523 Willman—Villmanstrand 524 engelsk rätt en normal avslutning av det enl. progressivsystemet (jfr Fängelsesys-t e m, sp. 129) anordnade frihetsstraffet (så även »villkorlig utskrivning» enl. 1923 års sv. strafflagsförslag), medan v. enl. andra lagar har en mera extraordinär karaktär. I Sverige lagfästes v. först genom lagen 22 juni 1906, som ännu gäller (ändrad senast 1927). Om den, som undergår straffarbete på viss tid el. fängelse, har utstått två tredjedelar av straffet och om den tid, under vilken straffet verkställts, utgör minst ett år, kan fången (med sitt eget begivande) villkorligt frigivas, därest omständigheterna göra sannolikt, att han på fri fot skall förhålla sig väl. K. m:t besluter om v. (icke i den ordning, som gäller för nådemål). Efter v. inträder en prövotid, lika lång som den återstående delen av straffet och aldrig kortare än ett år, då den frigivne skall föra ett ordentligt och ostraffligt leverne samt iakttaga de särskilda föreskrifter, vilka meddelas bl. a. av en tillsyningsman (se d. o.). Friheten kan återkallas av länsstyrelsen, om den frigivne åsidosätter sina nyssnämnda skyldigheter, och skall av domstol förklaras förverkad, om han på grund av nytt brott dömes till frihetsstraff. Har prövotiden gått till ända, utan att dylikt förhållande inträffat, skall så anses, som hade straffet vid frigivningen till fullo avtjänats. — Under 1931 skedde v. av 132 pers. S. å. gick prövotiden till ända för 111 villkorligt frigivna; av dessa hade tre under året förverkat den villkorliga friheten, medan flertalet hade uppfört sig utan svårare anmärkning, många hedrande. Från det v. började tillämpas 1907 t. o. m. 1931, har v. ägt rum i 1,537 fall, vanligast beträffande dem, som varit dömda för förfalskning, misshandel, otuktsbrott el. tillgrepp och förskingring i tjänsten. Under samma tid ha blott 31 (2 %) förverkat den villkorliga friheten. — Lagen om v. gäller ej för livstidsfångar; beträffande dessa förekommer emellertid benådning på liknande villkor. Vid vissa skyddsåtgärder (seøl. o.), som innebära fri-hetsförlust, förekommer utskrivning på prov enl. särskilda regler. R. B-l. Willman, Olof Eriksson, Ostindienfa-rare, reseskildrare (1600-talet). W. begav sig 1647 till Holland och tog tjänst i Ostindiska kompaniet. I juli 1651 medföljde han som »hovmästare» en holländsk beskickning från Batavia till Japan och var en av de tre européer, som beskickningschefen fick medtaga till shogunens residens i Jedo. I dec. 1652 återkom han från Japan, tog i jan. 1653 avsked ur kompaniets tjänst och anlände 1654 till Stockholm, där han blev officer i flottan. Hans anteckningar från resorna, »Reesa till Ostindien, China och Japan» och »Een kort berättelse om Kongarijket Japan, thess Key-sare och Regimente» etc. (1667; 2:a uppl. 1673 —74), äro av intresse bl. a. därigenom, att Japan på denna tid var slutet för européer, med undantag för de holländska ambassaderna, varför Japanskildringar saknas. — Litt.: H. Hjär-ne, »Två svenska japanfarare» (1923). K. G. L. Willman, Per Anders Johan, operasångare, teaterchef (1834—98). Debuterade på Kungl. teatern i Stockholm 1854, studerade därefter sång i Paris och fick 1859 livstids- engagemang vid Kungl. teatern. Med sin präktiga bas, sitt manliga yttre och sin dramatiska begåvning var W. under nära trettio år en av operans mest uppskattade krafter. Bland hans glansroller räknades främst Me-fistofeles i »Faust» samt Sarastro i »Trollflöjten», Leporello i »Don Juan» och Mar-cel i »Hugenotterna». Även i talpjäser framträdde han på den kungl. scenen. Vid oratoriekonserter uppbar han de förnämsta baspartierna. W. var jämte sin hustru (från 1871), Hedvig Charlotta Constantina W., f. Harling (1841 —87), 1877—81 föreståndare för Kungl. teaterns elevskola. 1881 blev han intendent (scenisk ledare) och 1883 dir. för kungl. teatrarna. Han var den siste gemensamme chefen för de båda kungliga scenerna, som under hans administrativt mindre lyckosamma ledning fingo allt sämre affärer. 1888 drog sig W. tillbaka. Hans hustru väckte uppmärksamhet genom sin vackra apparition. Hon utbytte 1865 de dramatiska partierna mot de lyriska och användes särskilt i opéra-comiqueuppgifter. H. G-t. Villmanstrand, fi. La'ppeenranta, stad i Viborgs län, Finland, vid s. stranden av Saima; 9 kvkm, 11,469 inv. (1933), finsktalande. Av fabriker märkes främst statens svavelsyre-fabrik; ö. om V. ligga Kaukas (se d. o.) a.-b:s betydande industrianläggningar. Bibana till Simola station på järnvägen Helsingfors—Viborg; dess fortsättning från V. till Vuoksen-niska och Elisenvaara (vid Karelska banan) är under byggnad. I V. är finska arméns kavalleri förlagt. O. Brn. Där V. nu ligger, fanns en gammal marknadsplats för Saimavattnen, Lappstrand, av Per Brahe 1649 utrustad med stadsprivi-legier, vilka 1652 bekräftades av Kristina men upphävdes 1683. Efter stora nordiska kriget återupprättades staden, 1727 förklarad för uppstad under Fredrikshamn. Befäst under 1730-talet och landshövdingeresidens i Kym-menegårds län, uppnådde V., såsom staden nu kallades, en kort blomstring, tills den under kriget 1741—43 intogs och uppbrändes av ryssarna 23 aug. 1741. Därefter i rysk besittning, återförenades V. först 1811 jämte »Gamla Finland» med det övriga Finland. »Fästningen» utgjordes av vallar, uppförda av faskiner och jord. Under inbördeskriget 1918 var V. i de rödas händer men togs av de vita 26 april. — Litt.: K. J. Jalkanen, »Lappeenran-nan historia 1649—1741» (1913). E-c A-i. Slaget vid V. Efter krigsutbrottet 1741 samlades de svenska trupperna mellan Fredrikshamn och V. i en sydlig grupp under Bud-denbrock och en nordlig under C. H. Wrang-el. Då överbefälhavaren Lewenhaupt ieke anlänt, uppsköts offensiven. Ryske fältmarskalken de Lacy framgick då med minst 10,000 man mot V. Påverkad av gängse skryt, erbjöd Wrangel med 4,000 man batalj framför fästningens vallar utan att invänta Bud-denbrock. Slaget utkämpades 23 aug. på e. m.