599 Vinthund—Viola 600 inator och gav ut »Digte» 1828. W. reste 1830 genom Tyskland till Italien, återkom 1831 men lyckades ej få någon anställning förrän 1841 och då blott för en kort tid (som lärare i danska för den blivande kronprinsessan). 1848 gifte han sig med den frånskilda Julie Werliin (1813—81), sedan länge föremålet för hans kärlek. Som gammal var han i flera år halvblind, och en styvdotters fridlösa lynne gjorde hemmet isolerat och framkallade ständiga konflikter och flyttningar. — Redan W:s debut visade honom som en skald av enkel, melodisk form, med en sällsynt förmåga att skildra sommar, kärlek, dansk natur. Hans senare diktsamlingar (1835—72, en postum 1879) befäste hans ställning utan att väsentligt ändra bilden av honom. Naturlyriken är överflödande rik, mjuk, stämningsfull, idyllisk, ofta vemodig. Som kärleksskald nådde han högst i cykeln »Til En» (Julie), Danmarks förnämsta i sin art. Mycket populära voro hans »Træsnit», kärleksnoveller på vers, nu till största delen föråldrade; av hans romanser står den av kärlek och riddartidens romantik fyllda »Hjortens flugt» (1855) främst. Hans prosaberättelser äro av ringa intresse. — »Samlede digtninge» i 11 bd 1860—72, folkuppl. 1905; brev till och från W. utgåvos 1880. — Monogr. av N. Bögh (3 bd, 1893—1901). R-n B. Vinthund, zool., se Hundraser, sp. 136 och bilder. Vintjärns järnmalmsfält, i Svärdsjö socken, Kopparbergs län, äges av Vintjerns gruvbo-lag, som började sin verksamhet 1725. I gruvbolaget äro St. Kopparbergs bergslags a.-b. och Kopparbergs och Hofors sågverks a.-b. hälftenägare. Malmproduktionen utgjorde 1927 200 ton styckemalm och 15,996 ton slig. 1928 nedlades brytningen. E. S. B. Vintrosa, förr även Vinterås a, socken i Örebro län, Örebro härad, på Närkesslätten (kring Svartån) och Kilsbergens nedersta sluttningar; 49,42 kvkm, 1,533 inv. (1933). 2,620 har åker, 1,530 har skogsmark. Egendomar: Nybble samt Lannafors f. d. stångjärnsbruk. Ingår i V. och Tysslinge pastorat i Strängnäs stift, Örebro kontrakt. Vintschgåu [fi'ntj-], it. Val Venosta, dalgång i it. Sydtyrolen, ovanför Merano; ge-nomflytes av övre Adige. VInum (plur. vina), lat., vin (se d. o. och Vina medicata). Vinäger, se Ättika. Vinäs, egendom i V. Eds socken, n. Kalmar län (Tjust); 2,573 har, därav 298 har åker; tax.-värde 484,900 kr. (1933). Av det medeltida slottet finnas delar bevarade. V. ägdes av Bo Jonsson (Grip) och hans arvingar till 1592 (jfr släktart. Grip), därefter jämte det angränsande Ed av grevliga ätten Lewenhaupt till 1830. Det köptes 1846 av B. de Maré; nuv. ägare: E. Milton. Vinören, Vinpenningar, äldre, genom Pensé, Viola tricolor maxima. k. f. 1 juni 1883 upphävd kyrklig utskyld av kommunal karaktär. VIoa, zool., se Borrsvampar. Viöl, namn på arter av släktet Vi'ola. Bland odlade v. märkes p e n s é n, Viola tricolor maxima (V. hortensis), en mångformig träd-gårdsviol, vars former äro bastarder och återkorsningar mellan styvmorsblomma, V. tricolor, V. lutea (från Alperna) och V. alta-ica (från Sibirien). Penséerna odlas sedan 1800-talets början. De viktigaste rasgrupperna äro jättepen-séer (Trimardeau, Roggli m. fl.) och v å r p e n s é e r (II i e- malis). Den sistnämnda gruppens talrika färgformer, som äro mycket vinterhärdiga, sås i kallbänk i juli, utplanteras i september och blomma tidigt följ. vår. En under senare tid mycket odlad flerårig kant- eller gruppväxt är den violett- eller vitblommiga hornviolen, V. cornuta (från Pyrenéerna). Bastardviol, V. cornuta hybrida, kallas de från tidiga våren till sena hösten rikt blommande bastardformerna mellan hornviol och pensé. Om luktviol se Violsläktet. — V. ingår även som sam-mansättningsled i namnen på flera ej hithörande växter, ss. lackviol, marviol, månviol och nattviol. E. S-g. Viola [viå'Ia], it. (fr. viole), mus. 1. Altviolin, som är en större form av violinen, har fyra strängar, stämda en oktav ovanför violoncellen: c, g, d1, a1, och noteras i alt-klav med G-klav för de högre tonerna. Altviolinen har sedan gammalt tredje stämman i stråkkvartett (se d. o.). Den förekommer mera sällan solo. — 2. Benämning för en nu utdöd grupp av stråkinstrument, närstående violinen men med bred underbygel, öppen c-formig mellanbygel och spetsig överbygel, oftast flat botten med sluttande överdel och c-hål el. ormliknande flamhål samt skruvlåda med huvud i st. f. snäcka. Antalet strängar var merendels fem—sju. Instrument av denna typ voro särskilt populära på 1600-talet. De användes i olika stämlägen. Något mindre än violinen var »sopranen» par-dessus de viole, något större än violinen var »alten» viola da braccio (därav ty. Bratsche; »armviola»), något större än denna viola da spalla (hölls mot bröstet). »Baryton» motsvarades av viola da gamba, huvudinstrumentet inom violagruppen (se G a m b a), och »basen» av viola bastarda (viola di bordone, se Baryton 1). En sidogren av gruppen hade underliggande strängar. Hit hör viola d’amore av altstorlek med sju spelsträngar och sju medljudande strängar. Genom det större antalet strängar var v. särskilt lämpad för ackordspelet. Litt.: G. Kin-sky, »Katalog des Musikhistorischen Museums von W. Heyer», II (1912). — 3. Tenorstämma i orgeln med mjuk, strykande ton (även kallad viola d’amore). T. N.