Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Willis, J.—Villkorlig frigivning
521
och geomorfologiska forskning. Han ansluter
sig i motsats till A. L. Wegener (se d. o.) till
landbryggeteorien, där han dock modifierar
den gamla teorien så tillvida, att han
förkastar föreställningen om stora kontinentala
landförbindelser och i stället antager
förekomsten av smala landtungor, närmast att
jämföra med veckberg. — Utom resor i
Nord-och Sydamerika gjorde W. 1903—04
vidsträckta resor i Kina och 1929—30 i Syd- och
Centralafrika samt har för jordskalvsstudier
besökt bl. a. Japan, Filippinerna, Nya
Zeeland. Grekland och Cypern. K. A. G.
Willis [wiTis], J., se S t e n o g r a f i, sp. 444.
Willis [caiTis], Thomas, engelsk läkare
(1622—75). Blev 1660 prof, i Oxford men
flyttade 1666 till London, där han med
lysande framgång uppträdde som praktiserande
läkare. W. utförde utmärkta undersökningar
över nervsystemets anatomi (»Cerebri
anato-me», 1664). 11 :e paret av hjärnans nerver
samt kransen av pulsådror vid hjärnans bas
ha uppkallats efter honom. R. T-dt.*
Wi’llkomm, Heinrich Moritz, tysk
botanist (1821—95), prof, i Tharandt 1855, i
Dorpat 1868 samt 1874—93 i Prag. W :s på
egna forskningsresor byggda arbeten öv^r
Pyreneiska halvöns vegetation och flora äro
grundläggande, framför allt »Prodromus florae
hispanicae», 1—3 (1861—80, suppl. 1893; tills,
m. dansken J. M. C. Lange). Efter W:s död
utkom »Grundzüge der Pflanzenverbreitung auf
der iberischen Halbinsel» (1896). C. S-g.
Villkorlig dom, sådan straffdom, varigenom
domstolen på vissa villkor medger anstånd
med straffet. Dylikt anstånd har inom den
nyare straffrätten befunnits lämpligt, dels
enär för en akut förbrytare ur
individualpreventiv synpunkt ofta ej finnes behov av straff,
dels emedan vissa straff, i synnerhet korta
frihetsstraff, för sådana förbrytare ofta äro
förenade med betänkliga olägenheter, som
ansetts vara större än det gagn straffet kan göra
genom generalprevention (se P reven
tions-teori). Efter tidigare ansatser i engelsk
dom-stolspraxis framträdde v. i rättstillämpningen
i Boston, U. S. A., och lagfästes där 1878.
Genom lagstiftning spred sig institutet över
Förenta staterna, England (Probation of first
of-fenders act, 1887) och flera engelska kolonier
i den form, att domstolarna skulle äga medge
uppskov med domfällandet under en viss
prö-votid, varefter frågan om straff skulle
förfalla; ofta skulle särskild tillsyn anordnas
under prövotiden. Närmast från England
infördes v. på kontinenten, först i Belgien (1888)
och Frankrike (1891), med den förändring, att
den brottslige skulle underkastas dom i
vanlig ordning men kunna få anstånd med
verkställighet av det ådömda straffet under en
prövotid, varefter straffet kunde bortfalla.
Där lagstiftning ej kom till stånd, användes
flitigt villkorlig benådning, t. ex. länge i
Tyskland. Numera är v. införd i de flesta
länders strafflagstiftning.
I Sverige antogs den första lagen om v.
1906; den har ersatts av lag 28 juni 1918
(mindre ändringar ha senare skett). Enl.
denna kan v. ifrågakomma med hänsyn till
straffarbete å högst 6 mån. och fängelse å högst ett
år; beträffande böter blott där det kan
antagas, att den dömde till följd av fattigdom och
522
bristande förvärvsförmåga skulle nödgas
avtjäna böterna med frihetsstraff.
Förutsättning för v. är städse, att det finnes skälig
anledning antaga, att den dömde skall utan
straffets undergående låta sig rätta. V. är
utesluten vid återfall i brott (inom tio år),
likaså för tryckfrihetsbrott och de flesta
militära förbrytelser; den är ej förbehållen
minderåriga förbrytare (sp d. o.) men naturligtvis
relativt vanlig beträffande dem. Före v. kan
anordnas särskild förundersökning (se d. o.).
Prövotiden är 3 år, dock för enbart böter ett
år. Därunder skall den dömde föra ett
ordentligt och ostraffligt leverne; han skall i regel
stå under övervakning av en av domstolen
särskilt förordnad övervakare (k. instr. 28 juni
1918; jfr Minderåriga förbrytare, sp. 84).
Åsidosätter den dömde sina skyldigheter, är
påföljden varning (se d. o.) av domstol el.
domstols beslut om anståndets förverkande,
varav följer skyldighet att undergå straffet;
begår han brott, som föranleder frihetsstraff,
skall anståndet städse förklaras förverkat.
Förverkas ej anståndet, är efter prövotidens
utgång straffet förfallet. — Användningen av
v. befinner sig, absolut och relativt, i en
oavlåtlig stegring, som ej kan undgå att väcka
betänksamhet. 1921—25 var årliga medeltalet
av dem, som fått v., 841, 1926—30 var det
1,323; 1930 var antalet 1,518, näml,
straffarbete i 789, fängelse i 517 och böter i 212
fall; de flesta dömdes för tjuvnadsbrott. Av
de 1,518 voro 402 under 18 år vid brottets
begående; under övervakning ställdes 1.150. V.
gavs 1930 åt ej mindre än 49,7 % av dem,
som över huvud dömdes till straffarbete i
högst 6 mån., och 33 % av dem, som fingo
fängelse i högst ett år. S. å. förklarades
anståndet förverkat på grund av nytt brott
under prövotiden i 121 fall; för perioden 1926—
30 inträdde sådant förverkande för omkr.
3,2 % av de villkorligt dömda, för vilka
prövotiden icke hade utlupit (dessutom
förverkande av annan anledning än återfall). Se F.
Wetter, »Den villkorliga domen» (1912). R.B-1.
Villkorlig frigivning, frigivning från
straffanstalt av fånge, som endast delvis undergått
sitt straff, under villkor att han underkastas
fortsatt straffverkställighet, om han ej
uppfyller vissa i fråga om hans leverne
uppställda föreskrifter. V. avser bl. a. att vara
en belöning för välförhållande i
straffanstalten; förhoppningen därom tänkes skola
utgöra en eggelse och uppmuntran för fången.
Men i synnerhet avser v., som över huvud är
fördelaktig såsom ett medel till förkortning
av de effektiva strafftiderna, att på den
fri-givne verka som ett uppstramande
disciplinmedel till förmildring av den eljest vid
strafftidens slut inträdande, alltför
oförmedlade övergången från den bundna
anstalts-vistelsen till ett liv i oinskränkt frihet. V.
har under 1800-talet utvecklats i engelsk
praxis, tidigast beträffande deportation och
under utövning av benådningsrätten;
noggrannare reglering i lag skedde 1864. Ung.
samtidigt började v. tillämpas på det europeiska
fastlandet, även här till en början i
benåd-ningsväg. Numera är v. reglerad i de flesta
länders strafflagstiftning (först Tyskland,
1871). I dess närmare utformning förekomma
talrika skiftningar; sålunda utgör v. enl. bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
