Willis, J.—Villkorlig frigivning 521 och geomorfologiska forskning. Han ansluter sig i motsats till A. L. Wegener (se d. o.) till landbryggeteorien, där han dock modifierar den gamla teorien så tillvida, att han förkastar föreställningen om stora kontinentala landförbindelser och i stället antager förekomsten av smala landtungor, närmast att jämföra med veckberg. — Utom resor i Nord-och Sydamerika gjorde W. 1903—04 vidsträckta resor i Kina och 1929—30 i Syd- och Centralafrika samt har för jordskalvsstudier besökt bl. a. Japan, Filippinerna, Nya Zeeland. Grekland och Cypern. K. A. G. Willis [wiTis], J., se S t e n o g r a f i, sp. 444. Willis [caiTis], Thomas, engelsk läkare (1622—75). Blev 1660 prof, i Oxford men flyttade 1666 till London, där han med lysande framgång uppträdde som praktiserande läkare. W. utförde utmärkta undersökningar över nervsystemets anatomi (»Cerebri anato-me», 1664). 11 :e paret av hjärnans nerver samt kransen av pulsådror vid hjärnans bas ha uppkallats efter honom. R. T-dt.* Wi'llkomm, Heinrich Moritz, tysk botanist (1821—95), prof, i Tharandt 1855, i Dorpat 1868 samt 1874—93 i Prag. W :s på egna forskningsresor byggda arbeten öv^r Pyreneiska halvöns vegetation och flora äro grundläggande, framför allt »Prodromus florae hispanicae», 1—3 (1861—80, suppl. 1893; tills, m. dansken J. M. C. Lange). Efter W:s död utkom »Grundzüge der Pflanzenverbreitung auf der iberischen Halbinsel» (1896). C. S-g. Villkorlig dom, sådan straffdom, varigenom domstolen på vissa villkor medger anstånd med straffet. Dylikt anstånd har inom den nyare straffrätten befunnits lämpligt, dels enär för en akut förbrytare ur individualpreventiv synpunkt ofta ej finnes behov av straff, dels emedan vissa straff, i synnerhet korta frihetsstraff, för sådana förbrytare ofta äro förenade med betänkliga olägenheter, som ansetts vara större än det gagn straffet kan göra genom generalprevention (se P reven tions-teori). Efter tidigare ansatser i engelsk dom-stolspraxis framträdde v. i rättstillämpningen i Boston, U. S. A., och lagfästes där 1878. Genom lagstiftning spred sig institutet över Förenta staterna, England (Probation of first of-fenders act, 1887) och flera engelska kolonier i den form, att domstolarna skulle äga medge uppskov med domfällandet under en viss prö-votid, varefter frågan om straff skulle förfalla; ofta skulle särskild tillsyn anordnas under prövotiden. Närmast från England infördes v. på kontinenten, först i Belgien (1888) och Frankrike (1891), med den förändring, att den brottslige skulle underkastas dom i vanlig ordning men kunna få anstånd med verkställighet av det ådömda straffet under en prövotid, varefter straffet kunde bortfalla. Där lagstiftning ej kom till stånd, användes flitigt villkorlig benådning, t. ex. länge i Tyskland. Numera är v. införd i de flesta länders strafflagstiftning. I Sverige antogs den första lagen om v. 1906; den har ersatts av lag 28 juni 1918 (mindre ändringar ha senare skett). Enl. denna kan v. ifrågakomma med hänsyn till straffarbete å högst 6 mån. och fängelse å högst ett år; beträffande böter blott där det kan antagas, att den dömde till följd av fattigdom och 522 bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Förutsättning för v. är städse, att det finnes skälig anledning antaga, att den dömde skall utan straffets undergående låta sig rätta. V. är utesluten vid återfall i brott (inom tio år), likaså för tryckfrihetsbrott och de flesta militära förbrytelser; den är ej förbehållen minderåriga förbrytare (sp d. o.) men naturligtvis relativt vanlig beträffande dem. Före v. kan anordnas särskild förundersökning (se d. o.). Prövotiden är 3 år, dock för enbart böter ett år. Därunder skall den dömde föra ett ordentligt och ostraffligt leverne; han skall i regel stå under övervakning av en av domstolen särskilt förordnad övervakare (k. instr. 28 juni 1918; jfr Minderåriga förbrytare, sp. 84). Åsidosätter den dömde sina skyldigheter, är påföljden varning (se d. o.) av domstol el. domstols beslut om anståndets förverkande, varav följer skyldighet att undergå straffet; begår han brott, som föranleder frihetsstraff, skall anståndet städse förklaras förverkat. Förverkas ej anståndet, är efter prövotidens utgång straffet förfallet. — Användningen av v. befinner sig, absolut och relativt, i en oavlåtlig stegring, som ej kan undgå att väcka betänksamhet. 1921—25 var årliga medeltalet av dem, som fått v., 841, 1926—30 var det 1,323; 1930 var antalet 1,518, näml, straffarbete i 789, fängelse i 517 och böter i 212 fall; de flesta dömdes för tjuvnadsbrott. Av de 1,518 voro 402 under 18 år vid brottets begående; under övervakning ställdes 1.150. V. gavs 1930 åt ej mindre än 49,7 % av dem, som över huvud dömdes till straffarbete i högst 6 mån., och 33 % av dem, som fingo fängelse i högst ett år. S. å. förklarades anståndet förverkat på grund av nytt brott under prövotiden i 121 fall; för perioden 1926— 30 inträdde sådant förverkande för omkr. 3,2 % av de villkorligt dömda, för vilka prövotiden icke hade utlupit (dessutom förverkande av annan anledning än återfall). Se F. Wetter, »Den villkorliga domen» (1912). R.B-1. Villkorlig frigivning, frigivning från straffanstalt av fånge, som endast delvis undergått sitt straff, under villkor att han underkastas fortsatt straffverkställighet, om han ej uppfyller vissa i fråga om hans leverne uppställda föreskrifter. V. avser bl. a. att vara en belöning för välförhållande i straffanstalten; förhoppningen därom tänkes skola utgöra en eggelse och uppmuntran för fången. Men i synnerhet avser v., som över huvud är fördelaktig såsom ett medel till förkortning av de effektiva strafftiderna, att på den fri-givne verka som ett uppstramande disciplinmedel till förmildring av den eljest vid strafftidens slut inträdande, alltför oförmedlade övergången från den bundna anstalts-vistelsen till ett liv i oinskränkt frihet. V. har under 1800-talet utvecklats i engelsk praxis, tidigast beträffande deportation och under utövning av benådningsrätten; noggrannare reglering i lag skedde 1864. Ung. samtidigt började v. tillämpas på det europeiska fastlandet, även här till en början i benåd-ningsväg. Numera är v. reglerad i de flesta länders strafflagstiftning (först Tyskland, 1871). I dess närmare utformning förekomma talrika skiftningar; sålunda utgör v. enl. bl. a.