Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
601
V iolaceae—V iolin
602
Violäceae, bot., se Violfamiljen.
Viola da ga’mba [viå’la-], it., mus., se
G a m b a.
Violalg, bot., se Violstensal g.
Viölente [viålä’nte], V iolentem e’n t e,
Con violenza [kån viålä’ntsa], it., mus.,
våldsamt, häftigt, med häftighet.
Viölfamiljen, Violäceae, hör till
koripeta-lerna och har inomsittande, enrummigt
fruktämne. 1 övrigt äro blommorna femtaliga, med
fem ståndare, och oftast ensymmetriska.
Frukten är i regel kapsel. V. är örter, mera
sällan buskar (lianer) el. träd, med spiralställda,
enkla, hela blad och väl utvecklade stipler.
Några, t. ex. Ilybanthus ipecacuanha, vit
kräkrot, lämna läkemedel, flera odlas som
prydnadsväxter (se Viol). G. M-e.
Violin, F i ö 1, huvudinstrument inom en
grupp av stråkinstrumenten, som framgått ur
en violatyp från 1400-talet, då kallad »lyra».
Alla till gruppen hörande typer, v., altviolin (se
Viola 1), violoncell och kontrabas, ha fyra
strängår, över- och underbygel välvda och
likformiga, mellanbygel mera sluten än hos
gamban, lock och botten välvda, skruvlåda,
slutande med snäcka, samt stränghållare, fäst
i knapp i nedre sargen. Inuti instrumenten
finnas en »ljudpinne» mellan lock och botten
samt fäst på lockets insida en basbjälke. Se
vidare bild. Violingruppens instrument äro
hu-vudsakl. avsedda för solospel, men även
ackordspel kan utföras, och vida ackord spelas
»arpeggio» (brutet ackord). Toner kunna
också knäppas (»pizzicatospel»); om fingret
endast vidrör strängen, erhålles
»flageolett-spel» (jfr Flageoletton). Klangen kan
dämpas genom påsättning av »sordin» (se
D ä m m a r e) över stallet.
V. har blivit orkesterns viktigaste
instrument på grund av sina stora
uttrycksmöjligheter och sin fylliga, varma ton. Dess strängar
äro stämda i g, d1, a1, e2. Högsta strängen,
som kan vara av stål, kallas kvint,
bassträngen och numera oftast även D-strängen äro
överspunna med metalltråd. Jfr Sträng 2.
Noteringen sker i G-klav (»violinklav»). — V.
blev först utbildad som konstnärligt
instrument genom Bresciaskolan (1560—-1625), vars
främste representant var G. P. M a
g-g i n i. Cremonaskolan började något
senare vinna berömmelse (1600—1750).
De förnämsta violinbyggarna inom
denna skola tillhörde familjerna
Amat i, Guarneri och 811
a-d i v a r i (se dessa ord). En
betydande tysk skola grundades i
Tyro-len av Jakob S t a i n e r (se d. o.),
vars främsta verk tillhöra 1660-talet.
I våra dagar användas som
konsertinstrument mestadels instrument av
gamla italienska mästare, helst
Stra-divarivioliner, emedan dessa ha den
ädlaste och bärigaste klangen. Äkta
Stradivariinstrument äro givetvis
sällsynta och betinga höga priser.
Numera göras otaliga kopior,
signerade med en namnsedel, noggrant
efterbildande Antonio Stradivaris,
men de äro oftast av föga värde. —
För botten, sargar, hals och snäcka
invänder man merendels lönn, för lock
gran. Av stor betydelse är lacket,
Schematisk bild av en violin.
för vars framställning ett stort antal recept
finnes. Vanl. ingå däri linolja, harts och
terpentin (»oljelack») el. alkohol och harts
(»spritlack»). Ofta tillkommer även ett
färgämne. Linoljan och hartsen måste särskilt
prepareras. Tid efter annan framträda
meddelanden om att de gamla mästarnas sätt
att tillreda lacket återupptäckts; frågan är
dock alltför komplicerad för att definitivt
kunna lösas. Flera violinkonstnärer ha
arbetat på stråkens förbättring (bl. a. Corelli,
Vi-valdi, Tartini och Viotti). Den slutgiltiga
stråkformen skapades av Frangois Tourte
(1747—1835) i Paris omkr. 1775—80. Han
använde fernambukträ (färnbock) och bestämde
noggrant proportionerna mellan delarna.
Först efter 1650 framträdde några mera
betydande violinspelare. Den förste, som
lade an på en bred, sjungande ton, var A.
Corelli i Rom. Efter honom följde under
1700 talets förra hälft Vivaldi, Geminiani,
Veracini och Locatelli, vilka utvecklade
spelet i lägen och den tekniska färdigheten. En
Stråkkvartett (»Aulinkvartetten»; 1890-talet). Fr. v.: första
violin, violoncell, altviolin och andra violin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
