603 Violinklav—Violsläktet 604 ny epok inleddes vid årh:s mitt av Tartini, som även odlade dubbelgreppet och ackordspelet. Till dennes samtida hörde Pugnani. Till de nya skolbildande mästarna vid årh:s slut räknas i främsta rummet Viotti. »Franska skolan» utvecklades under dennes lärjungar: Kreutzer, Rode och Baillot. Genom italienaren Paganini nådde violinspelets teknik en oanad höjd. »Tyska skolan» under 1800-talets förra hälft representerades av Spohr och David samt efter dem av Joachim. En »belgisk skola» grundades i Bryssel av Bériot och dennes lärjungar Vieuxtemps och Wieniawski. Franska och belgiska skolorna gingo sedan samma vägar; hit höra Léonard, Sarasate, Sauret m. fl. Av berömda mästare efter 1870 märkas Teresina Tua, Wilhelmj, Wilma Neruda, Ysaye, Auer, Thomson, Kreis-ler, Kubelik och Marteau. Skandinaviens mest kände violinmästare är Ole Bull, som närmast följde Paganini. Av svenska mästare kunna nämnas J. F. Berwald, Nagel, Pacius, F. Book, Lindberg, Aulin, Kjellström och Ruth-ström. — Berömda violinskolor ha bl. a. skrivits av Baillot, Spohr, David och Joachim. — Litt. om violinbyggare: A. Vidal, »Les instruments ä archet» (3 bd, 1876—79); W. L. v. Lütgendorff, »Die Geigen- und Lautenmacher» (6:e uppl., 2 bd, 1922); jfr även E. Schlesinger, »Ur stråkinstrumentens historia» (1922); J. A. Carlö, »Fiolbyggnadskonsten» (1926; 2:a uppl. 1933). Om violinspelet: A. Moser, »Ge-schichte des Violinspiels» (1923); W. J. v. Wa-sielewski, »Die Violine und ihre Meister» (5:e uppl. 1910); A. Tottmann, Führer durch die Violinliteratur» (3:e uppl., 2 bd, 1900—02); M. Grünberg, »Führer durch die Literatur der Streichinstrumente» (1913). T. N. Violinklav, mus., se G-klav och Klav. Violino piccolo [viåli'nå pi'kålå], it., mus., dets. som pochette (se d. o.). VioITno pri'mo [ å -å], it., första violin. — Violi'no secondo [-kå'ndå], andra violin. Viollnprincipäl, i orglar förekommande tennstämma med trång mensur och 8, 4, sällan 16 fots tonhöjd. Violle [viå'l], Louis Jules Gabriel, fransk fysiker (1841—1923). Var från 1892 prof, i fysik vid Conservatoire national des arts et métiers i Paris. V:s arbeten beröra huvudsaki. värmeläran, särskilt strålningsläran. 1877—95 undersökte han kroppars värmekapacitet vid höga temp. med en av honom konstruerad kalorimeter. Han konstruerade 1874 en pyrheliometer, med vilken han utförde mätningar av solstrålningen på Mont Blanc, i Algeriet och i ballong. Såsom ljusenhet (jfr d. o.) föreslog V. strålningen från 1 kvcm yta av platina vid dess smpt (1884). S. A-s.* Viollet [viålä'], Paul, fransk rättshistori-ker (1840—1914), 1890 prof, i rättshistoria vid École des chartes. V. är mest bekant genom »Histoire du droit civil frangais» (1885; 3:e uppl. 1905) och »Droit publie. Histoire des institutions politiques et administratives de la France» (4 bd, 1890—1912). K. G. Wn. Viollet-le-Duc [viålä'-lo-dy'k], Eugène Emmanuel, fransk arkitekt och medeltids-arkeolog (1814—79). Blev 1840 kontrollant vid Sainte-Chapelles restaurering, därefter en av de verksammaste restaureringsarkitekter-na i Frankrike (slottet Pierrefonds m. fl.) och utförde härvid ett verk på gott och ont (se Restaurering, sp. 670). Genom omfattande resor och djupgående studier förvärvade V. förvånansvärd förtrogenhet med medeltidens, särskilt gotikens, minnesmärken, vilken ligger till grund för hans många arbeten i medeltids-arkeologi. Särskilt må nämnas »Dictionnaire raisonné de 1’architec-ture frangaise» (10 bd, 1854—68) samt »Dictionnaire raisonné du mobilier frangais» (6 bd, 1858—75). — Monogr. av P. Gout (1914). H. C-l. Violön, Violonbas, 16-fots stråkstämma av trä i orgeln, förekommer oftast i pedalen. Violonce'11, närmast en barytonform av violingruppen. V. är färdigbildad vid 1500-talets mitt men hade svårare att vinna betydelse, enär violagruppens huvudinstrument gamban även tillhörde baryton iormen. Först vid 1700-talets mitt vann den slutgiltig seger och blev sedan en oundgänglig bas i stråkkvartett (se d. o.). Utseendet överensstämmer med violinens, men v. hålles med ett spjut som stöd mot golvet. Spjutet tillkom vid 1600-talets slut. Antalet strängar är fyra, stämda i C, G, d, a. Noteringen sker i basklav med alt- och diskantklav för högre toner. — Sidoformer med fem strängar äro bl. a. den av S. Bach uppfunna viola pomposa, som bygges som alt (med högsta strängen e1). — Mera betydande violoncellspelare framträdde först fr. o. m. 1700-talets slut: Dupont, Rom-berg, Kellermann, Golter-mann, Klengel, Popper och Neruda. — Litt.: W. J. v. Wasielewski, »Das Violoncell und seine Geschichte» (2: a Weigl, »Ilandbuch der Violoncell-Literatur» (s. å.). — V. är även en pedalstämma i orgeln, motsv. gamban i manualen. T. N. Violone [viålå'ne], it., mus., benämning för kontrabas. Violrot, Rhizöma iridis, den skalade rotstocken av flera i Medelhavsländerna vilt växande, i Tyskland och s. England odlade kris-arter (I. germanica, I. florentina och I. pallida). V. har fin viollukt samt bitter smak och innehåller mycket stärkelse samt litet flyktig olja, vars huvudbeståndsdel är det välluktande ämnet i r o n. Glykosiden i r i d i n och harts ge den bittra smaken. V. nyttjas ibland i strö- och tandpulver samt till beströende av piller. C. G. S. Violsläktet, Vi'ola, omfattar bortåt 300 arter och är det största inom violfamiljen (se d. o.). Det igenkännes på sina starkt ensymmet- Violoncell.