Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Wingård, G.—Vinkel
580
skrifter» (2 bd, 1858—59) innehålla
predikningar m. m. — Litt.: D. Fehrman, »C. F. af W.
såsom biskop öfver Göteborgs stift» (2 bd,
1908—12); G. Nelson, »Den västsvenska
kristendomstypen» (1933). E. Nwn.
Wingård, Gunnar, skådespelare (1878—■
1912). W. var anställd bl. a. vid Hj. Selanders
sällskap, 1902—06 vid Svenska teatern i
Helsingfors, 1906—07 vid Vasateatern och från
1907 vid Svenska teatern. W. var en
sällsynt manlig skådespelare med stark fantasi,
flammande temperament och älskvärd humor,
lika lycklig i tragediens tunga allvar som i
komediens lätta lek, helst dock i modern
dräkt. Bland hans roller märkas Max
Picco-lomini i »Wallenstein», Gunnar i »Kämparna
på Helgeland», Stensgård i »De ungas
förbund», Mats i »Kronbruden», Johannes, Gösta
Berling, Karl Henrik i »Gamla Heidelberg»,
doktor Jura i »Koncerten», Gustav III i »Två
konungar» och Nils Ehrensköld. W. var 1908
—12 g. m. Harriet Bosse (se d. o.). G. K-g.
Wingård, Johan, biskop (1738—1818); jfr
släktart. Blev 1769 hovpredikant hos
kronprins Gustav samt 1773 biktfader och
överhovpredikant hos änkedrottning Lovisa
Ulrika. Påverkad av
neologien, blev W. en
särskilt i
hovkretsarna uppburen
predikant. 1775 blev han
kyrkoherde i Jakobs
församling i
Stockholm (fick därjämte
1777 Lovö), 1779 teol.
dr samt 1780 biskop
i Göteborg, med efter
hand som prebenden
fyra av stiftets
pastorat (11 socknar),
däribland Domkyrkoför
samlingen i Göteborg (1785). W. hade i vanlig
ordning, efter löfte om konungens samtycke,
sökt denna. Valet 1785 skedde genom en
överrumpling från den valförrättande
magistratens sida, och konungen stadfäste det, innan
församlingen hann klaga. Om de för väst- och
sydsvenskt fromhetsliv betydelsefulla
konsekvenserna av denna utgång se H. Pleijel,
»Herrnhutismen i Sydsverige» (1925), s. 249 ff.
W. tillhörde prästeståndet vid riksdagarna
1778, 1786, 1789, 1792 och 1800. Han blev led.
av Sv. akad. 1786. Hans självbiogr. är tryckt
i Kyrkohist. Årsskr. 1909. E. Nwn.
Wingård, Johan Didrik af, militär,
ämbetsman (1778—1854); jfr släktart.
Adlades 1799 såsom biskopsson, deltog som
stabs-adjutant i 1807 års krig i Pommern och blev
1813 överstelöjtnant och chef för
artilleristaben. Som stabschef nedlade W. ett
betydelsefullt organisationsarbete men övergick redan
efter krigets slut till den civila förvaltningen.
1815—40 var han landshövding i Värmland
och visade därvid utmärkt administrativ
förmåga W. var 1840—42 chef för Finansdep.
och därefter konsultativt statsråd till 1843.
Om W:si mycket otillförlitliga »Minnen» (12
h., 1846—50) se A. Grade i Hist. Tidskr. 1915
och 1916. B. E-r.
Vinje, herred i Telemark fylke, ö. Norge;
1,215,87 kvkm, 1,786 inv. (1930). Genom V.
går den bekanta Haukelivägen. Ax. S.
Vinje, Aasmund O 1 a f s ö n, norsk skald
och tidningsman (1818—70). Var under fem
år skollärare i sin hembygd, Vinje i Telemark
fylke, studerade därefter vid Askers
semina
rium vid Oslo och
anställdes 1844 vid
borgarskolan i
Mandal. Här började V.
göra sig bemärkt som
skriftställare och
politiker. 1848 kom han
till Oslo och blev
student 1850. Tills, m.
H. Ibsen och P.
Bot-ten-Hansen utgav han
1851 under tre mån.
en litterär
veckotidning, Andhrimner
eller Manden. 1856 tog
V. juridisk ämbetsexamen och började 1858
utge veckotidningen Dölen, på folkmål eller
landsmål, utfyllt med en mängd ord av V:s
egen tillverkning. I Dölen publicerade han bl.
a. dikterna »Storegut» (utg. 1866) och »Staale»
samt reseskildringar från Norge. 1865
anställdes han i justitiedep. men avskedades
1868 på grund av oförsiktiga yttranden i
Dölen. 1863 utkom hans »Diktsamling», delvis
präglad av djup nationalkänsla i förening
med en oemotståndlig humor. Hans sista bok
var »Biandkorn» (1867). — V. var en i norsk
litteratur enastående författare, som genom
sin kvickhet och norskhet, sina paradoxer
och sin bitande satir föreföll samtiden som
en sällsam litterär lösdrivare. Han var också
en dyrkare av den norska högfjällsnaturen,
en sällsynt lyrikerbegåvning, som i ypperliga
visor på folkmålet tolkade sina stämningar.
Ett rikare erkännande har .först på senare
tider kommit honom till del. V :s »Skrifter i
utval» utkommo i 6 bd 1883—90, »Skrifter i
samling» i 5 bd 1916—21. Biogr. av bl. a. V.
Vislie (1890; ny, omarb. uppl. 1929) och H.
Koht (1909). (J. Schr.)
Vinje’tt (fr. vignette, eg. liten vinranka),
boktr., ornamental utsmyckning i början
(överst på sidan) el. i slutet av en bok,
framför el. efter ett kapitel o. s. v., framställd
antingen i träsnitt, kopparstick el. litografi.
V. hade urspr. form av vinrankor.
Vinjettèring, se Fotografiska
objektiv, sp. 881.
Vinjäst, bot., se J ä s t s v a m p a r, sp. 77.
Vinkel. 1. I geometrien benämning på
lutningen mellan två räta linjer, v:s ben, som
utgå från en och samma punkt, v:s spets.
V. tänkes uppstå därigenom, att de båda
linjerna först sammanfalla, varefter den ena av
dem vrider sig omkring punkten. Vrider den
sig härvid ett helt varv, konstitueras
därigenom enheten för v:s uppmätning. V., som
äro större än ett halvt varv, kallas k o
n-v e x a, de, som äro mindre, konkava. En
konkav v. är trubbig, rät el. spetsig,
allteftersom den är större, lika med el. mindre
än ett fjärdedels varv. I praktiken mätas v.
efter en enhet, motsv. en nittiondedel av en rät
v.; denna enhet benämnes grad och är i sin
tur delad i sextiondedelar, minuter, och
varje minut i sextio sekunder. För
uppmätning av v. begagnas gradskiva,
bestående av en halvcirkelformig skiva, på vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
