577 Wingqvist—Wingård, C. F. af 578 lagret (se Kullager). För exploatering av denna epokgörande konstruktion grundades 1907 i Göteborg Svenska kullagerfabriken (se d. o.). På W:s initiativ utexperimenterades det speciella stål, som begagnas vid tillverkningen av S. K. F.-lager och som får anses ha en stor andel i det svenska kullagrets framgångar. W. var företagets verkst. dir. 1907—19 och är fortfarande medlem av styrelsen. 1917—32 var W. ordf, i styrelsen för a.-b. Bofors och är från 1933 verkst. dir. i samma företag. 1921 promoverades W. till hedersdr vid Stevens institute of technology i New York. Wingqvist, Olof, universitetslärare, historiker (1800—61), skytteansk prof, i Uppsala 1843. W. var ivrig anhängare av sin tids liberala strävanden för en representationsreform. Han tillhörde 1846 års representations-kommitté och författade för denna det betydelsefulla arbetet »Om svenska representationen i äldre tider t. o. m. riksdagen 1617» (utg. 1863). Det allmänna reformmötet i Örebro 1849 uppdrog åt W. att utarbeta detaljerade förslag till en representationsförändring. Detta W :s arbete lades till grund för förhandlingarna vid det andra allmänna reformmötet i Örebro 1850 (i vilket han själv deltog) men ansågs då ej tillräckligt radikalt, varför det av mötet beslutna grundlagsförslaget väsentligen avviker från W:s förslag. F. ö. skrev W. värdefulla historiska uppsatser i Frey 1844 och i Tidskrift för Litteratur 1852. — Jfr K. Reinhold, »Reformsällskaperna och de allmänna reformmötena i Örebro år 1849, 1850, 1853» (1917). S. B.* Vingribba, zool., se Fjärilar, bild på pl. Vingsnäckor, zool., se Snäckor, sp. 14. Vingspegel, hos änderna en från den övriga fjäderdräkten avvikande, bjärt färgad, ofta metallglänsande fläck på vingarna, bildad av de yttre armpennornas yttre fan och synlig framför allt under flykten. Den anses tjäna som igenkänningstecken. T. P. Vingt-et-un [väteö'], fr. (i Sverige vanl. Vingt-un), hasardspel (av banktyp), där »målare» gälla 10, ess 1 el. 11. Högsta poängsumma t. o. m. 21 vinner; den, som får över 21, »spricker», med förlust av insatsen. Tjugu-ett i svensk form avviker bl. a. med givning av ett kort i st. f. två. Alla kort ha här sitt vanliga ordningsvärde, utom att två ess (ess = 1 el. 14) ofta räknas som 21, likaså fem kort med poängsumma under 22. O. L-n. Vingtäckf jädrar, Vingtäckare, zool., se Fjäder 1. Vingåker. 1. Municipalsamhälle i V. Vingåkers socken, v. Södermanland, vid V. stambanan; 67 har, 1,275 inv. (1933). Är handels-centrum för den rika Vingåkersbygden (jfr Södermanland, sp. 1208), har sparbank och avd.-kontor av två affärsbanker samt småindustri, bl. a. skrädderier. Tax.-värde å fastighet 3,724,300 kr. (1932), tax. inkomst 1.549,890 kr. 2. Socknar, se Västra Vingåker och östra Vingåker. Vingåkersdans, solodans, som utföres av 1 herre och 2 damer, till melodi i 3/« takt och 2 repriser om 16 takter vardera. Rytmen svävar mellan polska och vals. V. dansas med olika folkdanssteg i 11 betydligt omväxlande turer, i det att de två damerna i miner och åtbörder visa sig som rivaler om den trygge kavaljeren, som gynnar än den ena, än den andra av dem, varemellan alla tre endräk-tigt förena sig till vissa turer. Denna för svensk folkdans ytterligt främmande karaktär liksom frånvaron av varje annat samband med Vingåker, än att dansen plägat framföras i dräkter från V. Vingåker (se bild på färgpl. 2 till Folkdräkt), pekar närmast på att dansen äger sitt ursprung på scenen, där den också tidigast kan spåras. E. Kl. Vingåkersgubben, se Aronsson, E. Vingård, se Vinrank a. Wingård, a f, svensk släkt, urspr. från Bohuslän. Kyrkoherden i Krokstad Anders Wingård (d. 1645) var farfars farfar till biskop J. W. (se nedan), vars barn 1799 adlades med namnet af W.; bland dessa voro J. D. af W. och C. F. af W. (om dem se nedan). Ätten utdog på manssidan 1854, på kvinnosidan 1856. Wingård, Carl Fredrik af, ärkebiskop (1781—1851); jfr släktart. Blev fil. mag. i Uppsala 1803, lektor i Göteborg 1805, fick professors titel 1810, prästvigdes 1817. blev 1818 biskop i Göteborg och teol. dr s. å. samt ärkebiskop 1839. Tidigt påverkad av anti religiösa och neo-logiska strömningar, blev W. dock som stiftschef alltmera ortodox och konservativ. Med mycken nitälskan och kraft ryckte W. upp prästerskapet och ivrade för förbättringar inom skolväsendet, fattig-, fång- och hospitalsvården. I arbetet för nykterhet och hednamission tog han aktiv del och samverkade därvid med icke-luterska trosbekän-nare (se G. Westin, »George Scott», I, 1929). För den av H. Schartau inspirerade västsvenska väckelsen saknade han djupare förståelse. Hans försök att genom ständiga tvångsmissi-veringar av de prästerliga ledarna hindra »svärmeriet» från att slå rot väckte mycken ovilja. I det hela blev W. dock ett stöd för den allvarliga andan i stiftet. Sin verksam-hetsiver och draget av självmedveten kyrkofurste bevarade han även som ärkebiskop. Som biskopsson adlad 1799, intog W. vid 1809 års riksdag plats på riddarhuset och framställde där ett förslag till representationsförändring. Som biskop tog han sitt inträde i prästeståndet vid 1818 års riksdag samt fick stort inflytande vid riksdagarna 1828—30 och 1834—35 dels som vice talman i sitt stånd, dels som led. av konstitutionsutskottet. Såsom ärkebiskop var han talman i prästeståndet vid riksdagarna 1840—41, 1844—45, 1847—48 och 1850—51. W. behärskade h. o. h. sina ämbetsbröder inom riksdagen och utgjorde jämte Hartmansdorff själen inom det ultrakonserva-tiva partiet. 1837 blev han led. av Sv. akad. Han utgav bl. a. »öfversigt af christna kyrkans senare händelser» (1843). Hans »Samlade XX. 19