583 Winkler, H. K. A.—Vinlusen 584 d. o.), utarbetade och införde i tekniken kon-taktmetoden för svavelsyretillverkning (se Svavelsyra) och utbildade den kemisk-tekniska gasanalysen. W. utgav bl. a. »An-leitung zur chemischen Untersuchung der In-dustriegase» (2 bd, 1876—79) och »Entwick-lung der Schwefelsäurefabrikation» (i Zeit-schrift für Angewandte Chemie 1900). Led. av sv. Vet.-akad. (1892). — Biogr. av O. Brunck i »Das Buch der grossen Chemiker», II (1930). K. A. V-g.* Winkler, Hans Karl Albert, tysk botanist (f. 1877), blev 1905 prof, i Tübingen, 1912 föreståndare för botaniska statsinstitu-ten i Hamburg och 1919 tillika prof, vid univ. där. Han företog 1903 —04 en resa till Cey-lon, Java, australiska övärlden och Förenta staterna. W. har främst ägnat sig åt experimentell morfologi och ärftlighetslä-ra och bl. a. lämnat viktiga bidrag till frågan om apogami och partenogenes (se d. o. 2) inom växtriket samt till kännedomen om ymphybri- dernas uppkomstsätt. Han var den förste, som lyckades experimentellt framställa en ymp-bastard (mellan tomat och nattskatta). Jfr Bastard, sp. 993. — Bland hans skrifter märkas »Pfropfbastarde und pflanzliche Chimären» (1907), »Solanum Tubingense, ein ech-ter Pfropfbastard zwischen Tomate und Nachtschatten» (1908). »Parthenogenesis und Apogamie im Pflanzenreiche» (s. å.), »Experi-mentelle Erzeugung von Pflanzen mit ab-weichenden Chromosomenzahlen» (1916), »Ver-breitung und Ursache der Parthenogenesis im Pflanzen- und Tierreiche» (1920), »Rolle von Kern und Protoplasma bei der Vererbung» (1924) och »Die Konversion der Gene» (1930). _ K. A. Vinkulation (av lat. vinculäre, binda), hand, och jur. (blott i utländska rättsförhållanden), en el. annan åtgärd, varigenom rättsliga band läggas på vissa förmögenhetsobjekt, sålunda dels sådan påskrift på innehavar-papper (se d. o.), som fastlåser fordringsrät-ten vid viss borgenär, dels pantsättning hos bank av varor, avsedda för försäljning, i syfte att bereda banken säkerhet för fordran hos varornas ägare. C. G. Bj. Vinkuléra, verkställa vinkulation (se d. o.). Vinköl, socken i Skaraborgs län, s. v. om Skara, i ö. utkanten av Skånings härads slättbygd; 32,88 kvkm, 756 inv. (1934). 1,613 har åker, 1,228 har skogsmark. Egendom: Blombacka. Ingår i V:s och Marums pastorat i Skara stift, Domprosteriet. Vinland, nordbornas namn på en del av Nordamerikas kustland vid el. nära S:t Law-renceflodens mynningsvik. Enl. Erik Rödes saga, bevarad i »Ilauksbök» (se II a u k r E r-lendsson), fördes Leif, son till Erik Röde, omkr år 1000 under hemsegling från Norge till Grönland av vinden ur sin kurs och påträffade ett förut okänt land långt i v., där det fanns självsådda åkerfält och vinrankor samt skogsträd av sådana dimensioner, att de kunde användas till byggnadsmaterial. Hans berättelse om det funna landet har sannolikt skapat namnet V., som finnes hos Adam av Bremen (omkr. 1070) och Are Frode (omkr. 1120). Efter ett misslyckat försök av Erik Röde och hans son Thorstein att följ, år återfinna landet företogs våren 1003 ett nytt försök, denna gång i större skala, med tre skepp under islänningen Thorfinn Karlsefnis ledning. Man påträffade då först ett land, fullt av stora flata stenhällar, som benämndes Helluland, därpå ett skogbevuxet land, Mark-land, en udde, Kjalarnes, och en öde sandig kust, Furöustrandir, varpå man övervintrade vid Straumsfjorden. Följ, år styrdes färden mot s. till en plats, som man benämnde H6p, där man fann åkrar och vilt vin. Under övervintring här kommo nordborna i konflikt med infödingarna, varför de nästa vår drogo sig tillbaka till Straumsfjorden, där den tredje övervintringen ägde rum. Härefter uppgav man hoppet att kunna grunda en fast koloni i V. och återvände till Grönland och Island. — Berättelsen i Sagan om grönlänningarna i Flatöboken (se d. o.) avviker i många stycken från Hauksbokens uppgifter, men den senare torde böra tillmätas företrädet. Efter Thorfinns kolonisationsförsök besöktes V. upprepade gånger av Grönlands nordbor, som här hämtade bl. a. byggnadsvirke; det sista isländska omnämnandet är från 1347, men ännu den 1472 utsända danska expeditionen till Grönland besökte även Amerikas ö. kust (jfr Co lu mbua och Cortereal). Identifieringen av de i Erik Rödes saga omnämnda platserna stöter på stora svårigheter, och man har sökt V. på många ställen av Nordamerikas östkust från S:t Lawrence-flodens mynning till Bostontrakten. Enl. Storm skulle V. vara Nova Scotia, enl. Steens-by området kring S:t Thomas vid S:t Law-renceflodens mynning mittemot Quebec. Helluland identifieras täml. allmänt med Labradors ö. kust; Markland har man sökt på Labradors s. ö. kust el. New Foundland. -— Litt.: G. Storm, »Studier over Vinlandsrej-serne» (av grundläggande art) i Aarböger for Nordisk Oldkyndighed 1887; W. Hovgaard, »The voyages of the norsemen» (1914); H. P. Steensby, »The norsemen’s route» (1918); H. Hermannsson i The Geographical Review, XVII, 1927; E. Gray, »Leif Eriksson» (1930; okritisk). Jfr även D. Brunn, »Erik den röde» (2:a uppl. 1931). O. Sjn. Vinlusen, Vinrankslusen, Fyll o'x-e r a, Phyllo'xera vastätrix, till underfam. Phylloxerinae bland bladlöss (se d. o.) hörande art, som är vinodlingens farligaste fiende. De egentliga skadegörarna äro de generationer av v., som leva på vinstockarnas rötter, där de genom sugning framkalla karakteristiska uppsvällningar (se bild), vilka angripas av bakterier och svampar och ruttna bort, så att rötterna till slut fördärvas och vinstocken torkar. De på rötterna levande generationerna fortplanta sig alla partenogene-tiskt (se B 1 a d 1 ö s s, sp. 462). V. är inhemsk i s. Nordamerika, där den förekommer på vilt vin och upptäcktes 1853. Därifrån spred den sig omkr. 1863 till s. Frankrike, dels till trakten av Bordeaux.