605 Violstensalg—Virchow 606 riska blommor (vanl. långskaftade och ensamma i bladvecken) och de bladlika, nedåtriktade bihangen på basen av foderbladen. Det nedersta kronbladet är utdraget i en sporre, som innesluter två nektar-avsöndrande bibang på de båda främsta ståndarsträngarna. Bladen äro vanl. breda och sitta ofta i rosett. I svenska floran upptagas 20 arter, en- el. vanl. fleråriga örter. Mest bekant är styv-morsviolen, s t y v m o r s b 1 o m-m a n, V. tricolor, som har flerfärgade blommor (med violett, vitt och gult som huvudfärger) och under flera for- mer växer allmänt på berg och odlad mark; den har länge varit officinell. Fjällviolen, V. biflora, täml. allmän på fuktig mark i fjälltrakterna, har gula blommor. Hos den i lundar växande u n d e r v i o 1 e n, V. mirabilis, utvecklas normala blommor med kronblad endast på våren, och dessa sätta icke frukt; längre fram på sommaren uppträda kleistogama blommor (se Blomma, sp. 560). Luktviolen, V. odorata, har mörkt violetta, välluktande, ofta fyllda blommor och långa utlöpare. Den odlas allmänt och anträffas förvildad i s. och mell. Sverige; är inhemsk endast på Öland och i Skåne. — Om övriga trädgårdsvioler se V i o 1. G. M-e. Violstensalg el. V i o 1 a 1 g, Trentepöhlia (Chroo'lepus) jo'lithus, en till grönalgerna (Chlorophyceae) hörande mikroskopisk luftalg, som innehåller ett karotinartat färgämne, hematokrom, som ger den en rödbrun färg. Algen bildar ett rött överdrag på t. ex. vid grävning el. sprängning blottad sten. Vid fukt-ning violdoftande. Allmän i Sverige. N. S-s. Violträ, mörkbrunt, fast, välluktande träslag, eftersökt till finare svarveriarbeten, vilket erhålles från den i s. Australien växande Acacia homalophylla. Samma namn tillägges ofta även den violetta kärnveden av ilachae-rium violaceum (från Brasilien). G. M-e. Vionville [viåvi'l], by i fr. dep. Moselle, Lothringen, 21 km v. s. v. om Metz. —- Om slaget vid V. 1870 se Fransk-tyska kriget 1 8 7 0 — 7 1, sp. 1065. Viotti [viå'ti], Giovanni Battista, italiensk violinist (1753—1824), elev av Pugna-ni. Företog konsertresor i Europa och vann anseende som sin samtids främste violinist. V. ledde Stora operan i Paris 1788, 1789— 91 och 1819—22 men bodde i övrigt mest i London. Hans ädla spel blev skolbildande särskilt i Frankrike. V:s kompositioner åtnjöto höet anseende och spelades länge överallt i Europa, särskilt hans violinkonserter, av vilka den i a moll levde längst. Äveu violinduetterna blevo allmänt beaktade. V. skrev därjämte stråkkvartetter, stråktrior, violinsonater m. m. — Biogr. av A. Pougin (1888) m. fl. T. N. Vipa, zool., se Tofsvipa. VIpera, Vipe'ridae, zool., se II u g g o r m a r. Vipp, sjöv., dets. som göling (se d. o.); även tåg (v i p p t å g), varmed en tyngd, som hissats el. nedfirats till bestämd höjd, halas i sidoriktning. Vippa, bot., se Blomställning, sp. 568 och bild 4 på pl. Vippkran, se Kran, sp. 10 och bild 5. Vipsänius, M., se A g r i p p a, M. V. Vipunen [vi'po-], se K a 1 e v a 1 a, sp. 145. Vir, lat., man, karl; äkta man; hjälte. Vira, f. d. bruk, se ö s t a n å. Vira, tekn., se Papper, sp. 626. Vira, kortspel, spelas av 3 pers, (mot den, som stannar för högsta budet, spela de två andra), som få 13 kort var; resten blir talong. Buden äro många och omväxlande, varför de ge rika tillfällen att tillgodogöra sig korten. V. synes vara uppkommen genom förening av element från boston, Ihombre och whist. V:s utveckling kan följas från 1818, då den redan var mycket känd och omtyckt i Sverige, där den uppfunnits. S. k. Norr-1 a n d s v i r a är en variant, där hasarden spelar större roll. Lärobok av II. L. Victorin (3:e uppl. 1914). R-n B. Wirænius, Samuel, biskop (1647—1703), var regementspastor under kriget i Skåne 1676—77, blev 1680 överhovpredikant och konungens biktfader (efter Spegel) och 1688 biskop i Växjö. V :s barn adlades 1689 med namnet Cederstierna. Vid riksdagarna 1680 och 1682 uppträdde V. ihärdigt som ivra re för enväldet men sökte vid riksdagen 1697 motsätta sig den unge konungens myndighetsförklaring, varför han föll i onåd hos Karl XII. Som predikant åtnjöt han stort anseende. Hjr.* VIrak, rökelse (se d. o.). — Farm., gummiharts från stammen av Boswellia-arter (från Somalilandet och s. Arabien). V. antogs förr komma från Libanon, därav namnet Olibanum. V. utgöres av omkr. hasselnötstora »droppar», som vid upphettning utveckla en balsamisk lukt; innehåller något flyktig olja samt harts m. m. V. brukades förr även som medel mot katarrer. C. G. S. VIrakbark, farm., se S t y r a x 2. Vi'rankannos [-ås], se Mytologi, sp. 578. Virbo, se Misterhult. — V i r b o g r a-n i t, se Granit, sp. 947, och bild på pl. vid Bergart. Virchow [fi'rl$a], Rudolf Ludwig Karl, tysk läkare och politiker (1821—1902), prof, i patologisk anatomi i Würzburg 1849 och i Berlin 1856. Led. av sv. Vet.-akad. (1861). V. sökte främst ernå »en noggrann och medveten utveckling av anatomiska och kliniska erfarenhetsrön». Ilan beskrev leukemi, skilde pyemi från septikemi, grundade läran om em-bolier, framhöll släktskapen mellan lupus och tuberkulos, upptäckte gliavävnad och verkade energiskt för hälsovårdens utveckling. 1855 uppställde V. satsen, att varje cell upp«tår ur en annan cell och äger en viss självstän- Luktviol, Viola odorata.