård (se d. o.). Ingår i V. och Örsjö pastorat i Lunds stift, Ljunits och Herrestads kontrakt. Villiers [vi'loz el. viTjez], engelsk adelssläkt, bland vars medl. märkas två hertigar av Buckingham (se d. o.) och sex earler av Cla-rendon (jfr d. o.). Jfr även Cleveland, B. V. Villiers de I’lsle-Adam [vilie' de liT-adä'], Auguste de, greve, fransk författare (1840 —89). V. har framför allt lärt av Poe och Baudelaire; en icke obetydlig dosis satanism ingår i hans »Contes cruels» (1883; »Fåvitska jungfrur», 1922). Kring kärleken och döden kretsar hans makabra fantasi i »Histoires in-solites» (1888), medan han i »L’Éve future» (1886) och »Tnbulat Bonhomet» (1887) givit fritt lopp åt sitt världsförakt och sin vantrevnad i positivismens tidsålder. Postumt utkom V:s förnämsta verk, »Axel» (1890), ett fantastiskt idédrama, vars hjälte har drag av både Faust ocb Parcival. Genom honom, bland andra, befrukta Wagner-Schopenhauersk mystik och filosofi den symbolistiska diktningen. — Sami. skr. i 11 bd 1922—31. — Jfr monogr. av H. Chapoutot (1908) och E. de Rougemont (1910). Kj.S-g. Willingdon [<oi'liqden], Freeman F r e e-man-Thomas, 1 :e earl o f W., brittisk ämbetsman (f. 1866), tjänstgjorde i den indiska förvaltningen, bl. a. som guvernör i Bombay 1913—19 och Madras 1919—24, och representerade Indien vid Nationernas förbunds församling 1924, blev 1926 generalguvernör i Kanada och är sedan 1931 vicekonung i Indien. Han var 1900—06 liberal led. av underhuset. Villingen [fi'linen], stad i ty. fristaten Baden, på Schwarzwalds ö. sluttning, vid Donaus källflod Brigach; 14,565 inv. (1933). Centrum för urtillverkningen i Schwarzwald. Villingsberg, f. d. bruksegendom i Hidinge socken, v. Närke, på Kilsbergen. Vid V. an-lades 1646 av H. Meinich ett järnbruk, Vil-lingshammaren. Det köptes jämte Norhamma-ren av A. Funk från Stockholm, som sammanslog bruken under namnet V. 1702 kom V. till greve C. G. Rehnsköld, vars änka sålde det till B. von Hofsten. Det såldes 1856 till C. J. Yngström, köptes jämte Valåsen, ölsboda m. fl. gårdar 1906 av Bofors-Gullspångs a.-b., 1915 av Wargöns a.-b. och 1924 av staten samt ombildades till V :s revir, som 1934 utökats. Villlnska skolan (W illinska fattig-f riskol an i Göteborg) grundades 1767 av predikanten vid Göteborgs fattighus Johan Willin (1732—72). V. har från början uppehållits med frivilliga gåvor och donationer. Redan 1837 infördes slöjdundervisning i skolan. V. var länge Göteborgs enda folkskola och hade även efter folkskoleväsendets ordnande i staden i Kri-stine församlings ö. del en läsavd., som 1885 övertogs av staden, varefter V. återgått till sin ursprungliga uppgift. Den är således nu en internatskola för omkr. 30 medellösa och välartade gossar, som där under 3 år få undervisning i skolämnen, motsv. kurserna i folkskolans 6:e klass och högre avd., samt yrkesundervisning i möbelsnickeri (företrädesvis) och trädgårdsskötsel. 1925 inköpte V. herrgården Ellesbo på Hisingen, där den nu är förlagd. — Litt.: J. Ambrosius, »Villinska skolan i Göteborg 1767—1917» (1917). Fr. Sg. Willis [coi'lis], B a i 1 e y, amerikansk geolog och geograf (f. 1857). Tjänstgjorde 1884— 1916 i olika befattningar vid Förenta staternas geol. undersökning, blev 1909 prof, vid univ. i Chicago och var 1915—22 prof, vid Leland Stanford junior univ. i Kalifornien. W. är en av de ledande männen i Amerikas geologiska