Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
Wingqvist—Wingård, C. F. af
578
lagret (se Kullager). För exploatering av
denna epokgörande konstruktion grundades
1907 i Göteborg Svenska kullagerfabriken (se
d. o.). På W:s initiativ utexperimenterades
det speciella stål, som begagnas vid
tillverkningen av S. K. F.-lager och som får anses
ha en stor andel i det svenska kullagrets
framgångar. W. var företagets verkst. dir.
1907—19 och är fortfarande medlem av
styrelsen. 1917—32 var W. ordf, i styrelsen
för a.-b. Bofors och är från 1933 verkst. dir.
i samma företag. 1921 promoverades W. till
hedersdr vid Stevens institute of technology
i New York.
Wingqvist, Olof, universitetslärare,
historiker (1800—61), skytteansk prof, i Uppsala
1843. W. var ivrig anhängare av sin tids
liberala strävanden för en
representationsreform. Han tillhörde 1846 års
representations-kommitté och författade för denna det
betydelsefulla arbetet »Om svenska
representationen i äldre tider t. o. m. riksdagen 1617» (utg.
1863). Det allmänna reformmötet i Örebro
1849 uppdrog åt W. att utarbeta detaljerade
förslag till en representationsförändring. Detta
W :s arbete lades till grund för
förhandlingarna vid det andra allmänna reformmötet i
Örebro 1850 (i vilket han själv deltog) men
ansågs då ej tillräckligt radikalt, varför det
av mötet beslutna grundlagsförslaget
väsentligen avviker från W:s förslag. F. ö. skrev
W. värdefulla historiska uppsatser i Frey
1844 och i Tidskrift för Litteratur 1852. —
Jfr K. Reinhold, »Reformsällskaperna och de
allmänna reformmötena i Örebro år 1849,
1850, 1853» (1917). S. B.*
Vingribba, zool., se Fjärilar, bild på pl.
Vingsnäckor, zool., se Snäckor, sp. 14.
Vingspegel, hos änderna en från den övriga
fjäderdräkten avvikande, bjärt färgad, ofta
metallglänsande fläck på vingarna, bildad av
de yttre armpennornas yttre fan och synlig
framför allt under flykten. Den anses tjäna
som igenkänningstecken. T. P.
Vingt-et-un [väteö’], fr. (i Sverige vanl.
Vingt-un), hasardspel (av banktyp), där
»målare» gälla 10, ess 1 el. 11. Högsta
poängsumma t. o. m. 21 vinner; den, som får över
21, »spricker», med förlust av insatsen.
Tjugu-ett i svensk form avviker bl. a. med givning av
ett kort i st. f. två. Alla kort ha här sitt
vanliga ordningsvärde, utom att två ess (ess = 1
el. 14) ofta räknas som 21, likaså fem kort
med poängsumma under 22. O. L-n.
Vingtäckf jädrar, Vingtäckare, zool., se
Fjäder 1.
Vingåker. 1. Municipalsamhälle i V.
Vingåkers socken, v. Södermanland, vid V.
stambanan; 67 har, 1,275 inv. (1933). Är
handels-centrum för den rika Vingåkersbygden (jfr
Södermanland, sp. 1208), har sparbank
och avd.-kontor av två affärsbanker samt
småindustri, bl. a. skrädderier. Tax.-värde å
fastighet 3,724,300 kr. (1932), tax. inkomst
1.549,890 kr.
2. Socknar, se Västra Vingåker och
östra Vingåker.
Vingåkersdans, solodans, som utföres av 1
herre och 2 damer, till melodi i 3/« takt och 2
repriser om 16 takter vardera. Rytmen
svävar mellan polska och vals. V. dansas med
olika folkdanssteg i 11 betydligt omväxlande
turer, i det att de två damerna i miner och
åtbörder visa sig som rivaler om den trygge
kavaljeren, som gynnar än den ena, än den
andra av dem, varemellan alla tre
endräk-tigt förena sig till vissa turer. Denna för
svensk folkdans ytterligt främmande
karaktär liksom frånvaron av varje annat samband
med Vingåker, än att dansen plägat
framföras i dräkter från V. Vingåker (se bild på
färgpl. 2 till Folkdräkt), pekar närmast
på att dansen äger sitt ursprung på scenen,
där den också tidigast kan spåras. E. Kl.
Vingåkersgubben, se Aronsson, E.
Vingård, se Vinrank a.
Wingård, a f, svensk släkt, urspr. från
Bohuslän. Kyrkoherden i Krokstad Anders
Wingård (d. 1645) var farfars farfar till
biskop J. W. (se nedan), vars barn 1799
adlades med namnet af W.; bland dessa voro
J. D. af W. och C. F. af W. (om dem se
nedan). Ätten utdog på manssidan 1854, på
kvinnosidan 1856.
Wingård, Carl Fredrik af, ärkebiskop
(1781—1851); jfr släktart. Blev fil. mag. i
Uppsala 1803, lektor i Göteborg 1805, fick
professors titel 1810, prästvigdes 1817. blev
1818 biskop i
Göteborg och teol. dr s. å.
samt ärkebiskop 1839.
Tidigt påverkad av
anti religiösa och
neo-logiska strömningar,
blev W. dock som
stiftschef alltmera
ortodox och konservativ.
Med mycken nitälskan
och kraft ryckte W.
upp prästerskapet och
ivrade för
förbättringar inom
skolväsendet, fattig-, fång-
och hospitalsvården. I arbetet för nykterhet
och hednamission tog han aktiv del och
samverkade därvid med icke-luterska
trosbekän-nare (se G. Westin, »George Scott», I, 1929).
För den av H. Schartau inspirerade
västsvenska väckelsen saknade han djupare förståelse.
Hans försök att genom ständiga
tvångsmissi-veringar av de prästerliga ledarna hindra
»svärmeriet» från att slå rot väckte mycken
ovilja. I det hela blev W. dock ett stöd för
den allvarliga andan i stiftet. Sin
verksam-hetsiver och draget av självmedveten
kyrkofurste bevarade han även som ärkebiskop.
Som biskopsson adlad 1799, intog W. vid 1809
års riksdag plats på riddarhuset och
framställde där ett förslag till
representationsförändring. Som biskop tog han sitt inträde i
prästeståndet vid 1818 års riksdag samt fick
stort inflytande vid riksdagarna 1828—30 och
1834—35 dels som vice talman i sitt stånd, dels
som led. av konstitutionsutskottet. Såsom
ärkebiskop var han talman i prästeståndet vid
riksdagarna 1840—41, 1844—45, 1847—48 och
1850—51. W. behärskade h. o. h. sina
ämbetsbröder inom riksdagen och utgjorde jämte
Hartmansdorff själen inom det
ultrakonserva-tiva partiet. 1837 blev han led. av Sv. akad.
Han utgav bl. a. »öfversigt af christna
kyrkans senare händelser» (1843). Hans »Samlade
XX. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
