661 Vitorm—Vitryska språket 662 säte. Viktig handelsstad med åtskillig industri. Här sammanträder representationen för Baskiska provinserna. Vid V. besegrade 21 juni 1813 en engelsk-spansk armé under Wellington fransmännen under konung Josef och marskalk Jourdan. Vitorm, myt., se Lindorm 1. Witos [vi'tås], W i n c e n t y, polsk bondepolitiker (f. 1874). Tillhörde 1911—18 österrikiska riksrådets representanthus ocb blev i det nya Polen ledare för det stora bondepartiet Piast. Under en för Polen (se d. o., sp. 1169) kritisk period var W. juli 1920—sept. 1921 chef för en flera ggr ombildad samlingsregering och var maj—dec. 1923 åter regeringschef. W :s tredje regering, bildad 11 maj 1926, störtades redan 14 maj av Pilsudski, och W. har sedan med skärpa uppträtt mot dennes regim. Han häktades 1930 och dömdes jan. 1932 för revolutionär agitation och försök att framkalla uppror till l1^ års fängelse. A. A-t. Vi'tovt, Witold, Vytautas, storfurste av Litauen (d. 1430). Erkändes 1392 av sin kusin Jagiello (se d. o.) som storfurste, gifte bort sin dotter med Vasilij I av Moskva och strävade att lägga Ryssland under sitt välde, vilket ledde till ett nederlag vid Vorskla 1399 mot tatarerna. Med Jagiello slog V. Tyska orden vid Tannenberg 1410. — Ty. monogr. av J. Pfitzner (1930). A. A-t. Vitpil, bot., se S a 1 i x. Vitplister, bot., se P 1 i s t e r. Vitrail [vitra'j], vanligare i plur. v i t r a u x [vitrå'], fr., kyrkfönster med glasmålning. Vitré [vitre'], stad i fr. dep. llle-et-Vilaine, ö. Bretagne, vid floden Vilaine; 8,363 inv. (1926). V. är en av de franska städer, som bäst bevarat sitt medeltida utseende. Det väl bibehållna slottet är gr. på 1000-talet och ombyggt på 1300—1400-talet. Vitrln, glastäckt låda el. skåp för utställning av konstföremål, mynt, medaljer o. s. v. Vitrlna, Glassnäckor, släkte av lung-snäckornas ordn. med tunt, genomskinligt skal. Hithörande arter leva på fuktiga ställen och äro mycket köldhärdiga. Vitriöl, en redan av Plinius brukad benämning på kopparsulfat, senare använd även om några tunga metallers sulfat, t. ex. blå el. kopparvitriol = kopparsulfat; grön el. järn-vitriol = järnsulfat; vit el. zinkvitriol = zinksulfat. G. S-ck. Vitriololja, kem., se Svavelsyra. Vitrost, dels släktet Cystopus av oomyce-terna (se F y k o m y c e t e r), dels av dess arter framkallade växtsjukdomar. En art, C. candidiis, förekommer på krueiferer, ss. kål, pepparrot, lövkojor m. fl. odlade el. vilda arter, en annan på kompositer, däribland odlad Scorzonera. På angripna partier, som ofta äro krökta och ansvällda, uppstå öppna sår, ur vilka ett vitt, av konidier bestående pulver väller fram på ett sätt, som erinrar om rostsvamparna. Ekonomisk betydelse har v. vid fröodling av kålväxter. Th. Lfs. Vitrot, bot., se Vetesläktet. Vitrüvius, M a r c u s V. P o 1 1 i o, romersk arkitekt och ingenjör, författare till en berömd arkitekturtraktat, »De architectura li-bri decem» (Tio böcker om arkitekturen), nästan enda källan för kännedomen om V. Han Portbyggnad vid slottet i Vitré. levde under Augustus’ tid och hade enl. egen uppgift erhållit en plats som militäringenjör genom bemedling av kejsarens syster, trol. Octavia. För Augustus skall han ha byggt en basilika och tillhörande byggnader. V. tillhör dock ej antikens stora arkitekter. V :s sk ri 11 är historiskt utomordentligt värdefull och vid sidan av Plinius den enda källa, som ger en inblick i antikens rika men förlorade arkitekturlitteratur. För senare arkitekter fr. o. m. renässansen har V. haft en knappast över-skattbar betydelse. Den första tryckta upplagan av hans verk utgavs i Rom omkr. 1484. Boken hade dock hela medeltiden varit känd av de lärda. Den första övers, till modernt språk utkom 1521 i Como. — Litt.: B. Eb-hardt, »Die zehn Bücher des V. und ibre Herausgeber seit 1484» (1918); E. Wistrand, »Vitruviusstudier» (1933; akad. avh.). H. C-l. Vitry-le-Frangois [vitri'-lø-fräscoa'], stad i fr. dep. Marne, vid floden Marne; 9,082 inv. (1931). Viktig knutpunkt för järnvägar och kanaler. V. grundades 1545 av Frans 1 och var till 1895 viktig fästning. Vitryska litteraturen kan indelas i två perioder, en äldre, avfattad på ett blandspråk (se nedan, Vitryska språket; mest religiösa och politiska verk), och en nyare, som uppstod på 1800-talet och först omhuldades av polska adelsmän. Då ryssarna efter 1863 års uppror sökte undertrycka polska språket, råkade även v. — som då vanl. skrevs med polsk stavning — i lägervall. Vid 1800-talets slut uppstod en folkligare litteratur, som efter 1905 fick mera vind i seglen och bl. a. riktades med propagandaskrifter. Efter 1917 har vitryskan blivit officiellt språk och v. starkt utvecklats, så ock pressen. Utmärkande för v. är lyrikens starka övertag. Mest kända av de moderna författarna, som vanl. även skriva under olika pseud., torde vara de båda »nationalskalderna» 1. Lutse-vitj (pseud. J. Kupala; f. 1882) och K. Mitskevitj (pseud. J. Kolas; f. 1882), den produktive F. Olechnovitj (f. 1883), proletärförfattaren och publicisten D. Z j i 1 u-novitj (f. 1887) och den tidigt bortryckte lyrikern M. Bohdanovitj (1892—1917). Folklitteraturen är mycket rik; den omfattar besvärjelseformler och kultsånger vid årets folkliga fester, delvis av mycket hög ålder, sagor och gåtor m. m. — Se E. F. Kar-skij, »Geschichte der weissrussischen Litera-tur» (1926; med rikliga litt.-anv.). A. A-t. Vitryska språket är snarast att betrakta