Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Violinklav—Violsläktet
604
ny epok inleddes vid årh:s mitt av Tartini,
som även odlade dubbelgreppet och
ackordspelet. Till dennes samtida hörde Pugnani.
Till de nya skolbildande mästarna vid årh:s
slut räknas i främsta rummet Viotti.
»Franska skolan» utvecklades under dennes
lärjungar: Kreutzer, Rode och Baillot. Genom
italienaren Paganini nådde violinspelets
teknik en oanad höjd. »Tyska skolan» under
1800-talets förra hälft representerades av
Spohr och David samt efter dem av Joachim.
En »belgisk skola» grundades i Bryssel av
Bériot och dennes lärjungar Vieuxtemps och
Wieniawski. Franska och belgiska skolorna
gingo sedan samma vägar; hit höra Léonard,
Sarasate, Sauret m. fl. Av berömda mästare
efter 1870 märkas Teresina Tua, Wilhelmj,
Wilma Neruda, Ysaye, Auer, Thomson,
Kreis-ler, Kubelik och Marteau. Skandinaviens mest
kände violinmästare är Ole Bull, som närmast
följde Paganini. Av svenska mästare kunna
nämnas J. F. Berwald, Nagel, Pacius, F.
Book, Lindberg, Aulin, Kjellström och
Ruth-ström. — Berömda violinskolor ha bl. a.
skrivits av Baillot, Spohr, David och Joachim.
— Litt. om violinbyggare: A. Vidal, »Les
instruments ä archet» (3 bd, 1876—79); W. L. v.
Lütgendorff, »Die Geigen- und Lautenmacher»
(6:e uppl., 2 bd, 1922); jfr även E. Schlesinger,
»Ur stråkinstrumentens historia» (1922); J.
A. Carlö, »Fiolbyggnadskonsten» (1926; 2:a
uppl. 1933). Om violinspelet: A. Moser,
»Ge-schichte des Violinspiels» (1923); W. J. v.
Wa-sielewski, »Die Violine und ihre Meister» (5:e
uppl. 1910); A. Tottmann, Führer durch die
Violinliteratur» (3:e uppl., 2 bd, 1900—02);
M. Grünberg, »Führer durch die Literatur der
Streichinstrumente» (1913). T. N.
Violinklav, mus., se G-klav och Klav.
Violino piccolo [viåli’nå pi’kålå], it., mus.,
dets. som pochette (se d. o.).
VioITno pri’mo [ å -å], it., första violin. —
Violi’no secondo [-kå’ndå], andra violin.
Viollnprincipäl, i orglar förekommande
tennstämma med trång mensur och 8, 4, sällan
16 fots tonhöjd.
Violle [viå’l], Louis Jules Gabriel,
fransk fysiker (1841—1923). Var från 1892
prof, i fysik vid Conservatoire national des arts
et métiers i Paris. V:s arbeten beröra
huvudsaki. värmeläran, särskilt strålningsläran.
1877—95 undersökte han kroppars
värmekapacitet vid höga temp. med en av honom
konstruerad kalorimeter. Han konstruerade 1874
en pyrheliometer, med vilken han utförde
mätningar av solstrålningen på Mont Blanc, i
Algeriet och i ballong. Såsom ljusenhet (jfr d. o.)
föreslog V. strålningen från 1 kvcm yta av
platina vid dess smpt (1884). S. A-s.*
Viollet [viålä’], Paul, fransk
rättshistori-ker (1840—1914), 1890 prof, i rättshistoria vid
École des chartes. V. är mest bekant genom
»Histoire du droit civil frangais» (1885; 3:e
uppl. 1905) och »Droit publie. Histoire des
institutions politiques et administratives de la
France» (4 bd, 1890—1912). K. G. Wn.
Viollet-le-Duc [viålä’-lo-dy’k], Eugène
Emmanuel, fransk arkitekt och
medeltids-arkeolog (1814—79). Blev 1840 kontrollant
vid Sainte-Chapelles restaurering, därefter en
av de verksammaste
restaureringsarkitekter-na i Frankrike (slottet Pierrefonds m. fl.) och
utförde härvid ett verk på gott och ont (se
Restaurering, sp. 670). Genom
omfattande resor och
djupgående studier
förvärvade V.
förvånansvärd förtrogenhet med
medeltidens, särskilt
gotikens,
minnesmärken, vilken ligger till
grund för hans många
arbeten i
medeltids-arkeologi. Särskilt må
nämnas »Dictionnaire
raisonné de
1’architec-ture frangaise» (10 bd,
1854—68) samt
»Dictionnaire raisonné du
mobilier frangais» (6 bd, 1858—75). — Monogr.
av P. Gout (1914). H. C-l.
Violön, Violonbas, 16-fots stråkstämma
av trä i orgeln, förekommer oftast i pedalen.
Violonce’11, närmast en barytonform av
violingruppen. V. är färdigbildad vid 1500-talets
mitt men hade svårare att vinna betydelse,
enär violagruppens huvudinstrument gamban
även tillhörde baryton
iormen. Först vid 1700-talets
mitt vann den slutgiltig
seger och blev sedan en
oundgänglig bas i stråkkvartett
(se d. o.). Utseendet
överensstämmer med violinens,
men v. hålles med ett spjut
som stöd mot golvet.
Spjutet tillkom vid 1600-talets
slut. Antalet strängar är
fyra, stämda i C, G, d, a.
Noteringen sker i basklav
med alt- och diskantklav för
högre toner. — Sidoformer
med fem strängar äro bl. a.
den av S. Bach uppfunna
viola pomposa, som
bygges som alt (med högsta
strängen e1). — Mera
betydande violoncellspelare
framträdde först fr. o. m.
1700-talets slut: Dupont,
Rom-berg, Kellermann,
Golter-mann, Klengel, Popper och
Neruda. — Litt.: W. J. v.
Wasielewski, »Das Violoncell
und seine Geschichte» (2: a
Weigl, »Ilandbuch der Violoncell-Literatur»
(s. å.). — V. är även en pedalstämma i orgeln,
motsv. gamban i manualen. T. N.
Violone [viålå’ne], it., mus., benämning för
kontrabas.
Violrot, Rhizöma iridis, den skalade
rotstocken av flera i Medelhavsländerna vilt
växande, i Tyskland och s. England odlade
kris-arter (I. germanica, I. florentina och
I. pallida). V. har fin viollukt samt bitter
smak och innehåller mycket stärkelse samt
litet flyktig olja, vars huvudbeståndsdel är
det välluktande ämnet i r o n. Glykosiden
i r i d i n och harts ge den bittra smaken.
V. nyttjas ibland i strö- och tandpulver samt
till beströende av piller. C. G. S.
Violsläktet, Vi’ola, omfattar bortåt 300
arter och är det största inom violfamiljen (se d.
o.). Det igenkännes på sina starkt ensymmet-
Violoncell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
