573 Vingboons—Winge, M. E. 574 Vingboons [fi'i)bäns], Justus, holländsk arkitekt, ledde 1653—56 arbetet på riddar-huset i Stockholm och uppgjorde nya ritningar till detta (se Riddarhus). Dess nuv. utseende (med undantag av takresningen) är i det huvudsakliga V :s verk. Senare uppförde V. Trippenhuis i Amsterdam (fullb. 1664), som mycket liknar riddarhuset. (E. L-k.) Wingborg, Frans August, djurskydds-vän (1861—1932), fil. kand, i Uppsala 1890. Som student stiftade W. 1889 Nordiska djurskyddsföreningen och var sedan dess ordf, med endast ett par års avbrott. Från 1890 var W. utgivare av tidskr. Djurskyddet och De Värnlösas Vän och inrättade i samband därmed Djurskyddets expedition i Stockholm. Han arbetade särskilt för effektivare lagstiftning till djurens skydd. E. T. N. Vingbredd, hos fåglar o. a. bevingade djur avståndet mellan de utbredda vingarnas spetsar. Vinge. 1. (Zool.) Flygredskap hos vitt skilda djur. V. finnas bland de ryggradslösa djuren blott hos insekter (se d. o., sp. 627», där de uppstå såsom i horisontalplanet tillplattade tunna hudveek. De äro fästa vid översidan av mellankroppens (thorax) första och andra segment och röras genom muskler, som kunna sammandragas hastigare än hos alla andra djur, hos fluga 330 ggr i sek. Bland ryggradsdjuren träffas inom alla klasser former, som ha organ för rörelse i luften. Dessa äro dels blott fallskärmar för glidflykt, dels verkliga v. med aktiv verksamhet. Hos fiskar finnas endast förstnämnda organ bildade av bröstfenor (i vissa fall även bukfenor), t. ex. hos flygfiskar (se d. o.) och flygsimpsläktet (se d. o.). Vissa i träd levande grodor, Rhaco-phorus, i tropiska Asien och Afrika ha fotternas simhud så starkt förstorad, att en fallskärm bildas. Bland nu levande kräldjur äro blott draködlor (se d. o.) försedda med en fallskärm. De utdöda flygödlorna (se d. o.) hade v. för verklig flykt. Bland däggdjuren finnas många släkten, som ha fallskärm av ett hudveck, vilket sträcker sig längs kroppssidorna och spännes ut mellan fram- och baklemmarna, t. ex. hos flygpungdjur, flygekorrar (se dessa ord) och taggsvansekorrar, Anomaluri-dae. Hos fladdermöss (se d. o.) finnas verkliga v. V. hos fåglar (se d. o., sp. 80 och bild 8) äro byggda efter annan plan, och här tillkommer ett nytt, väsentligt element, fjädrarna (se Fjäder 1). Framlemmarna äro enbart flygorgan. överarmen kan leda mot skuldergör-deln i alla riktningar, övriga leder tillåta blott böjning och sträckning i v:s horisontalplan. Underarmsbenen äro i ändarna fast förbundna. Av de tre fingrarna ha tummen (med lillvingen) och tredje fingret blott en led, det andra två. Detta skelett uppbär de fjädrar, som bilda v.s flygyta, efter läge kallade handpennor och armpennor (se d. o. och bild här) samt de dem skyddande täckfjädrarna (jfr även Fjäder 1). Fåglarnas flygförmåga gynnas också av skuldergördelns byggnad, bröstbenets kam till fäste för flygmuskler, utbildningen av luftsäckar m. m. Lönnb. 2. (Bot.) Se Fjärillik och Nöt 1. 3. (Flygv.) Se Flygplan. Vinge är den genealogiska, av sköldmärket föranledda benämningen på en frälse- släkt, som under 1400- och 1500-talet var bofast i Västergötland och Värmland; ätten bar själv icke något släktnamn. Den ryktbaraste ättemedlemmen är Nils Olsson till Skof-teby i Västergötland. Han tog berömlig del i befrielsekriget mot Kristian II, då han höjde upprorsfanan i Värmland och på Dal och därefter i spetsen för en allmogehär spred resningen över Västergötland. Länge högt värderad av Gustav Vasa, inkallades han redan under dennes riksföreståndartid i riksrådet och blev 1528 riddare. 1529 anslöt han sig emellertid till det s. k. västgöta upproret mot konung Gustav och blev fördenskull på riksdagen i Strängnäs s. å. dömd till döden; han avrättades i Stockholm 5 juli. G. C-n. Winge, Adolph II e r 1 u f, dansk zoolog (1857—1923). Blev fil. mag. 1881 och 1885 fast anställd vid zoologiska museet i Köpenhamn. I »Om pattedyrenes tandskifte i sær med hensyn til t;en-dernes form» (1882) framställde W. en snillrik teori, som förklarade hur även de mest komplicerade tandhildningar kunna härledas från de primitiva trespetsade tänderna hos de äldsta däggdjuren från jura-tiden och dessa från enspetsade. W. skrev mycket i verket »E museo Lundii» (3 bd, 1888—1915), som innehåller genealogiska översikter över flertalet däggdjursordningar, baserade på P. V. Lunds (se d. o.) samlingar. Om insektätare och valdjur utkommo specialarbeten 1917—18. En ny, revid. uppl. av hans översikter i ovannämnda verk, »Pattedyr-shegter», utkom i 3 bd 1923—24. W. bearbetade även ben-fynd från boplatser o. a. fyndkällor. Bland hans faunistiska arbeten märkas verk om Grönlands fåglar (1898) och däggdjur (1902) samt »Danmarks fauna: pattedyr» (1908). W. verkade för naturskyddet i Danmark och gjorde donationer i naturskyddssyfte. Lönnb. Winge, Mårten Eskil, målare (1825— 96). 1847 blev han elev vid Konstakad., målade porträtt och tecknade kompositioner med motiv ur den nordiska fornsagan, bl. a. till kronprins Karls fornnordiska dikter. 1856 blev W. elev i den av Boklund s. å. inrättade målarskolan, reste 1857 till Düsseldorf och därifrån till Paris, där han någon tid målade på Coutures ateljé, och fortsatte till Rom Vinge: 1 överarm, 2 armbågsben, 3 strålben, 4 tumme, 5 lillvinge, 6 andra fingret, 7 armpennor, 8 handpennor.