531 V ilnaf rågan—V ilske 532 stadsmuren kvarstår porttornet Ostra Brama med ett kapell; till dess undergörande Maria-bild vallfärda tusentals pilgrimer, som förrätta sin andakt på öppna gatan. V. är berömt för sina många kyrkor, av vilka de flesta i sitt nuv. skick äro från 1700-talet. Märkligast äro S:t Stanislauskatedralen (i klassisk stil) samt de i barockstil uppförda S:t Mikaels-, S:t Johannes-, S:ta Katarina-, dominikan- och S:t Peter-Pauluskyrkorna; dessutom märkas de gotiska S:ta Anna- och bernhardinkyrkorna (1500-talet). V. har univ. (urspr. jesuitakad. 1578—1773; univ. 1803— 32; nygrundat 1919; 3,881 stud. 1931—32) med stort bibi., astron. observatorium o. s. v. samt andra högre skolor och är säte för en rom.-kat. och en ortodox ärkebiskop. Staden är en betydande handelsplats för spannmål och trävaror samt har åtskillig industri; flyghamn, rundradiostation. V. gjordes 1323 till Litauens huvudstad av Gedimin, delade det polsk-litauiska rikets öden och tillföll Ryssland 1795. Se vidare Vilnafrågan. Vilnafrågan. Under världskriget intogo tyskarna Vilna 1915 (se Polsk-ryska fronten, sp. 1212) och behöllo det till nyåret 1919. Staden innehades därpå några månader av bolsjevikerna och sedan av polackerna, vilka sommaren 1919 fingo vika för litauerna, som önskade återfå sin forna huvudstad. Därmed uppkom en elakartad tvist. Nationernas förbund sökte medla, och Polen och Litauen slöto 1920 ett stillestånd i Suwalki, varigenom en neutral zon upprättades, inneslutande även Vilna. Några dagar senare besatte polska frivilliga under general Zeligowski området, som förklarades för en självständig stat under namn av Centrallitauen. Nationernas förbund sökte ånyo bilägga tvisten, bl. a. genom folkomröstning under neutral kontroll, varvid även svenska trupper skulle medverka (»Vilnakompaniet»), men planen gick om intet, delvis på grund av ryskt motstånd. I freden mellan Ryssland och Polen 1921 drogs emellertid gränsen mellan dessa stater ö. om Vilna, och därmed var Ryssland ur konflikten, men Litauen vidhöll sina krav, medan å andra sidan Centrallitauen 1922 anslöt sig till Polen. De allierades huvudmakter beslöto då att använda sin rätt enl. Versaillesfördraget 1919 att närmare bestämma Polens ö. gränser, och ambassadörkonferensen erkände 15 mars 1923 Vilna som polskt. Nya förhandlingar följde inför folkförbundet, som 1927 förmådde Litauen att antaga en förklaring, att krigstillståndet mellan de tvistande upphört. Någon definitiv uppgörelse har dock ännu icke kommit till stånd. F. K. J. Wilno [vi'lnå], po. namnet på Vilna. Vilostånd, gruvv. Då vid ett gruvföretag väsentliga hinder föreligga för driftens fullföljande el. andra giltiga anledningar uppgivas, kan av bergmästaren beviljas befrielse från i gruvstadgan bestämd arbetsskyldighet, varje gång för högst fyra arbetsår, dock endast under villkor, att arbetsskyldigheten fullgjorts för minst tre år och utmål tilldelats malmförekomsten. Förlängt v. under ytterligare högst fyra år kan beviljas av Kommerskollegium, om särskilda omständigheter föreligga och jordägaren lämnar bifall till ansökningen (jfr Försvarsarbete). E. S. B. Vilperiod, bot., tidvis inträdande, mer el. mindre fullständigt stillestånd i en växts el. dess organs normala livsfunktioner, ss. tillväxt och ämnesomsättning. Sporer och frön ingå i allm. efter mognaden i ett v i 1 s t a-d i u m, varvid livet förblir latent under längre eller kortare tid. I en del fall (sälg, popplar) förloras groningsförmågan efter några få veckor, i andra kan den bibehållas i åratal (hård-skaliga leguminoser, konvolvulacéer m. fl.). Stundom fordras en viss v., innan fröna över huvud bli grobara. Vilstadiet avbrytes och groningen börjar i allm. vid ökning av vattenhalten. För svårgrodda frön kan processen påskyndas genom avlägsnande el. slipning av fröskalen samt genom behandling med olika kemikalier. I periodiska klimat genomleva växterna en v. under den ogynnsamma årstiden (vinter, torrtid). De knoppar, som då finnas, äro i motsats till frön och sporer vattenrika, varför kemiska omsättningar, framför allt andning, i dem fortgå även under vilan, om ock med svag intensitet. V. avbrytes och knopparna spricka, då de klimatiska betingelserna (temp., fuktighet) bli därför gynnsamma. Dock är dess längd även beroende av inre orsaker och olika för olika arter. Knopparna kunna »väckas» genom placering i varmt rum, behandling med varmt vatten el. genom en mängd stimulerande ämnen och ingrepp. Dansken W. Johannsen lyckades först härmed genom att använda eter (se Eterisering). Alla slag av sådana ingrepp påverka trol. ämnesomsättningen i en bestämd riktning, ledande till ett tillstånd, som av sig självt uppstår vid den normala knoppsprickningen. Ju längre v. framskridit, desto lättare är det att väcka knopparna. Dock förefinnas härvidlag betydande skillnader mellan olika arter, ett från praktiken vid drivning i växthus välbekant förhållande. Jfr D r i v n i n g. N. Jn. ViTppula, socken i Tavastehus län, Finland; 347 kvkm, 4,507 inv. (1933), finsktalande. Under frihetskriget 1918 gick fronten mellan de vita och de röda vid V. järnvägsstation, där heta strider stodo i sex veckor. O. Brn. Vilske, härad i Skaraborgs län, mellan Lidan i v. samt Mösseberg och Falköping i ö.; VILSKE H5 Skala 1:500000