Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Vintergatan—Winterhalter
596
När teleskopet av Galilei 1610 togs i bruk
för astronomiska iakttagelser, erhöll denna
uppfattning sin bekräftelse. Först fram mot
slutet av 1700-talet blev V. föremål för mera
ingående studier. John Herschel var en av
de första, som studerade V :s förlopp på s.
himmelshalvklotet. I nyare tid har V.
studerats visuellt, särskilt av Schmidt. Heis,
Boe-diker, Easton och Pannekoek. Därjämte ha
fotografiska studier utförts av Barnard, Max
Wolf, Bailey och Frank Ross. — Då en
enhetlig fotografisk framställning av hela V.
ännu ej är möjlig att utföra, ha Lundmark
och Jahnke på grundval av Baileys
fotografier framställt en teckning av den
fotografiska V:s förlopp.
V:s ljusstyrka, bredd och allmänna
struktur växla avsevärt i olika himmelstrakter.
Karakteristisk för V. är dess
sammansättning av smärre, ofta oregelbundet formade
partier, som åtskiljas av trakter med ringa
stjärnrikedom. Dessa åtskiljande partier
bestå i många fall av mörka nebulosor
(se Nebulösa, sp. 830 f.). Trots
förekomsten av åtm. 1,500 mörka nebulosor synas
dock vissa partier i V. utgöra verkliga lokala
anhopningar av stjärnor, vilka bilda något
slags undersystem i V:s stora stjärnsystem.
Bland dessa bildningar märkas särskilt
Vin-tergatsmolnen i Svanen och Skölden samt de
i Skorpionen och Skytten. — Till obetydlig
del består V. även av lysande gasnebulosor.
V. är ett fenomen av största betydelse för
begripandet av byggnaden och mekanismen i
det stjärnsystem, till vilket jorden hör.
Stjärnornas skenbara fördelning intill 14 :e
stor-leksklassen återger de väsentligaste dragen
av V :s struktur. Det intima sambandet
mellan stjärnornas fördelning på himlen och V:s
struktur har jämte undersökningar över
stjärnornas fördelning i rymden väsentligt
bidragit till uppfattningen, att alla för oss synliga
stjärnor och alla teleskopiska stjärnor bilda
ett stort system, Vintergatans
system, Vintergatssystemet el. vårt
stjärnsystem, som är linsformigt och
har sin största utsträckning i V :s plan. Detta
utgör ej blott ett fundamentalplan för
stjärnorna i allmänhet och de ljusa och mörka
nebulosorna utan jämväl för många
grupper av stjärnor, de s. k. typiska
Vinter-gatsobjekten, samt för de öppna och
klotformiga stjärnhoparna. Studiet av
stjärn-rörelserna har även understrukit Vintergats-
»Kejsarinnan Eugénie med sina hovdamer.» Målning
av F. X. Winterhalter 1855.
planets fundamentala betydelse.
Stjärnrörel-serna ha ej blott en uppenbar tendens att
försiggå i V:s plan, som påvisats genom
Kap-teyns, Schwarzschilds och Charliers
undersökningar, utan i dessa rörelser kan även, som
Lindblad och Oort påvisat, spåras en inverkan
av stjärnsystemets rotation. Denna sker ej
likformigt, utan från systemets centrum mera
avlägsna objekt bli efter de närmare belägna i
rotationsrörelsen, och en analys av
stjärnrörel-serna visar därför närvaron av en d i f f e r e
n-t i e 1 1 rotationseffekt. — Litt.: B.
Lindblad, »Die Milchstrasse» (1933; i
»Hand-buch der Astrophysik»). K. Lmk.
Vintergatan, vitter årsskrift, utg. av
Sveriges författarförening 1894—99, 1901, 1922,
1923. 1925 ff.
Vintergrön, Sempervir e’n t, ständigt
grönskande, flerårig växt. Sådana förekomma
särskilt i länder med milt klimat och föga el.
ingen snö. I Sverige äro de jämförelsevis få,
bland träden och de större buskarna endast
barrträden (utom lärkträdet) och järneken
samt murgrönan, bland de mindre buskarna,
risen och örterna t. ex. Mahonia, skvattram,
buxbom, lingon- och mjölonris, blåsippa och
vintergrönorna. — Hos de vintergröna
växterna finnas ofta anordningar för skydd mot
uttorkning och snötryck. Bladen äro ofta
läderartade. Hos Rhododendron intaga de vid
inträdande köld lodrät ställning. G. M-e.
Vintergröna, Py’rola, Pi’rola, växtsläkte,
som tills, m. tallörten bildar familjen
Pyro-loceae. Till skillnad från tallörten har
släktet gröna,
övervintrande blad.
Blommorna äro femtaliga och
sitta vanl. i
toppställd klase, mera
sällan ensamma el. i
flock; frukterna äro
femrummiga kapslar.
I Sverige finnas sju
i skogar el. lundar
växande arter. P.
(Chi-maphila) umbellata,
r y 1, är en om
lingonris påminnande, täml.
sällsynt dvärgbuske
med rödaktiga
blommor i flock. De
övriga äro fleråriga
örter med breda, i rosett
samlade blad och vita
el. grönaktiga
blommor. Allmännast är
P. rotundifolia. P.
uni-flora, ögonljus, har
ensamma, vidöppna, välluktande blommor.
— Om trädgårdsvintergröna se
V i n c a. G. M-e.
Vintergäck, bot., dets. som vinternarr, se
E r a n t h i s h i e m a 1 i s.
Wi’nterhalter, Franz Xaver, tysk
målare (1806—73). Studerade i München, blev
badensisk hovmålare och fick vidare utbilda
sig i Paris och Italien. W. målade
sällskapliga scener samt porträtt. Som porträttör
var han mycket omtyckt, och han anlitades
av flera furstehus. Till hans mest beundrade
arbeten höra »Drottning Viktoria med familj
på terrassen vid Windsors slott» och »Kejsa-
Vintergröna, Pyrola
rotundifolia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
