593 Vinstra—Vintergatan 594 lenstierna), till dennes släkt. — Väpnaren Axel Mattsson till Hällekis, riksråd 1512—26, förde samma vapen som V., men hans släktskapsförhållande till denna släkt är okänt. — Jfr uppsatser i Sv. Autografsällskapets Tidskr., bd 2, 1896, och i Personhist. Tidskr., bd 6, 1904. G. C-n. Vinstra, biflod till Gudbrandsdalslågen i Norge, från sjön Bygdin (1,062 m ö. h.) i Jo-tunfjällen, genom Vinstervatna (1,022 m ö. h.); flodområde 1,608 kvkm. Ax. S. Winstrup, Peder, biskop (1605—79). Var prof, i filosofi i Köpenhamn och blev 1637 biskop i Lunds stift. Under G. ITorns härjningar i Skåne 1645 miste W. en del av sitt rika bibliotek, och genom Brömsebrof reden s. å. drogs Halland från hans stift. Efter Roskildefreden 1658 visade sig W. som egoistisk opportunist, accepterade lojalt svenska väldet och blev svensk adelsman s. å. samt spelade ej ringa roll som förmedlare av Skånes införlivande med Sverige. W. var adels- fiende men en aristokratisk natur, lärd och fint bildad men maktlysten och ömtålig om sin värdighet. Han uppgjorde första planen till univ. i Lund och omhuldades, även ekonomiskt, av Karl X Gustav. Då W. likväl i mycket förblev danskorienterad och var personligen svårhanterlig, blev han mindre väl sedd av förmyndarregeringen och förbigicks vid tillsättningen av prokansler för Lunds univ. Med denne, B. Oelreich (se d. o.), låg W. i ständig fejd, till men för univ. Då Oelreich flyttades, blev W. dock 1671 prokansler till 1676, då skånska kriget avbröt univ:s verksamhet. — Litt.: K. Fabricius, »Skaanes övergång» (2 bd, 1906); O. Ahnfelt i Kirke-historiske Samlinger, 4: 5—6, 1898—99; O. Walde, »Storhetstidens litterära krigsbyten» (2 bd, 1916—20). B. H-d. Vinsyra eller Dioxibärnstenssyra, HCO2 . CH (OH) . CH (OH) . CO2II, en organisk oxisyra, som allmänt förekommer i naturen, antingen i fri form el. som salter, t a r t r a t (av syrans lat. namn, Acidum tartaricum). V. bildar stora, färglösa, surt smakande prismor. Särskilt rik är vindruvans saft på surt ka-liumtartrat. Detta är lättlösligt i vatten men svårlösligt i utspädd alkohol, varför det vid druvsaftens jäsning utfaller som vinsten (se d. o.). V. nyttjas i medicinen i st. f. citronsyra vid beredning av lemonader samt i fär-gerier. Om seignettesalt se d. o. Om kalium-antimonyltartrat se Antimonförening-a r, sp. 1098, och Kräksalt. Vanlig v. vrider polarisationsplanet åt höger (se Optisk vridningsförmåga). Den inaktiva druv-syran (se d. o.) kan uppdelas i en höger- och en vänstervinsyra. I. B. Vint, ry., »skruv», ett kortspel av rysk härstamning och med utbredning särskilt i Ryssland och Finland. Själva spelet är dets. som bridge, men alla fyra händerna spelas med slutna kort. »Given» utdelar endast 12 kort, och de fyra återstående ligga som reserv, tills budseriens första repris är avslutad. Sedan ske vissa kortbyten mellan spe larna. Namnet v. el. skruv betecknar spelets rika resurser till budens successiva höjande. — Se »Hjälpreda vid Skruf Whist-Spel för nybegynnare» (Tammerfors 1912). O. L-n. Vintage [vi'ntid^], eng., »årgång» av vin. särskilt portvin, vintage port, vid vars beredning endast det bästa av ett, särskilt gynnsamt vinårs skörd kommit till användning. Vintage ports utmärka sig för kraftigare färg, större fyllighet och sötma än övriga portvinssorter, de s. k. tawny wines. S. H-t. Vinter, se Årstider. Vinterannuell, bot., se H a p a x a n t. Vinterblommor, vitter kalender, som utgavs av G. H. Mellin 1832—36 och 1838—46. Vinterbonad är en lokal, som vid uppvärm ning till bostadstemp. även vid den för orten lägsta yttertemp. bibehåller så hög temp. på ytterdelarnas innerytor, att där icke uppstår kondensering; med ytterdelar avses ytterväggar, i vissa fall tak, golv över port etc. Vinterdvala, se Vintersömn. Vinterfrukt, fruktsorter (av äpplen och päron), som skördas i omoget tillstånd och mogna först under förvaringen. V:s hållbarhet, som beror icke blott av klimatiska förhållanden utan även av jordmån, trädens ålder och gödsling m. m., kan växla år från år. Endast få i Sverige odlade päronsorter (t. ex. Alexander Lucas, Moltke, vinterbergamott) äro håll bara längre tid under senhösten och förvintern. Flera äppelsorter hålla sig däremot långt fram på våren (jfr Äpple). Vintergatan (grek. galaxi'as), svenskt och isländskt namn på det ljusband, som sträcker sig himlen runt, i det närmaste följande en storcirkel. I de flesta andra europeiska språk benämnes V. med namn, som betyda mjölkvägen el. mjölkgatan. — Den första riktiga uppfattningen om V:s natur framställdes av Demokritos (se d. o.), som ansåg V. bestå av en otalig mängd stjärnor (se d. o.), för små (ljn=isvaga) för att var och en kunna iakttagas. Parti av Vintergatan i stjärnbilden Svanen. Fotografi, tagen med en refraktor.