Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Violsläktet - Violstensalg el. Violalg - Violträ - Vionville - Viotti, Giovanni Battista - Vipa - Vipera, Viperidae - Vipp - Vippa - Vippkran - Vipsanius, M. - Vipunen - Vir - Vira (bruk) - Vira (teknik) - Vira (kortspel) - Wirænius, Samuel - Virak - Virakbark - Virankannos - Virbo - Virchow, Rudolf Ludwig Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Violstensalg—Virchow
606
riska blommor (vanl. långskaftade och
ensamma i bladvecken) och de bladlika, nedåtriktade
bihangen på basen av foderbladen. Det nedersta
kronbladet är utdraget i en sporre, som
innesluter två
nektar-avsöndrande bibang
på de båda främsta
ståndarsträngarna.
Bladen äro vanl.
breda och sitta ofta
i rosett. I svenska
floran upptagas 20
arter, en- el. vanl.
fleråriga örter. Mest
bekant är
styv-morsviolen,
s t y v m o r s b 1 o
m-m a n, V. tricolor,
som har flerfärgade
blommor (med
violett, vitt och gult
som huvudfärger)
och under flera for-
mer växer allmänt på berg och odlad
mark; den har länge varit officinell.
Fjällviolen, V. biflora, täml. allmän på fuktig
mark i fjälltrakterna, har gula blommor.
Hos den i lundar växande u n d e r v i o 1 e n,
V. mirabilis, utvecklas normala blommor med
kronblad endast på våren, och dessa sätta icke
frukt; längre fram på sommaren uppträda
kleistogama blommor (se Blomma, sp. 560).
Luktviolen, V. odorata, har mörkt
violetta, välluktande, ofta fyllda blommor och
långa utlöpare. Den odlas allmänt och
anträffas förvildad i s. och mell. Sverige; är
inhemsk endast på Öland och i Skåne. — Om
övriga trädgårdsvioler se V i o 1. G. M-e.
Violstensalg el. V i o 1 a 1 g, Trentepöhlia
(Chroo’lepus) jo’lithus, en till grönalgerna
(Chlorophyceae) hörande mikroskopisk luftalg,
som innehåller ett karotinartat färgämne,
hematokrom, som ger den en rödbrun färg.
Algen bildar ett rött överdrag på t. ex. vid
grävning el. sprängning blottad sten. Vid
fukt-ning violdoftande. Allmän i Sverige. N. S-s.
Violträ, mörkbrunt, fast, välluktande
träslag, eftersökt till finare svarveriarbeten,
vilket erhålles från den i s. Australien växande
Acacia homalophylla. Samma namn tillägges
ofta även den violetta kärnveden av
ilachae-rium violaceum (från Brasilien). G. M-e.
Vionville [viåvi’l], by i fr. dep. Moselle,
Lothringen, 21 km v. s. v. om Metz. —- Om
slaget vid V. 1870 se Fransk-tyska
kriget 1 8 7 0 — 7 1, sp. 1065.
Viotti [viå’ti], Giovanni Battista,
italiensk violinist (1753—1824), elev av
Pugna-ni. Företog
konsertresor i Europa och vann
anseende som sin
samtids främste violinist.
V. ledde Stora operan
i Paris 1788, 1789—
91 och 1819—22 men
bodde i övrigt mest
i London. Hans ädla
spel blev skolbildande
särskilt i Frankrike.
V:s kompositioner
åtnjöto höet anseende
och spelades länge
överallt i Europa, särskilt hans
violinkonserter, av vilka den i a moll levde längst. Äveu
violinduetterna blevo allmänt beaktade. V.
skrev därjämte stråkkvartetter, stråktrior,
violinsonater m. m. — Biogr. av A. Pougin
(1888) m. fl. T. N.
Vipa, zool., se Tofsvipa.
VIpera, Vipe’ridae, zool., se II u g g o r m a r.
Vipp, sjöv., dets. som göling (se d. o.);
även tåg (v i p p t å g), varmed en tyngd, som
hissats el. nedfirats till bestämd höjd, halas i
sidoriktning.
Vippa, bot., se Blomställning, sp.
568 och bild 4 på pl.
Vippkran, se Kran, sp. 10 och bild 5.
Vipsänius, M., se A g r i p p a, M. V.
Vipunen [vi’po-], se K a 1 e v a 1 a, sp. 145.
Vir, lat., man, karl; äkta man; hjälte.
Vira, f. d. bruk, se ö s t a n å.
Vira, tekn., se Papper, sp. 626.
Vira, kortspel, spelas av 3 pers, (mot den,
som stannar för högsta budet, spela de två
andra), som få 13 kort var; resten blir
talong. Buden äro många och omväxlande,
varför de ge rika tillfällen att tillgodogöra sig
korten. V. synes vara uppkommen genom
förening av element från boston, Ihombre och
whist. V:s utveckling kan följas från 1818, då
den redan var mycket känd och omtyckt i
Sverige, där den uppfunnits. S. k.
Norr-1 a n d s v i r a är en variant, där hasarden
spelar större roll. Lärobok av II. L. Victorin
(3:e uppl. 1914). R-n B.
Wirænius, Samuel, biskop (1647—1703),
var regementspastor under kriget i Skåne
1676—77, blev 1680 överhovpredikant och
konungens biktfader (efter Spegel) och 1688
biskop i Växjö. V :s barn adlades 1689 med
namnet Cederstierna. Vid riksdagarna
1680 och 1682 uppträdde V. ihärdigt som
ivra re för enväldet men sökte vid riksdagen
1697 motsätta sig den unge konungens
myndighetsförklaring, varför han föll i onåd hos
Karl XII. Som predikant åtnjöt han stort
anseende. Hjr.*
VIrak, rökelse (se d. o.). — Farm.,
gummiharts från stammen av Boswellia-arter (från
Somalilandet och s. Arabien). V. antogs förr
komma från Libanon, därav namnet Olibanum.
V. utgöres av omkr. hasselnötstora »droppar»,
som vid upphettning utveckla en balsamisk
lukt; innehåller något flyktig olja samt harts
m. m. V. brukades förr även som medel mot
katarrer. C. G. S.
VIrakbark, farm., se S t y r a x 2.
Vi’rankannos [-ås], se Mytologi, sp. 578.
Virbo, se Misterhult. — V i r b o g r
a-n i t, se Granit, sp. 947, och bild på pl. vid
Bergart.
Virchow [fi’rl$a], Rudolf Ludwig Karl,
tysk läkare och politiker (1821—1902), prof, i
patologisk anatomi i Würzburg 1849 och i
Berlin 1856. Led. av sv. Vet.-akad. (1861).
V. sökte främst ernå »en noggrann och
medveten utveckling av anatomiska och kliniska
erfarenhetsrön». Ilan beskrev leukemi, skilde
pyemi från septikemi, grundade läran om
em-bolier, framhöll släktskapen mellan lupus och
tuberkulos, upptäckte gliavävnad och verkade
energiskt för hälsovårdens utveckling. 1855
uppställde V. satsen, att varje cell upp«tår
ur en annan cell och äger en viss självstän-
Luktviol, Viola odorata.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
