525 Villnäs—Willstätter 526 och avgjordes snart till Lacys förmån. En del av den slagna hären flydde till V., som samma afton togs med storm. Wrangel föll sårad i fångenskap jämte en stor del av sin kår; dess totalförlust översteg betydligt halva styrkan. Ryssarna förlorade 2,360 man. Lacy drog sig tillbaka över gränsen, men slagets moraliska följder voro betydande. E. Ilbg. Villnäs, fi. A'skainen, kustsocken i Åbo och Björneborgs län, Finland; 57 kvkm, 1,189 inv. (T933), finsktalande. O. Brn. Villon [vijä'], F r a n g o i s, fransk skald (1431—63?). V. hette eg. Montcorbier (des Loges) men adopterades av sin morbror mäster Guillaume V., kaplan och prof, vid Parisuniv., där V. själv fick ett magisterdiplom 1452. Men i stället för att fortsätta med teologiska studier kastade sig V. in i det lössläppta nöjesliv, som satte sin prägel på Paris efter hundraårskriget och pestens härjningar; bland landsknektar och gycklare, tjuvar och skökor sökte han som många andra urspårade studenter sitt umgänge. Ett dråp på en präst för en glädjeflickas skull åsamkade V. några månaders fängelse (1455), och en lyckad plundring av teologiska fakultetens kassa tvang honom att lämna Paris. Han gjorde upp sin räkning i ett satiriskt testamente på vers, »Lays» (1456; V :s »lilla testamente»). Åren 1456—61 tillbragte han på strövtåg i Loirelandskapen som medlem av ett beryktat tjuvband, »les Coquillards», på vars speciella »jargon» han skrev ett flertal nu delvis obegripliga ballader. Han var tidtals snyltgäst — eller fånge — hos höga herrar, bl. a. skalden Charles d’Orléans. Från 1461 stammar hans stora »Testament» (sv. övers, av A. Randel 1920; en handskrift i Kungl. bibi, i Stockholm). S. å. delaktig av Ludvig XI :s allmänna amnesti, återvände V. till Paris, där han fortsatte sitt vilda liv och efter en ny blodig träta dömdes till hängning. Han benådades emellertid av Parisparlamentet 1463, och dödsstraffet utbyttes mot tio års förvisning. Därmed försvinna hans spår i arkiven. Då hans dikter trycktes f. ggn under titeln »Le grand testament de V. et le petit» 1489, var han säkerligen död. V. har kallats »Frankrikes förste möderne skald», men hans diktning, till omfånget föga betydande, bär i hög grad prägeln av medeltidens upprörda avslutningsskede. Huvudverket är hans »stora testamente» (vartill det »lilla» närmast utgör en skiss): till formen en balladsvit på självsvåldiga vers, till innehållet en patetisk-ironisk självrannsakan med satirisk samtidsrevy liksom bildkonstens dödsdansmålningar. V. skiljer sig från äldre me-deltidsdiktare genom den hänsynslösa subjektivism, varmed han bär till torgs hela skalan av känslostämningar från yr livsglädje till ångestfylld ruelse. Själv kallar han sig en »kärlekens martyr», men i den undre värld, som denne geniale galgfågel, »lång och svart som en ugnsraka», odödliggjort med frisk och obarmhärtig realism, är det — utom moderns fromma bild — skökor, tjuvar o. a. löst folk, som främst komma till orda. De flesta av hans modeller ha kunnat identifieras genom samtida handlingar, och han har skarp blick för den pittoreska stadsmiljön. För naturen har denne parisiske rännstensunge intet sin ne; endast tanken på döden förmår honom att avkasta den gäckande cynismen. V:s skrifter utkommo i ett trettiotal uppl. under 1500-talets förra hälft. Bortglömd och föraktad under klassicitetens tid, fick han av romantikens första målsmän full återupprättelse. Hugo och Musset, Baudelaire och Verlaine ha direkt lärt av V. De bästa moderna uppl. äro utg. av A. Longnon (1892; revid. uppl. av L. Foulet 1919), tillika hans förste vetenskaplige biograf, och L. Thuasne (2 bd, 1923). — Monogr. av G. Paris (1891; ny uppl. 1901) och P. Champion (2 dir, 1913); om V. på sv. se O. Levertin, »Essayer», II (1907), A. Ehrensvärd, »Fransk medeltid och renässans» (1922; med övers, i urval), K. Asplund, »Fransk vers» (1927; övers.), och F. G. Bengtsson, »Litteratörer och militärer» (1929). Kj. S-g. Villor, mek., se Lås, sp. 467. Willoughby [mPlobi], sir H u g h, engelsk polarresande, adlad 1544. Se Polarexpeditioner, sp. 1131. Villstad, socken i Jönköpings län, Västbo härad, kring Nissan; 163,97 kvkm, 2,882 inv. (1934). Småkuperad skogs- och mossmark med spridd bebyggelse. 1,460 har åker, 7,494 har skogsmark. Vid Nissan Smålandsstenar (se d. o.) samt Skeppshults tråddrageri. Egendom: Isberga. Pastorat i Växjö stift, Västbo kontrakt. WiTlstätter [-Jtätor], Richard Martin, tysk kemist, Nobelpristagare (f. 1872). Blev prof, vid tekniska högskolan i Zürich 1905, vid Kaiser-Wilhelm-Institut i Berlin-Dahlem 1912 och var prof, vid univ. i München 1916 —25. Genom grundläggande undersökningar har W. utrett viktiga alkaloidgrup-per, bl. a. kokain-gruppen 1894—1900 samt kinoner och kino-idfärgämnen (anilin-svart m. m.) 1903—10. En omfattande undersökning om klorofyll (se d. o.) började W. i Zürich och utgav tills. m. A. Stoll »Untersuchungen über Chlorophyll» (1913). Dessa undersökningar om blad- och blodfärgämnet och om de däri ingående por-fyrinerna (se d. o.) bildade utgångspunkten för Hans Fischers (se d. o.) utredningar och synteser i hemoglobin- och klorofyllserien. I anslutning till W:s klorofyllarbeten stå hans undersökningar om kolsyrans assimilation (jfr d. o., sp. 340), som han utgav tills, m. A. Stoll 1918. W. fastställde den empiriska formeln för karotin (se d. o.) 1907 och utredde blomfärgämnenas, antocyanernas, konstitution. Sedan 1917 har W. ägnat sig nästan uteslutande åt studiet av enzymer (se d. o.) och lämnat synnerligen viktiga kemiska bidrag till deras kännedom; genom adsorp-tionsmetoder har han lyckats bringa vissa enzymer till hög renhetsgrad. W. anses som en av vår tids främsta organiska kemister; han erhöll 1915 års Nobelpris i kemi för sina undersökningar av färgämnen i växtriket, särskilt klorofyll. Han har vidare utgivit bl. a. ett arbete om reaktionsmekanismen hos orga-