579 Wingård, G.—Vinkel 580 skrifter» (2 bd, 1858—59) innehålla predikningar m. m. — Litt.: D. Fehrman, »C. F. af W. såsom biskop öfver Göteborgs stift» (2 bd, 1908—12); G. Nelson, »Den västsvenska kristendomstypen» (1933). E. Nwn. Wingård, Gunnar, skådespelare (1878—■ 1912). W. var anställd bl. a. vid Hj. Selanders sällskap, 1902—06 vid Svenska teatern i Helsingfors, 1906—07 vid Vasateatern och från 1907 vid Svenska teatern. W. var en sällsynt manlig skådespelare med stark fantasi, flammande temperament och älskvärd humor, lika lycklig i tragediens tunga allvar som i komediens lätta lek, helst dock i modern dräkt. Bland hans roller märkas Max Picco-lomini i »Wallenstein», Gunnar i »Kämparna på Helgeland», Stensgård i »De ungas förbund», Mats i »Kronbruden», Johannes, Gösta Berling, Karl Henrik i »Gamla Heidelberg», doktor Jura i »Koncerten», Gustav III i »Två konungar» och Nils Ehrensköld. W. var 1908 —12 g. m. Harriet Bosse (se d. o.). G. K-g. Wingård, Johan, biskop (1738—1818); jfr släktart. Blev 1769 hovpredikant hos kronprins Gustav samt 1773 biktfader och överhovpredikant hos änkedrottning Lovisa Ulrika. Påverkad av neologien, blev W. en särskilt i hovkretsarna uppburen predikant. 1775 blev han kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm (fick därjämte 1777 Lovö), 1779 teol. dr samt 1780 biskop i Göteborg, med efter hand som prebenden fyra av stiftets pastorat (11 socknar), däribland Domkyrkoför samlingen i Göteborg (1785). W. hade i vanlig ordning, efter löfte om konungens samtycke, sökt denna. Valet 1785 skedde genom en överrumpling från den valförrättande magistratens sida, och konungen stadfäste det, innan församlingen hann klaga. Om de för väst- och sydsvenskt fromhetsliv betydelsefulla konsekvenserna av denna utgång se H. Pleijel, »Herrnhutismen i Sydsverige» (1925), s. 249 ff. W. tillhörde prästeståndet vid riksdagarna 1778, 1786, 1789, 1792 och 1800. Han blev led. av Sv. akad. 1786. Hans självbiogr. är tryckt i Kyrkohist. Årsskr. 1909. E. Nwn. Wingård, Johan Didrik af, militär, ämbetsman (1778—1854); jfr släktart. Adlades 1799 såsom biskopsson, deltog som stabs-adjutant i 1807 års krig i Pommern och blev 1813 överstelöjtnant och chef för artilleristaben. Som stabschef nedlade W. ett betydelsefullt organisationsarbete men övergick redan efter krigets slut till den civila förvaltningen. 1815—40 var han landshövding i Värmland och visade därvid utmärkt administrativ förmåga W. var 1840—42 chef för Finansdep. och därefter konsultativt statsråd till 1843. Om W:si mycket otillförlitliga »Minnen» (12 h., 1846—50) se A. Grade i Hist. Tidskr. 1915 och 1916. B. E-r. Vinje, herred i Telemark fylke, ö. Norge; 1,215,87 kvkm, 1,786 inv. (1930). Genom V. går den bekanta Haukelivägen. Ax. S. Vinje, Aasmund O 1 a f s ö n, norsk skald och tidningsman (1818—70). Var under fem år skollärare i sin hembygd, Vinje i Telemark fylke, studerade därefter vid Askers semina rium vid Oslo och anställdes 1844 vid borgarskolan i Mandal. Här började V. göra sig bemärkt som skriftställare och politiker. 1848 kom han till Oslo och blev student 1850. Tills, m. H. Ibsen och P. Bot-ten-Hansen utgav han 1851 under tre mån. en litterär veckotidning, Andhrimner eller Manden. 1856 tog V. juridisk ämbetsexamen och började 1858 utge veckotidningen Dölen, på folkmål eller landsmål, utfyllt med en mängd ord av V:s egen tillverkning. I Dölen publicerade han bl. a. dikterna »Storegut» (utg. 1866) och »Staale» samt reseskildringar från Norge. 1865 anställdes han i justitiedep. men avskedades 1868 på grund av oförsiktiga yttranden i Dölen. 1863 utkom hans »Diktsamling», delvis präglad av djup nationalkänsla i förening med en oemotståndlig humor. Hans sista bok var »Biandkorn» (1867). — V. var en i norsk litteratur enastående författare, som genom sin kvickhet och norskhet, sina paradoxer och sin bitande satir föreföll samtiden som en sällsam litterär lösdrivare. Han var också en dyrkare av den norska högfjällsnaturen, en sällsynt lyrikerbegåvning, som i ypperliga visor på folkmålet tolkade sina stämningar. Ett rikare erkännande har .först på senare tider kommit honom till del. V :s »Skrifter i utval» utkommo i 6 bd 1883—90, »Skrifter i samling» i 5 bd 1916—21. Biogr. av bl. a. V. Vislie (1890; ny, omarb. uppl. 1929) och H. Koht (1909). (J. Schr.) Vinje'tt (fr. vignette, eg. liten vinranka), boktr., ornamental utsmyckning i början (överst på sidan) el. i slutet av en bok, framför el. efter ett kapitel o. s. v., framställd antingen i träsnitt, kopparstick el. litografi. V. hade urspr. form av vinrankor. Vinjettèring, se Fotografiska objektiv, sp. 881. Vinjäst, bot., se J ä s t s v a m p a r, sp. 77. Vinkel. 1. I geometrien benämning på lutningen mellan två räta linjer, v:s ben, som utgå från en och samma punkt, v:s spets. V. tänkes uppstå därigenom, att de båda linjerna först sammanfalla, varefter den ena av dem vrider sig omkring punkten. Vrider den sig härvid ett helt varv, konstitueras därigenom enheten för v:s uppmätning. V., som äro större än ett halvt varv, kallas k o n-v e x a, de, som äro mindre, konkava. En konkav v. är trubbig, rät el. spetsig, allteftersom den är större, lika med el. mindre än ett fjärdedels varv. I praktiken mätas v. efter en enhet, motsv. en nittiondedel av en rät v.; denna enhet benämnes grad och är i sin tur delad i sextiondedelar, minuter, och varje minut i sextio sekunder. För uppmätning av v. begagnas gradskiva, bestående av en halvcirkelformig skiva, på vars