663 Vitryssar—Vit slavhandel 664 som en s. v. storrysk dialekt (jfr Ryska språket), som bildar övergång till ukrainskan. V. talas av vitryssarna (se d. o.). V. (med kyrkslavisk-polsk färgning) var officiellt språk i storfurstendömet Litauen före dess förening med Polen. Obetonat e övergår i v. till ja, och liksom i den s. ryskan övergår obetonat o till a. Dessa växlingar antydas i skriften. Till följd härav bli ordstammarna ofta, då accenten är flyttbar, även grafiskt förvanskade. Muljerat d och t ha utvecklats till mjukt dz och c. Ursprungligt v, u och hårt l övergå ofta till co-Det vitryska alfabetet är i det närmaste identiskt med det ryska. På polskt område begagnas en ortografi, utformad efter polsk-tjeckiskt mönster. — Litt.: 1. I. Nosovic, »Slovar’ bèlorusskago narécija» (1874); E. F. Karskij, »Bèlorusskaja rèc» (1918); M. Garecki, »Bela-ruska-maskouski slounik» (1920). R. E-m. Vitryssar, östslaviskt folk, huvudsaki. bosatt i Vitryssland (drygt hälften), vidare i angränsande delar av Polen, Lettland, Ryska sovjetrepubliken och Ukraina. V :s nationella egenart har först på senare årtionden mera beaktats; de äro övervägande bönder och ha intill senaste tider varit kulturellt efterblivna. Sitt namn torde de ha efter sina vanl. vita, hemvävda kläder. Sammanlagt uppgå de till över 8 mill. — Ry. monogr. om v. av E. F. Karskij (3 dir, 1904—22). A. A-t. Vitryssland, Vitryska socialistiska sovjetrepubliken, ry. Belorusskaja sot sia-listitjeskaja sovetskaja respublika (förk. BSSR), en av förbundsstaterna inom Sovjetunionen, vid gränsen mot Polen och Lettland; 126,792 kvkm, 5,290,300 inv. (1931); huvudstad: Minsk. V. avvattnas av Dnjepr med bifloder samt övre Düna. S. delarna upptagas av vidsträckta sumpmarker; n. delarna bilda ett sjörikt moränlandskap. Av befolkningen voro 1926 80,6 % vitryssar och 8,2 % judar (mest i städerna), dessutom ryssar, ukrainare, polacker m. fl. Huvudnäring är jordbruket, vars viktigaste produkter äro råg, havre och potatis; betydande nötboskaps- och svinskötsel. Industrien omfattar främst tillv. av livsmedel, trävaror, papper m. m. — V. bildades 1919 av delar av guv. Minsk och utvidgades väsentligt 1924—26. Om dess ställning inom Sovjetunionen jfr Ryssland, sp. 1329. Vitry-sur-Seine [vitri'-syr-sä'n], stad i fr. dep. Seine; s. fabriksförstad till Paris; 41,919 inv. (1931). Vits (av ty. Witz, kvickhet) el. Ordlek (fr. calembour), skämtsam ordsammanställning, som bygger på av homonymien mellan olika ord (ordgrupper) eller av ett ords (en ordgrupps) flertydighet uppstående oväntade idéassociationer; i motsats till ordlek ges ordet v. ofta en pejorativ innebörd. Ex. på v. (det i dubbel betydelse tagna ordet kursiverat): »Renhållning är ej alltid lappverk.» »Så, du har varit i Marstrand i sommar, nå, hur fann du vattnet?» Svar: »Det var väl ingen konst.» I det senare ex. är det flertydiga ordet dels tonlöst biord, dels huvudord i satsen. V. få ofta gåtans form, t. ex. »Vad är det för likhet och skillnad mellan en tandläkare och en brandsoldat?» Svar: »Båda rycka ut, den ene tänder, den andre släcker.» Ibland gö-res en mindre förändring av språkformen, t. ex. persilje-ström för Per Siljeström och folketymologien »skärkötteri» för »charcu-teri». Ibland ger det tvetydiga ordet (ordgruppen) egentlig mening endast i sin ena betydelse, t. ex. Göteborgsfotografen Aron Jonasons svar på Oskar H:s komplimang om hans blixtrande kvickhet: »När den ene blixtrar, åskar den andre.» Stundom består lustigheten i en uppradning och upprepning av de homonyma orden, t. ex. ty. »Fuhrleute, die vor einem Schokoladenladen Laden laden, laden Ladenmädchen zum Tanze ein». Till v. kunna även räknas travesteringar av kända uttryck, t. ex. ord- el. bibelspråk, samt avsiktliga felöversättningar, t. ex. av Nord-stjärneordens devis »Nescit occasum» (Ilon vet ej någon nedgång) till »Hon vet ej på vem hon faller». Litt.: G. Cederschiöld, »Om ordlekar» etc. (1910); S. Freud, »Der Witz und seine Be-ziehung zum Unbewussten» (1905; flera uppl.; även i »Gesammelte Schriften», bd 9, 1925). Vitsand, förr V i 11 s a n d, socken i Värmlands län, Fryksdals härad, omfattar de till övre Fryken avflytande Mangsliälvens och Ljusnans dalar samt omgivande höglänta skogsbygder; 216,45 kvkm, 2,018 inv. (1934). 1,013 har åker, 16,303 har skogsmark. Egendomar: Kristinefors och Vägsjöfors, båda f. d. järnbruk. Pastorat i Karlstads stift, Fryksdals kontrakt. Vitsida, zool., se Delfin. Vit silkesapa, zool., se K 1 o a p o r. Vitsippa, bot., se Sippsläktet. Vitskäggspekäri, zool., se Navelsvin. Vitsköl [-sköl], cistercienskloster på Jylland, upprättat mellan okt. 1157 och april 1158 med bl. a. munkar från Värnhem (se K. B. Westman, »Den svenska kyrkans utveckling», 1915). V. indrogs efter reformationen till danska kronan. — Monogr. av J. B. Löffler (1900). B. H-d. Vit slavhandel, enl. internationell beteckning Handel med kvinnor och barn, den organiserade affärsverksamhet, som avser att genom falska förespeglingar om goda platser i utlandet locka unga kvinnor att emigrera för att sedan få dem sålda till otuktshus. Trafiken, som kan spåras långt tillbaka i tiden, bedrives numera efter fullt moderna handelsprinciper. Den av Nationernas förbund 1923 tillsatta expertkommitténs undersökning rörande v:s omfattning och arbetsmetoder visar, att offren, som rekryteras från de flesta av Europas stater, på regelbundna, noggrant utstakade resrouter föras till resp, bestämmelseorter, främst Nordafrika och de sydamerikanska republikerna. Den största avsättningsorten är Buenos Aires. Den europeiska exporthandeln går dessutom till Egypten, Suez och Indien. Transporterna från Ryssland til) Orienten gå ofta över Odessa. Warszawa betecknas även som en av kvinnohandelns centralpunkter. I Paris o. a. franska städer tjäna vissa kaféer och restauranger som »börslokaler». Platsförmedlare och kommissionskontor förse bordellerna med nya offer. Expertkommitténs rapport indelar offren i tre kategorier: de redan prostituerade, som utan starkare motstånd följa med, de till hälften medvetna, som resa av äventyrslust,