549 Vin—Winborg 550 frukt eller andra växtdelar, och som håller mer än 24/4 men ej mer än 22 volymprocent alkohol») men icke är framställd av saft av färska druvor, skall enl. k. f. 13 mars 1933 användas beteckning, varav tydligt framgår, att den är framställd av annat än sådan druvsaft, ss. »fruktvin». Hela den 1917 bestående inhemska vinindustrien med ett undantag inlöstes av a.-b. Vin-och spritcentralen (se d. o.), som sedermera själv upptagit framställning av ett starkvin (av rabarber). Dessutom saluföras av bolaget lätta frukt- och bärviner, mest musserande, framställda av enskilda svenska tillverkare, med nämnda undantag koncessionerade. Den årliga förbrukningen i Sverige av vin •— inberäknat vinglögg samt svenska frukt-och bärviner — för konsumtionsändamål, som 1913 utgjorde 3,21 mill. 1, uppgick 1925 till 3,97, 1930 till 6,51 men 1932 till 4,78 mill. 1. Jfr Alkoholstatistik, sp. 543 ff. Av hela vinförsäljningen i Sverige 1932 utgjorde 71,6 % starka viner. Mest såldes madeira och vinglögg (omkr. 24, resp. 14 % av hela vinförsäljningen). — A.-b. Vin- och spritcentralens försäljning av svenska frukt- och bärviner uppgick 1932 till omkr. 184,000 1 och 1933 till omkr. 479,000 1. — Litt.: Annuaire du Vin, utg. av Office international du vin; H. v. Zo-beltitz, »Der Wein» (1901); H. W. Allen, »The wines of France» (1924); F. Kronvall, »Vinet» (2:a uppl. 1931); övre Richter-Frich, »Boken om vinet» (2:a uppl. 1932). S. H-t. Vin, löftesmän, som enl. gammal svensk rätt skulle vid köp av vissa slag av lösöre svara för en säljares skyldighet att utge det sålda godset och stå i hemul (se d. o.) för detta. Vina, mus., indiskt stränginstrument, sedan vedans tid ansett för heligt; består av ett 1 m långt bamburör, sju metallsträngar och två kalebasser, varav den ena lägges upp över vänstra axeln vid spel. T. N. Vina del Mar [coPnja öäl ma'r], se V alpa r a f s o. Vinaigre [vinä'gr], fr., vinättika, se Ä t-t i k a. Vinaman, se Sigfrid, Den helige. Vina medicäta, Medicinska viner, beredas efter samma princip som tinkturer men med vin som lösningsmedel i st. f. sprit. Sv. farmakopéns v., som beredas med m a r-salavin med 13—16 viktprocent alkohol, äro: Vinum chinini ferratum, kin avin (se d. o.) m e d järn, Vinum glycyrrhizae opia-tum, Roséns bröstdroppar (se d. o.), och Vinum stibiatum, kräksaltvin (se d. o.). Flera förr i farmakopén upptagna v. ha numera ersatts med tinkturer. C. G. S. Vinaya-pitaka, se T r i p i t ak a. Vinberg, se V in ranka. ’ Vinberg, socken i Hallands län, Faurås härad, invid Ätran och Falkenbergs stad, på kustslätten; 35,54 kvkm, 1,627 inv. (1934). 3,048 har åker; skog saknas. Vid Jonstorp Falkenbergs stads vattenverk. Ingår i V:s och Stafsinge pastorat i Göteborgs stift, Falkenbergs kontrakt. Winberg, Carl, publicist och riksdagsman (f. 1867 8/7). Såsom vagn- och stallkarl vid S. J. anslöt han sig 1899 till Järnvägsmannaförbundet, vars sekr. han var 1906—09, och blev därefter red. för tidningen Signalen till 1928. Han var 1910—17 socialdemokratisk led. av Andra kammaren, var 1917 med om att bilda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och tillhörde den riktning inom detta, som 1921 accepterade kommunismen. 1919— 30 var han led. av Första kammaren, från 1921 kammarens ende kommunist. S. H. Winberg, Hugo Leonard Ossian, agronom (1844—1926). Blev fil. dr 1870 i Lund, arrenderade 1873—86 gårdar i Skåne, blev föreståndare för Alnarps lantbruksinstitut och prof. 1886 samt var lektor i husdjurslära och rektor där 1902—11. W. ägde och brukade Rosenlunds gård vid Mörarp 1911—17. Han hade en mängd förtroendeuppdrag och intog en framstående ställning inom lantbrukets ledning i Skåne. W. skrev bl. a. »Landtbruks-och mejeriinstitutet vid Alnarp under tiden 1862—1912» (1913) samt var medred. för Tidskrift för Landtmän 1880—1917. H. J. Dft. Vinberg, Salomon Wolf, vattenbyggnadsingenjör (f. 1877 3/i). Utexaminerades från Tekniska högskolan 1901, var 1909—16 byråingenjör vid Vattenfallsstyrelsen och 1916 —22 överingenjör i kanalkommissionen samt är sedan 1922 hamndir. i Stockholm. V. har haft flera allmänna förtroendeuppdrag. Vinbergssnäcka, zool., se H e 1 i x. Winblad, Ulla, den kvinnliga huvudfiguren i »Fredmans epistlar» av Bellman (se d. o., sp. 1223). Ullas förebild i verklighetens värld var Maria Christina Kiellström (1744—98), dotter till en artillerist i hans första gifte. 1750 gifte han om sig, med pigan C. E. Winblad. Dottern hade på 1760-talet tjänst som »silkesrederska»; 1765 fick hon ett barn med överste V. Schildt, som enl. hennes uppgift lovat henne äktenskap men rest ur riket. Hon har åtm. tidtals upptagit sin styvmors namn. 1772 vigdes hon vid extra sjötullsbesökaren Erik Nordström (1745 —81), som 1773 vart ordinarie i Norrköping, där han småningom förföll. Änkan flyttade 1782 tillbaka till Stockholm, där hon 1786 gifte sig med e. o. hallrättsvaktmästaren E. J. Lindståhl (1755—1826). De senaste forskningarna ge intet stöd för tidigare påståenden, att hon varit »en högst förfallen värdshusflicka». — Se biogr. av A. Gynther i »Bell-mansstudier», V (1931). R-n B. Winborg, Johan Theodor, ingenjör (1832—1918). Genomgick Teknologiska institutet 1857—60, grundade 1861 en ättiksfabrik i Stockholm, som sedermera utvecklades till en mångsidig teknisk fabrik (se nedan). W. var på sin tid nära lierad med Th. W. Nordenfelt och C. H. J. Palmcrantz i deras företag Stockholms vapenfabrik och a.-b. Palmcrantz & Co. samt deltog i grundandet av flera andra mekaniska och elektriska industriföretag under 1880-talet. — A.-b. Th. Winborg & Co. (a.-b. 1900, aktiekap. 800,000 kr., 80 arb.), med fabrik i Saltsjö-Järla, tillverkar ättika, senap, konserver, fruktvin m. m. G. H-r.