655 Vitaminer 656 tin i organismen förvandlas till det egentliga A-vitaminet, som upplagras i levern. Det fysiologiska sambandet mellan dessa substanser var därmed klart. Det kemiska sambandet har sedan visats av P. Karrer (se d. o.), som utrett båda dessa ämnens kemiska byggnad. Den först upptäckta fysiologiska verkan av A-vitaminet var dess förmåga att befordra tillväxt hos barn och djurungar. Senare fann man, att xeroftalmi, en infektiös ögonsjukdom (se d. o.), uppkom vid A-vitaminbrist men botades med A-rik näring. Vid A-vitaminbrist inträder ofta en förändring av slemhinnornas yttersta skikt (epitelskiktet); denna förändring (keratinisering) är den första orsaken till xeroftalmi, till förändringen i vaginalslem-hinnan hos råttor vid A-brist (kolpokeratos) ocb torde även vara orsaken till den ökade mottagligheten för infektioner vid A-brist, som konstaterats vid en del sjukdomar i luftvägarna och i matsmältningskanalen (Mel-lanby, v. Euler). D-vitaminet framställes genom belysning med ultraviolett ljus av ergosterin, en bl. a. i jäst förekommande sterin (se Lipoider). Ur belysningsprodukterna har det rena D-vitaminet kunnat isoleras i kristalliserad form. Det har sammansättningen C2sH13OH och är verksamt mot råttrachitis i dagsdoser av 0,1 y. Rikligast förekommer D-vitaminet i fiskleverolja, som även innehåller mycket A-vitamin. Det finnes iakttagelser, som tyda på att fiskleveroljans D-vitamin ej är identiskt med det av ergosterin framställda, liksom att smörets D-vitaminverkningar (Kon och Booth 1933) skulle härröra från ännu ett tredje ämne. Dessa förhållanden äro dock ännu ej utredda. D-vitaminets fysiologiska roll i djurkroppen består i reglering av kalcium- och fosfatomsättningen, och det är alltså av största betydelse för benbildningen. D-vitaminet botar i samband med lämplig diet många, dock ej alla, fall av rachitis (se E n g e 1 s k a sjukan) och osteomalaci. D-vitaminbrist inverkar även på tandbildningen: tandsprickningen försenas, och emaljen blir ofullständigt förkalkad och ojämn. D-vitaminet har, intaget i stora doser, vissa giftverkningar (jfr Fiskleverolja). Förhållandet mellan nödvändig och skadlig dos är för råttor ung. 1:1,000. E-vitamin är i kemiskt avseende minst känt, beroende på svårigheten att påvisa det med biologiska prov. E-vitaminet kan framställas ur t. ex. sädeskorn och salladsblad. E-brist medför sterilitet hos båda könen. Viktigt är, att missfall, särskilt hos hästar, ofta kan förhindras genom riklig E-tillförsel med födan. Det av Eijkman (se d. o.) upptäckta vattenlös-liga B-vitaminet har sedermera visat sig vara ett komplex av olika v., samhöriga därigenom, att de alla synas vara oumbärliga faktorer för högre djurs normala tillväxt. På ett tidigt stadium av vitaminforskningen har Abderhal-den (se d. o.) utfört undersökningar över fysiologiska verkningar av B-vitaminpreparat. Man skiljer mellan komponenterna Bi—Br„ av vilka endast Bt och B2 äro närmare utforskade. Vitamin B, är det antineuritiska vitaminet; det botar den typiska krampen hos Bt-fritt uppfödda duvor. Tills, m. de övriga B-komponenterna förekommer detta vitamin främst i jäst, dessutom bl. a. i sädeskornens silverhinna. Motsv. avitaminos är beri-beri (se d. o.). För vitamin B( anges sammansättningen C12H17N3OS, resp, för dess saltsura salt C12Il2<iO2Ni|S.21ICl. Komponenten B2 anses vara det specifika botemedlet mot pellagra (se d. o.) och är jämte de övriga B-komponen-terna nödvändig för råttors tillväxt. 1933 isolerades av Ellinger samt av Kuhn, György ocb Wagner-Jauregg gula färgämnen, kallade lyo-chromer eller flaviner (se d. o.,, suppl.). Det ur vassla isolerade färgämnet, laktoflavinet, äger den tillväxtverkan, som tillskrives vitamin B2. För detta laktoflavin anger Kuhn den empiriska sammansättningen CkH^N^Ob En komponent av detta färgämne är besläktad med urinsyra (se d. o.). C-vitaminet har av A. Szent-Györgyi (se d. o.) isolerats och framställts i rent tillstånd samt av honom benämnts askorbinsyra. Han fann även dess rätta kemiska sammansättning, CelLOe, och utarbetade en metod att framställa detta ämne i stor skala ur paprikafrukten. Den kemiska byggnaden utreddes 1933 av flera forskare, bl. a. Haworth och Micheel, och därpå följde den fullständiga kemiska syntesen (Reichstein), som ligger till grund för den fabriksinässiga framställningen. C-vitaminet utmärker sig, liksom övriga reduk-toner (se d. o., suppl.), genom sin stora reduk-tionsförmåga och förstöres lätt genom luftens syre, särskilt vid uppvärmning. Därför böra C-haltiga näringsmedel kokas utan lufttillträde. C-vitaminet finnes i gröna växtdelar, frukter och groddar av säd och ärter, vidare i vissa djurorgan, t. ex. oinjurar, corpus luteum (se Ägg) och i rikliga mängder i ögon-linsen. C-vitaminhrist förorsakar skörbjugg och Barlows sjukdom (se dessa ord). Tänderna degenereras på ett mycket tidigt stadium av C-avitaminoser. H. E.