601 V iolaceae—V iolin 602 Violäceae, bot., se Violfamiljen. Viola da ga'mba [viå'la-], it., mus., se G a m b a. Violalg, bot., se Violstensal g. Viölente [viålä'nte], V iolentem e'n t e, Con violenza [kån viålä'ntsa], it., mus., våldsamt, häftigt, med häftighet. Viölfamiljen, Violäceae, hör till koripeta-lerna och har inomsittande, enrummigt fruktämne. 1 övrigt äro blommorna femtaliga, med fem ståndare, och oftast ensymmetriska. Frukten är i regel kapsel. V. är örter, mera sällan buskar (lianer) el. träd, med spiralställda, enkla, hela blad och väl utvecklade stipler. Några, t. ex. Ilybanthus ipecacuanha, vit kräkrot, lämna läkemedel, flera odlas som prydnadsväxter (se Viol). G. M-e. Violin, F i ö 1, huvudinstrument inom en grupp av stråkinstrumenten, som framgått ur en violatyp från 1400-talet, då kallad »lyra». Alla till gruppen hörande typer, v., altviolin (se Viola 1), violoncell och kontrabas, ha fyra strängår, över- och underbygel välvda och likformiga, mellanbygel mera sluten än hos gamban, lock och botten välvda, skruvlåda, slutande med snäcka, samt stränghållare, fäst i knapp i nedre sargen. Inuti instrumenten finnas en »ljudpinne» mellan lock och botten samt fäst på lockets insida en basbjälke. Se vidare bild. Violingruppens instrument äro hu-vudsakl. avsedda för solospel, men även ackordspel kan utföras, och vida ackord spelas »arpeggio» (brutet ackord). Toner kunna också knäppas (»pizzicatospel»); om fingret endast vidrör strängen, erhålles »flageolett-spel» (jfr Flageoletton). Klangen kan dämpas genom påsättning av »sordin» (se D ä m m a r e) över stallet. V. har blivit orkesterns viktigaste instrument på grund av sina stora uttrycksmöjligheter och sin fylliga, varma ton. Dess strängar äro stämda i g, d1, a1, e2. Högsta strängen, som kan vara av stål, kallas kvint, bassträngen och numera oftast även D-strängen äro överspunna med metalltråd. Jfr Sträng 2. Noteringen sker i G-klav (»violinklav»). — V. blev först utbildad som konstnärligt instrument genom Bresciaskolan (1560—-1625), vars främste representant var G. P. M a g-g i n i. Cremonaskolan började något senare vinna berömmelse (1600—1750). De förnämsta violinbyggarna inom denna skola tillhörde familjerna Amat i, Guarneri och 811 a-d i v a r i (se dessa ord). En betydande tysk skola grundades i Tyro-len av Jakob S t a i n e r (se d. o.), vars främsta verk tillhöra 1660-talet. I våra dagar användas som konsertinstrument mestadels instrument av gamla italienska mästare, helst Stra-divarivioliner, emedan dessa ha den ädlaste och bärigaste klangen. Äkta Stradivariinstrument äro givetvis sällsynta och betinga höga priser. Numera göras otaliga kopior, signerade med en namnsedel, noggrant efterbildande Antonio Stradivaris, men de äro oftast av föga värde. — För botten, sargar, hals och snäcka invänder man merendels lönn, för lock gran. Av stor betydelse är lacket, Schematisk bild av en violin. för vars framställning ett stort antal recept finnes. Vanl. ingå däri linolja, harts och terpentin (»oljelack») el. alkohol och harts (»spritlack»). Ofta tillkommer även ett färgämne. Linoljan och hartsen måste särskilt prepareras. Tid efter annan framträda meddelanden om att de gamla mästarnas sätt att tillreda lacket återupptäckts; frågan är dock alltför komplicerad för att definitivt kunna lösas. Flera violinkonstnärer ha arbetat på stråkens förbättring (bl. a. Corelli, Vi-valdi, Tartini och Viotti). Den slutgiltiga stråkformen skapades av Frangois Tourte (1747—1835) i Paris omkr. 1775—80. Han använde fernambukträ (färnbock) och bestämde noggrant proportionerna mellan delarna. Först efter 1650 framträdde några mera betydande violinspelare. Den förste, som lade an på en bred, sjungande ton, var A. Corelli i Rom. Efter honom följde under 1700 talets förra hälft Vivaldi, Geminiani, Veracini och Locatelli, vilka utvecklade spelet i lägen och den tekniska färdigheten. En Stråkkvartett (»Aulinkvartetten»; 1890-talet). Fr. v.: första violin, violoncell, altviolin och andra violin.