Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Winther, Christian - Vinthund - Vintjärns järnmalmsfält - Vintrosa (Vinteråsa) - Vintschgau - Vinum - Vinäger - Vinäs - Vinören, Vinpenningar - Vioa - Viol - Viola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
599
Vinthund—Viola
600
inator och gav ut »Digte» 1828. W. reste
1830 genom Tyskland till Italien, återkom
1831 men lyckades ej få någon anställning
förrän 1841 och då blott för en kort tid (som
lärare i danska för
den blivande
kronprinsessan). 1848 gifte
han sig med den
frånskilda Julie Werliin
(1813—81), sedan länge
föremålet för hans
kärlek. Som gammal
var han i flera år
halvblind, och en
styvdotters fridlösa lynne
gjorde hemmet
isolerat och framkallade
ständiga konflikter
och flyttningar. —
Redan W:s debut visade honom som en
skald av enkel, melodisk form, med en
sällsynt förmåga att skildra sommar,
kärlek, dansk natur. Hans senare diktsamlingar
(1835—72, en postum 1879) befäste hans
ställning utan att väsentligt ändra bilden av
honom. Naturlyriken är överflödande rik, mjuk,
stämningsfull, idyllisk, ofta vemodig. Som
kärleksskald nådde han högst i cykeln »Til
En» (Julie), Danmarks förnämsta i sin art.
Mycket populära voro hans »Træsnit»,
kärleksnoveller på vers, nu till största delen
föråldrade; av hans romanser står den av kärlek
och riddartidens romantik fyllda »Hjortens
flugt» (1855) främst. Hans prosaberättelser
äro av ringa intresse. — »Samlede digtninge»
i 11 bd 1860—72, folkuppl. 1905; brev till och
från W. utgåvos 1880. — Monogr. av N. Bögh
(3 bd, 1893—1901). R-n B.
Vinthund, zool., se Hundraser, sp. 136
och bilder.
Vintjärns järnmalmsfält, i Svärdsjö socken,
Kopparbergs län, äges av Vintjerns
gruvbo-lag, som började sin verksamhet 1725. I
gruvbolaget äro St. Kopparbergs bergslags
a.-b. och Kopparbergs och Hofors sågverks
a.-b. hälftenägare. Malmproduktionen
utgjorde 1927 200 ton styckemalm och 15,996 ton
slig. 1928 nedlades brytningen. E. S. B.
Vintrosa, förr även Vinterås a, socken
i Örebro län, Örebro härad, på Närkesslätten
(kring Svartån) och Kilsbergens nedersta
sluttningar; 49,42 kvkm, 1,533 inv. (1933). 2,620
har åker, 1,530 har skogsmark. Egendomar:
Nybble samt Lannafors f. d. stångjärnsbruk.
Ingår i V. och Tysslinge pastorat i
Strängnäs stift, Örebro kontrakt.
Vintschgåu [fi’ntj-], it. Val Venosta,
dalgång i it. Sydtyrolen, ovanför Merano;
ge-nomflytes av övre Adige.
VInum (plur. vina), lat., vin (se d. o. och
Vina medicata).
Vinäger, se Ättika.
Vinäs, egendom i V. Eds socken, n. Kalmar
län (Tjust); 2,573 har, därav 298 har åker;
tax.-värde 484,900 kr. (1933). Av det
medeltida slottet finnas delar bevarade. V. ägdes
av Bo Jonsson (Grip) och hans arvingar till
1592 (jfr släktart. Grip), därefter jämte det
angränsande Ed av grevliga ätten Lewenhaupt
till 1830. Det köptes 1846 av B. de Maré;
nuv. ägare: E. Milton.
Vinören, Vinpenningar, äldre, genom
Pensé,
Viola tricolor maxima.
k. f. 1 juni 1883 upphävd kyrklig utskyld
av kommunal karaktär.
VIoa, zool., se Borrsvampar.
Viöl, namn på arter av släktet Vi’ola. Bland
odlade v. märkes p e n s é n, Viola tricolor
maxima (V. hortensis), en mångformig
träd-gårdsviol, vars former äro bastarder och
återkorsningar mellan
styvmorsblomma, V.
tricolor, V. lutea (från
Alperna) och V.
alta-ica (från Sibirien).
Penséerna odlas sedan
1800-talets början. De
viktigaste
rasgrupperna äro
jättepen-séer (Trimardeau,
Roggli m. fl.) och
v å r p e n s é e r (II i e-
malis). Den
sistnämnda gruppens talrika
färgformer, som äro
mycket vinterhärdiga,
sås i kallbänk i juli,
utplanteras i
september och blomma
tidigt följ. vår. En
under senare tid mycket odlad flerårig
kant- eller gruppväxt är den violett- eller
vitblommiga hornviolen, V. cornuta (från
Pyrenéerna). Bastardviol, V. cornuta
hybrida, kallas de från tidiga våren till sena
hösten rikt blommande bastardformerna
mellan hornviol och pensé. Om luktviol se
Violsläktet. — V. ingår även som
sam-mansättningsled i namnen på flera ej
hithörande växter, ss. lackviol, marviol, månviol
och nattviol. E. S-g.
Viola [viå’Ia], it. (fr. viole), mus. 1.
Altviolin, som är en större form av violinen,
har fyra strängar, stämda en oktav ovanför
violoncellen: c, g, d1, a1, och noteras i
alt-klav med G-klav för de högre tonerna.
Altviolinen har sedan gammalt tredje stämman
i stråkkvartett (se d. o.). Den förekommer
mera sällan solo. — 2. Benämning för en nu
utdöd grupp av stråkinstrument, närstående
violinen men med bred underbygel, öppen
c-formig mellanbygel och spetsig överbygel,
oftast flat botten med sluttande överdel och
c-hål el. ormliknande flamhål samt skruvlåda
med huvud i st. f. snäcka. Antalet strängar
var merendels fem—sju. Instrument av
denna typ voro särskilt populära på 1600-talet.
De användes i olika stämlägen. Något mindre
än violinen var »sopranen» par-dessus de viole,
något större än violinen var »alten» viola da
braccio (därav ty. Bratsche; »armviola»),
något större än denna viola da spalla (hölls mot
bröstet). »Baryton» motsvarades av viola da
gamba, huvudinstrumentet inom violagruppen
(se G a m b a), och »basen» av viola bastarda
(viola di bordone, se Baryton 1). En
sidogren av gruppen hade underliggande
strängar. Hit hör viola d’amore av altstorlek med
sju spelsträngar och sju medljudande strängar.
Genom det större antalet strängar var v.
särskilt lämpad för ackordspelet. Litt.: G.
Kin-sky, »Katalog des Musikhistorischen Museums
von W. Heyer», II (1912). — 3. Tenorstämma
i orgeln med mjuk, strykande ton (även
kallad viola d’amore). T. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
