537 Wilson, W. 538 då eller framdeles, för fredens återställande. Redan dessförinnan hade W. med biträde av sin vän överste House (se d. o.) sökt verka för avspänning i de rådande stormaktsmot-sättningarna. Neutralitetens upprätthållande förorsakade livliga meningsutbyten med båda de krigförande parterna, representerade främst av Tyskland och England. Den engelska avspärrningen av Tyskland medförde kännbara ingrepp i Förenta staternas fredliga handelsförbindelser med detta land, och omvänt hotade de tyska sjökrigsåtgärderna att hindra den amerikanska samfärdseln med entente-makterna. Ät båda hållen riktade W. sina protester i den amerikanska neutralitetens intresse. Genom smidigare metoder lyckades ententemakterna i allm. komma till rätta med det amerikanska missnöjet, medan tyskarna i u-båtskriget funno ett stridsmedel, som väckte allt starkare upphetsning i U. S. A. »Lusita-nias» (se d. o.) torpedering av en tysk u-båt maj 1915, då ett hundratal amerikaner omkom, gav upphov till den första allvarligare konflikten. W:s moraliskt betonade pacifism ville icke tillåta några ytterligheter, men å andra sidan kunde icke kravet på upprättelse och på ändring i de tyska sjökrigsmetoderna hållas tillbaka. Den notväxling, som blev följden, avbröts då och då av nya sammanstötningar med Tyskland, ägnade att närma Förenta staterna till ententemakterna. W. sökte i det längsta hålla fast vid sina fredsideal. När de praktiska konflikterna gåvo alltjämt nya påminnelser om att direkta amerikanska intressen sannolikt skulle kräva Amerikas deltagande i kriget, spanade W. efter möjligheter att låta den amerikanska interventionen samtidigt bidraga till att göra slut på kriget och gagna den kommande allmänna freden. Under sitt livliga sysslande med dessa problem tog han allt starkare intryck av ententepropagan-dans inskärpande av att kampen mot Tyskland också gällde demokratiens tryggande. Samtidigt utformades tanken på en helt ny mellanfolklig rättsordning, i vars framtida upprätthållande Förenta staterna borde förpliktiga sig att deltaga som verksam medlem av »en universell association av nationer». Denna folkförbundstanke återkom i W:s flesta tal under presidentvalskampanjen hösten 1916. Han återvaldes till president 7 nov. främst på slagordet: »Han höll oss utanför kriget». En ny fredsaktion gjorde han också, då han 18 dec. till de krigförande riktade en uppmaning att kungöra sina krigsmål och sina idéer rörande förebyggandet av krig för framtiden. Granskande de krigförande parternas svar i ett tal till senaten 22 jan. 1917, framkastade W. lösensordet »fred utan seger» och inskärpte, att »endast en fred mellan jämlikar kan bli varaktig»; han skisserade även villkoren för Amerikas deltagande efter fredsslutet i ett allmänt fredsförbund (covenant of cooperative pence) samt nämnde bland dess bärande principer havens frihet och den nationella självbestämningsrätten. Det tyska proklamerandet av oinskränkt u-båtskrig (31 jan.) gav emellertid en krigisk vändning åt W:s tyska politik. Han svarade omedelbart (3 febr.) med avbrytande av de diplomatiska förbindelserna, och med motivet »att göra världen trygg för demokratien» (safe for de- Woodrow Wilson. Målning av sir William Orpen. mocracy) genomdrev han 6 april proklamation om krigstillstånd med Tyskland. Sedan krigsbeslutet var fattat, pådrev W. energiskt rustningarna och höll flammande krigstal, i vilka han med allt större skärpa tog avstånd från tanken på en uppgörelse med »Tysklands nuvarande styresmän». Med stor energi fullföljde W. tillika arbetet på att utforma sitt världsfredspro-gram, varav han i ett kongresstal 8 jan. 1918 gav en sammanfattning i de ryktbara fjorton punkterna (se vidare Världskriget). Genom krav på havens frihet, rust-ningsbegränsning, nationell självbestämnings-rätt, öppen diplomati m. m. framträdde W. som förkämpe för en på rättens principer grundad fred. Stora besvikelser väntade honom dock, när han efter stilleståndet begav sig till Europa (dec. s. å.) för att som ledare av den amerikanska fredsdelegationen själv genomdriva sina idéers förverkligande. Början var lysande. Han hälsades från olika håll med stormande ovationer. Lätt fick han i konferensens början igenom en resolution om upprättande av ett nationernas förbund, vilket »skulle behandlas som integrerande del av det allmänna fredsfördraget». Men starka meningsbrytningar gjorde sig snart gällande dels vid denna frågas detaljbehandling, dels i andra ärenden. Då W. efter en hemresa i mitten av febr. 1919 återkom till Paris 14 mars, var hans inflytande på retur. De allierades krav på faktiska avvikelser från de fjorton punkterna blevo allt talrikare. Visserligen sökte W. — en gång genom en hotelse att lämna kongressen — hävaa sin prestige inom dess högsta instans, »de fyras råd» (W., Clemen-ceau, Lloyd George och Orlando), men i fortsättningen blev det allt vanligare med kompromisslösningar, och när W. efter fredens undertecknande lämnade Europa (30 juni), var det tydligt, att det slutliga fördraget i vä