561 Vindelektricitetsverk—Vindhjul 562 synpunkt betydelsefull är W:s indelning av vetenskaperna i »nomotetiska», lagvetenskaper, och »idiografiska», beskrivande enskilda företeelser. Denna indelning motsvarar närmast, ehuru icke fullständigt, indelningen i naturvetenskaper och historiska vetenskaper. De senare äro även ledda av värdesynpunkter. W:s idéer äro framställda i en del smärre skrifter och föga utförda men ha verkat befruktande på många tänkare, särskilt Rickert, Lask och Miinsterberg. Även som filosofihistoriker var W. betydande. Skr.: »Präludien» (1884; 8:e uppl., i 2 bd, 1921; sv. övers, i urval 1915), »Über Willensfreiheit» (1904; 4:e uppl. 1923), »Geschichte der neueren Philosophie» (2 bd, 1878—80; 8:e uppl. 1922), »Geschichte der alten Philosophie» (i I. v. Möllers »Hand-buch der klassischen Altertumswissenschaft», 1888; 4:e uppl. 1923), »Lehrbuch der Geschichte der Philosophie» (1893; 6:e uppl. 1924) m. fl. — Monogr. av H. Rickert (1915). G. O-a. Vindelektricitetsverk, mindre kraftverk, vid vilka man utnyttjar vindkraft för alstrande av elektrisk energi. Genom vindhjul drivna elektriska likströmsgeneratorer pläga i v. arbeta i kombination med ackumulatorbatterier för att även vid vindstilla eller låga vindhastigheter bereda tillgång till elektrisk energi. Som dylik energi i Sverige flerstädes blivit tillgänglig genom elektriska distribu-tionsföretag, ha v. här ringa betydelse. Bg. Vindellcien (lat. Vindeli'cia), romersk provins från 15 f. Kr., omfattade urspr. ung. n. ö. Schweiz med Bodensjön samt en del av Bayern och Tyrolen. V. sammanslogs småningom med Raetia (se d. o.). Huvudstad var Augusta Vindelicorum (Augsburg). Invånarna, Vinde-lici, voro kelter. Vindeln, municipalsamhälle i Degerfors socken, Västerbottens län, vid S. J. (Bräcke —Boden) och Vindelälven; 243 har, 839 inv. (1933). Invid V., som är tingsställe för Degerfors tingslag, ligga länets folkhögskola, lantmanna- och lanthushållsskolor. Tax.-värde å fastighet 1,421,700 kr. (1932), tax. inkomst 714,030 kr. Blev municipalsamhälle 1925. Vindelälven, Ume älvs största biflod, hu-vudsakl. i Västerbottens län (se kartorna vid art. Lappland och Västerbotten); flodområde 12,650 kvkm, längd omkr. 450 km, disponibel medelvatteneffekt nedom Storvin-deln 39,900 hkr, utbyggd effekt endast 210 hkr (1932). Upprinner nära norska gränsen i Arjeplogs socken, bildar i Lappland bl. a. sjön Storvindeln (se d. o.), mottar från vänster Laisälven (flodområde 2,980 kvkm), som kommer från Nasafjället vid norska gränsen och vid sammanflödet har större flodområde än V., och förenar sig efter ett forsrikt lopp med Ume älv vid Spöland i Västerbotten, endast 25 km från älvens mynning. V:s flodområde är vid sammanflödet med Ume älv endast obetydligt mindre än huvudälvens. Bland de största forsarna äro Storforsen-Grundforsen (fallhöjd tills. 12,5 m) i Lappland samt Mårdseleforsen (17,4 m), Renforsen (16,7 m), Kvarnforsen (14.5 m) och Långforsen (15,7 m) i Västerbotten; deras längd är 900— 2,900 m. Jfr U m e ä 1 G. R-ll. Windermere [coi'ndomio], Englands största insjö (14,8 kvkm), i grevsk. Lancashire och Westmorland, är en av de för sin naturskönhet berömda sjöarna i det s. k. Lake district. Wi'ndesheimkongregationen [ häim ], sammanslutning för reformer inom klosterväsendet, som framgick ur Det gemensamma livets bröder (se B r ö d e r). För medlemmar av denna sammanslutning grundades 1386 ett kloster i byn Windesheim nära Zwolle i Holland, som under priorn J. Vos (1391—1424) nådde stor berömmelse och blev medelpunkten för en kongregation med ständigt ökat antal dotterkloster (1402 voro de 7, 1500 voro de 97). 1451 erhöll W. i uppdrag att leda den stora klosterreformen under 1400-talet, vars främste ledare var prior Johannes Busch (d. omkr. 1480). W. var hemvist för en mera praktiskt inriktad mystik, vars främste representant var förf, till »De imitatione Christi» (se T h o m a s a K e m p i s). Med reformationen upphörde W :s betydelse. HgPl. Vi'ndex, I u 1 i u s, se N e r o. Vind fana, Ane m osko p, meteor., se M e-teorologiska instrument, sp. 1249, och V i n d h j u 1. Vindflöjel, se Väderflöjel. Vindfång, avskärning innanför en ytter-port, t. ex. till en sal el. kyrka, för att mildra draget (jfr Tambur 1 c). Vindgrottor, geol., dets. som vindhålor. Windham [<oi'ndøm], William, engelsk politiker (1750—1810). Led. av underhuset 1784, lämnade W. 1794 whigpartiet och var till 1801 »seeretary at war» i Pitts kabinett. 1806—07 var han statssekr. i »alla talangers ministär». W:s parlamentstal utgåvos i 3 bd 1812 och hans dagbok 1866. R. Sv-m. Vindhastighet, se Vind. Vindhavre, bot., dets. som flyghavre (se Havre, sp. 661). Vindhjul el. V i n d m o t o r, motor för utnyttjande av vindkraften. De vanligaste v. kunna sägas arbeta enl. samma princip som en propeller (ehuru de upptaga kraft i st. f. att avge den). Hjulet har vingar (segel), som äro snedställda i förhållande till dess rota-tionsplan och radiellt anordnade. Snedställningen åstadkommer, att hjulet av vindens tryck försättes i rotation. De enkla väderkvarnarna (se Kvarn, sp. 348) ha vanl. fyra vingar, anbragta på en i det närmaste horisontal axel. Vingarna bilda en vinkel mot hjulets rotationsplan av omkr. 28° närmast axeln och 7° längst ut och äro alltså skruv-formiga (skeva). Plana vingar, som även förekomma, bilda vanl. en vinkel mot rota-tionsytan av 12°—18°. Vid hjulets inställning i vindriktningen vrides antingen hela kvarnhuset (s. k. tyska väderkvarnar) eller endast överdelen jämte hjulet (s. k. holländska väderkvarnar). Reglering av den upptagna kraften (vid för stark vind) kan ske genom bromsning, vridning av v. ur vindriktningen, avtäckning delvis av vingarna eller automatiskt genom maskinella anordningar. — De amerikanska egentliga vindmotorerna, som monteras på höga ställningar eller »torn» av stålkonstruktion, äro mindre och ha flera vingar. Olika konstruktioner ha det gemensamt, att hjulet automatiskt inställer sig i vindriktningen (t. ex. genom en särskild vindfana. anordnad vinkelrätt mot hjulet, se bild) och reglerar sig självt efter vindens styrka (t.