595 Vintergatan—Winterhalter 596 När teleskopet av Galilei 1610 togs i bruk för astronomiska iakttagelser, erhöll denna uppfattning sin bekräftelse. Först fram mot slutet av 1700-talet blev V. föremål för mera ingående studier. John Herschel var en av de första, som studerade V :s förlopp på s. himmelshalvklotet. I nyare tid har V. studerats visuellt, särskilt av Schmidt. Heis, Boe-diker, Easton och Pannekoek. Därjämte ha fotografiska studier utförts av Barnard, Max Wolf, Bailey och Frank Ross. — Då en enhetlig fotografisk framställning av hela V. ännu ej är möjlig att utföra, ha Lundmark och Jahnke på grundval av Baileys fotografier framställt en teckning av den fotografiska V:s förlopp. V:s ljusstyrka, bredd och allmänna struktur växla avsevärt i olika himmelstrakter. Karakteristisk för V. är dess sammansättning av smärre, ofta oregelbundet formade partier, som åtskiljas av trakter med ringa stjärnrikedom. Dessa åtskiljande partier bestå i många fall av mörka nebulosor (se Nebulösa, sp. 830 f.). Trots förekomsten av åtm. 1,500 mörka nebulosor synas dock vissa partier i V. utgöra verkliga lokala anhopningar av stjärnor, vilka bilda något slags undersystem i V:s stora stjärnsystem. Bland dessa bildningar märkas särskilt Vin-tergatsmolnen i Svanen och Skölden samt de i Skorpionen och Skytten. — Till obetydlig del består V. även av lysande gasnebulosor. V. är ett fenomen av största betydelse för begripandet av byggnaden och mekanismen i det stjärnsystem, till vilket jorden hör. Stjärnornas skenbara fördelning intill 14 :e stor-leksklassen återger de väsentligaste dragen av V :s struktur. Det intima sambandet mellan stjärnornas fördelning på himlen och V:s struktur har jämte undersökningar över stjärnornas fördelning i rymden väsentligt bidragit till uppfattningen, att alla för oss synliga stjärnor och alla teleskopiska stjärnor bilda ett stort system, Vintergatans system, Vintergatssystemet el. vårt stjärnsystem, som är linsformigt och har sin största utsträckning i V :s plan. Detta utgör ej blott ett fundamentalplan för stjärnorna i allmänhet och de ljusa och mörka nebulosorna utan jämväl för många grupper av stjärnor, de s. k. typiska Vinter-gatsobjekten, samt för de öppna och klotformiga stjärnhoparna. Studiet av stjärn-rörelserna har även understrukit Vintergats- »Kejsarinnan Eugénie med sina hovdamer.» Målning av F. X. Winterhalter 1855. planets fundamentala betydelse. Stjärnrörel-serna ha ej blott en uppenbar tendens att försiggå i V:s plan, som påvisats genom Kap-teyns, Schwarzschilds och Charliers undersökningar, utan i dessa rörelser kan även, som Lindblad och Oort påvisat, spåras en inverkan av stjärnsystemets rotation. Denna sker ej likformigt, utan från systemets centrum mera avlägsna objekt bli efter de närmare belägna i rotationsrörelsen, och en analys av stjärnrörel-serna visar därför närvaron av en d i f f e r e n-t i e 1 1 rotationseffekt. — Litt.: B. Lindblad, »Die Milchstrasse» (1933; i »Hand-buch der Astrophysik»). K. Lmk. Vintergatan, vitter årsskrift, utg. av Sveriges författarförening 1894—99, 1901, 1922, 1923. 1925 ff. Vintergrön, Sempervir e'n t, ständigt grönskande, flerårig växt. Sådana förekomma särskilt i länder med milt klimat och föga el. ingen snö. I Sverige äro de jämförelsevis få, bland träden och de större buskarna endast barrträden (utom lärkträdet) och järneken samt murgrönan, bland de mindre buskarna, risen och örterna t. ex. Mahonia, skvattram, buxbom, lingon- och mjölonris, blåsippa och vintergrönorna. — Hos de vintergröna växterna finnas ofta anordningar för skydd mot uttorkning och snötryck. Bladen äro ofta läderartade. Hos Rhododendron intaga de vid inträdande köld lodrät ställning. G. M-e. Vintergröna, Py'rola, Pi'rola, växtsläkte, som tills, m. tallörten bildar familjen Pyro-loceae. Till skillnad från tallörten har släktet gröna, övervintrande blad. Blommorna äro femtaliga och sitta vanl. i toppställd klase, mera sällan ensamma el. i flock; frukterna äro femrummiga kapslar. I Sverige finnas sju i skogar el. lundar växande arter. P. (Chi-maphila) umbellata, r y 1, är en om lingonris påminnande, täml. sällsynt dvärgbuske med rödaktiga blommor i flock. De övriga äro fleråriga örter med breda, i rosett samlade blad och vita el. grönaktiga blommor. Allmännast är P. rotundifolia. P. uni-flora, ögonljus, har ensamma, vidöppna, välluktande blommor. — Om trädgårdsvintergröna se V i n c a. G. M-e. Vintergäck, bot., dets. som vinternarr, se E r a n t h i s h i e m a 1 i s. Wi'nterhalter, Franz Xaver, tysk målare (1806—73). Studerade i München, blev badensisk hovmålare och fick vidare utbilda sig i Paris och Italien. W. målade sällskapliga scener samt porträtt. Som porträttör var han mycket omtyckt, och han anlitades av flera furstehus. Till hans mest beundrade arbeten höra »Drottning Viktoria med familj på terrassen vid Windsors slott» och »Kejsa- Vintergröna, Pyrola rotundifolia.