551 Vinbär—Vincent de Paul 552 Sinngrön, Vinca minor. Vinbär, frukterna av Ribes nigrum och R. rubrum, båda buskar med obeväpnade grenar, tre—femflikiga blad och tvåkönade blommor i lutande el. hängande klasar. Den förra, svarta vinbär, ti st ron, odlas i nästan hela Sverige och finns mångenstädes förvildad el. rent vild. Bladen nyttjas vid inläggning av saltgurkor. Frukterna och bladens undersida äro försedda med körtlar (»hartsprickar»), som ha egendomlig lukt. Den senare, röda vinbär — en kollektivart, omfattande 2 (el. 4) elementararter, R. vulgäre och R. pubescens —, saknar harts-prickar. Den odlas företrädesvis i s. oeh mell. Sverige, och vissa kultursorter ha vita bär; R. pubescens, som har bladen gråludna på undersidan, förekommer vild ända upp i Lappland. — V. innehålla jämte socker citron- och äppelsyra och ha stor användning till saft, gelé och sylt samt för vinberedning. De svarta v. voro förr även officinella. — Se bild 17—19 på plansch till art. Bär. G. M-e. Vinbärsfuks, zool., se V a n e s s a. Vi'nca, släkte av fam. Apocynaceae, med trattlik blomkrona och rakt utstående, breda brämflikar. Frukterna äro kapslar, fröna sakna fröull. V. minor, sin(n)grön(a), träd-gårdsvintergröna, är en med långa revor krypande halvbuske med äggrunda, läder-artade, övervintrande blad och stora, blå blommor, ensamma i bladvecken. Den växer vild i s. och mell. Europa; i Sverige odlas den allmänt, särskilt på kyrkogårdar, och anträffas här och där förvildad. V. (Lochne-ra) rosea är upprätt och har rosen röda blommor, parvis i bladvecken. Allmänt ogräs i varma länder, i Sverige ofta odlad i växthus. G. M-e. Vincennes [väsä'n], stad i fr. dep. Seine, ö. förstad till Paris; 46,859 inv. (1931); garnisonsort. Slottet i V., urspr. gr. på 1100-talet, var länge kungligt residens. Dess på 1300-ta-let uppförda donjon, ett 52 m högt, fyrkantigt torn, har länge använts som statsfängelse. Märkligt gotiskt slottskapell, uppfört 1379— 1552. Slottet inrymmer nu bl. a. museum och bibi, till världskrigets historia; dess nyare tillbyggnader från 1800-talet, urspr. ingående i Paris’ inre fästningsgördel, begagnas som kaserner. S. ö. om V. ligga den vackra parken Bois de Vincennes (934 har), som omsluter exercisfält, kaserner o. a. militära anläggningar, samt idrottsplatsen Stade Pershing. Här ägde kolonialutställningen 1931 rum. Vincens [väsä'], C., se B a r i n e, A. Vincens Henningsson (bar under studieåren tillnamnet M i d d e 1 h u s e n), biskop i Skara (d. 1520). Var på fädernet av lågtysk (holländsk?) men på mödernet av svensk börd och uppfostrades i Sverige. V. studerade 1489—93 Donjonen i slottet i Vincennes. i Rostock, där han blev magister. Dekan i Skara senast 1502, valdes han till biskop där 1505 och invigdes 1506. Politiskt stod V. Stu-rarna nära, och han blev därför, ehuru han efter Sten Sture d. y:s död verkade för Kristian II, avrättad vid Stockholms blodbad. G. C-n. Vincent [vfnsont], S a i n t, se S a i n t V i n-c e n t. Vincent [vFnsønt], S:t, earl av, se Jervis. Vincent [vfnsont], sir E d g a r, se D’A b e r-n o n. Vincent [väsä'], Frangois André, fransk målare (1746—1816). Efter studier i Rom återkom V. 1776 till Paris, där han blev prof, vid konstakad. 1792. Han målade klassiska ämnen i samma riktning som senare David. Därjämte behandlade han ämnen ur franska historien. Med »Presidenten Molé under fronde-krigen gripen av de upproriska» (1779) blev V. förelöpare till historiemåleriet. C. R. N.* Vincent de Paul [väsä' do på'1], fransk katolsk präst (1581—1660), prästvigd 1600. överfölls på en sjöresa av sjörövare, såldes som slav i Tunis 1605, rymde 1607, kom småningom till Rom och erhöll där diplomatiskt uppdrag att bege sig till Frankrike. 1612 blev V. kyrkoherde utanför Paris och 1619 i närheten av Lyon. Där framträdde han som nitisk främja re av kristen kärleksverksamhet. 1620 stiftade han en kvinnlig förening, Confrérie de charité, vars medlemmar skulle besöka fattiga och sjuka och skaffa sysselsättning åt arbetslösa. Senare upprättade han en