Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vischer, August - Vischer, Christoph - Vischer, Friedrich Theodor von - Vischer, Peter, d. ä. samt Peter, d. y. och Johann (Hans)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
Vischer, Chr.—Vischer, P.
628
Sebaldusmonumentet. Av Peter Vischer d. ä.
werpen och vistades 1853—54 i Paris.
Därefter komponerade V. »Frans I tillfångatagen
efter slaget vid Pavia». 1864 målade han en
av sina huvudbilder, »Berthold av Zähringen
slår milaneserna vid Adda» (i Karlsruhes
museum), varpå följde väggmålningar i bayerska
nationalmuseum, bl. a. »Roms stormning av
tyskarna» (1875). G-gN.*
Vischer [frjer], Christoph, även kallad
Piscätor, tysk psalmist (omkr. 1520—
1600), generalsuperintendent i Celle, en av
Melanchthons förtrogna, skrev många
teologiska och homiletiska arbeten och en innerlig
passionspsalm (tolkad av J. Svedberg; n:r 96
i sv. psalmboken; originalet känt från 1589).
Vischer [fFJar], Friedrich Theodor
von, tysk estetiker (1807—87), prof, i
Tü-bingen 1844. Utvecklade i sitt tillträdestal
panteistiska åsikter och suspenderades därför
på två år. V. var led.
av
nationalparlamen-tet i Frankfurt a. M.
1848 och var en bland
dem, som trots
parlamentets upplösning
1849 fortsatte dess
sammanträden i
Stuttgart. Han kom
därigenom i spänt
förhållande till sitt lands
regering, blev 1855
prof, i Zürich men var
1866—69 åter prof, i
Tübingen och 1866—
77 prof, i Stuttgart. 1870 fick V. personligt
adelskap. Genom Ȯstethik oder Wissenschaft
des Schönen» (3 dir. 1846—58; ny uppl., 6 bd,
1922—23) blev V. den Hegelska skolans och
samtidens ypperste estetiker. V. hyllar en
innehållets estetik, i motsats till
formestetiken. Han förklarar det sköna ur idéns och
formens enhet. Hans panteism genomföres
strängt: den absoluta idén är opersonlig,
enheten av alla motsatser, och förverkligar sig i de
ändliga väsendena och tingen genom en
ständigt sig förnyande rörelseprocess. Bland V:s
övriga skrifter må nämnas »Kritische Gänge»
(2 bd, 1844; ny följd i 6 dir 1860—73), »Faust.
Der Tragödie 3. Theil» (1862; under pseud.
Mystifizinsky; en satir över
utläggningarna till 2:a delen av Goethes »Faust»;
ny uppl. 1901), de bitande »Epigramme aus
Baden-Baden» (1867; anonymt) och den med
förtrytelsens kraft skrivna »Mode und
Cynis-mus» (1879; »Om moderna», 1880), vidare den
egendomliga romanen »Auch Einer» (1879) och
»Lyrische Gänge» (1882). Postumt utgåvos 2
bd »Vorträge» (1898—1905). I de senare
estetiska skrifterna intar V. en förändrad
ståndpunkt, ogillar den konstruktiva estetiken och
yrkar på att estetiken skall utgå från den
empiriska psykologien. »Die Beseeltheit» är
skönhetens kännemärke, harmonien mellan det
sinnliga och det andliga. E. Wrgl.*
Vischer [fFJer], Peter, d. ä., tysk
konstnär (1460-talet—1529). Utförde arbeten,
gjutna i koppar eller mässing, för olika platser
i Tyskland och mottog beställningar även
från Ungern, Böhmen och Polen. Det mest
betydande verket från V:s tidigare skede är
ärkebiskop Ernsts av Sachsen gravmonument
i Magdeburgs domkyrka (1495). V:s
storverk, Sebaldusmonumentet i Sebalduskyrkan
i Nürnberg, utfört under samarbete mellan
mästaren och hans fem söner 1508—19,
uppvisar en egenartad och fantasifull blandning
av gotik och
renässans (se bild). 1513 fick
V. i uppdrag att för
kejsar Maximilians
grav i Innsbrucks
Hofkirche utföra
kolossalstatyer av
konungarna Artur och
Teoderik, båda iförda
rustning från huvud
till fot. I V:s senare
verk råder
renässansformen helt: kardinal
Albrekts av Mainz
monument i Aschaf-
fenburg (1525), kurfurstarna Johan
Cice-ros och Joakim I:s monument i Berlin (1524
ff.), vidare i hans gravreliefer: »Marias
kröning» (i Erfurt och Wittenberg), »Kristus
uppenbarar sig för kvinnorna» (i Regensburg,
liksom den förra 1521), »Gravläggningen» (i
Ägidienkirche i Nürnberg 1522). — Tre av
V:s söner hade ganska stor andel i faderns
arbeten. Peter V. d. y., hans andre son
(omkr. 1487—1528), synes ha besökt Italien
1507—08. Bland smärre arbeten av V. d. y.
märkas ett par plaketter med Orfeus och
Eury-dike, ett par bläckhorn med en utmärkt
kvinnofigur (Oxford) samt medaljer och
teckningar. — J o h a n n (Hans) V., yngste son till
P. V. d. ä., fullbordade ett par av faderns
gravmonument och övertog verkstaden efter
dennes död. Hans främsta verk är en naken
bågskjutande Apollon med sockeln rikt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
