667 Witte, S. J.—Wittenberg 668 Stadskyrkan i Wittenberg. niken och genom såväl sin praktiska verksamhet som sina skrifter kraftigt bidragit till den svenska fröproduktionens utveckling och förbättring. Bland hans skrifter märkas »Till de svenska alfvarväxternas ekologi» (1906; akad. avh.), »De svenska alfvarväxterna» (i Arkiv för Botanik s. å.) samt flera avh. om vallväxter, bl. a. i Sv. Utsädesfören :s Tidskr. K. A. Wi'tte, Sergej Juljevitj, rysk statsman (1849—1915). Tillhörande en urspr. från Holland invandrad rysk tjänstemannafamilj, lyckades W. dels genom duglighet som organisatör, dels genom starkt utvecklad stre-berenergi från underordnade järnvägsmannabefattningar småningom arbeta sig fram först till trafikminister, sedan (1892) till finansminister. På denna post fortsatte han den av honom bortintrigerade finansministern Vysj-nedgradskijs arbete på omläggningen av Ryss lands näringsliv efter moderna kapitalistiska linjer och gjorde därvid en rad betydelsefulla insatser. De ryska statsfinanserna stabiliserades, bl. a. genom en myntreform, som införde guldmyntfoten, och genom skapande av brännvinsmonopol; den ryska industrien, till vars förmån W. förstod locka in utländskt kapital i landet och som han lät staten mata med starkt forcerade järnvägsbyggen (bl. a. Sibiriska banan), gick framåt med stormsteg. W:s politik, som ansågs undergräva tsarismens grundvalar genom att främja tillkomsten av en opålitlig kapitalistklass och ett för revolutionära stämningar mottagligt industriproletariat, väckte allt större motstånd hos de högbyråkratiska kretsarna kring tronen, och 1903 blev han trängd åt sidan, närmast med anledning av sitt dock rätt lama motstånd mot krigsplanerna mot Japan. Vid fredsuppgörelsen nödgades man emellertid anlita hans smidighet och internationella anseende, och han lyckades verk-lipen skaffa Ryssland oväntat drägliga fredsvillkor (se Japan, sp. 1005). Även vid den strax därpå utbrytande första ryska revolutionen spelade W. en central roll som inspiratör till tsarismens politik under revolutions-dagarna och som författare av det s. k. oktobermanifestet (se Ryssland, sp. 1350); sedan revolutionens kritiska punkt passerats, lyckades hans motståndare inom de reaktionära hovkretsarna åter skaka honom av sig, och 1906 blev han definitivt ställd utanför det aktiva politiska livet. Haas minnen (3 bd. 1921—23; eng. övers. 1921) äro en i all sin subjektivitet viktig källskrift till Rysslands historia under slutet av tsartiden. — Biogr. av V Korostovec (ty. övers. 1929). A. Kgn Wi'ttelsbach, tysk furstesläkt från Ober-bayern, härstammande från markgreven Luit-pold (d. 907). Otto av W. (d. 1183) blev 1180 hertig av Bayern. Hans son Ludvig I (d. 1215) blev även pfalzgreve vid Rhen 1214. Dennes sonson hertig Ludvig II (d. 1294) var g. m. kejsar Rudolf I:s dotter Matilda. Från deras yngre son kejsar Ludvig IV (d. 1347; se Ludvig, sp. 260) stammade hertigarna av Bayern, som med Maximilian I nådde kurfurstevärdigheten 1623 (jfr Maximilian, sp. 1053). Om hans linje, utdöd 1777, se Bayern, sp. 1041 f. Hertig Ludvig II:s äldre son (kejsar Ludvig IV:s bror) Rudolf I (d. 1319) blev kurfurste av Pfalz 1294. Till hans linje hörde bl. a konung Ruprecht (se d. o. 1; d. 1410) och dennes ättling Fredrik V av Pfalz (d. 1632), konung i Böhmen 1619—20 (se Fredrik, sp. 1095 f.), med vars sonson Karl den äldsta kurlinjen utdog 1685. Från Ruprecht härstammade även huset Pfalz-Zweibrüc-ken, som med Karl X Gustav besteg Sveriges tron och utdog i Zweibrücken med hans brorson Gustav Samuel (se d. o.) 1731. Ur Zweibrückenlinjen utgingo även grenarna Pfalz-Neuburg, som innehade kurvärdigheten i Pfalz 1685—1742, Pfalz-Sulz-b a c h. av vilken Karl Teodor (d. 1799) blev kurfurste i Pfalz 1742. i Bayern 1777. samt Pfalz-Birkenfeld. som ärvde Zwei -brücken och av vilken Maximilian I Josef (se Maximilian, sp. 1054) blev kurfurste av Pfalz-Bayern 1799 och konung av Bayern 1806. Om hans son Ludvig I och huset W. 1825—1918 se Bayern, sp. 1042 f. — Litt.: O. Doering, »Das Haus W.» (1924). B. H-d. Wi'tten, stad i preuss. prov. Westfalen, vid Ruhr, s. v. om Dortmund; 72,612 inv. (1933). W. är en av fabriksstäderna i Ruhrområdet och har betydande järn- och stålindustri, kemiska fabriker, glasbruk m. m. Witten, Wittenpfennig, plattyska, »vit pfennig» (med anledning av den starka silverhalten), namn på ett i de vendiska han-sestäderna (först i Hamburg, 1334) präglat silvermynt om 4 pfennig, som till mitten av 1400-talet var huvudmynt i nämnda städer. Albrekt av Mecklenburg lät i Sverige slå mynt av samma valör och godhet, kallade hvit (pl. hvitar) el. hviter pänninger, hvit-pänninger. »Vitten» var även i Sverige populär benämning på rdr spec., d. v. s. x/4 skil-ling, ett skiljemynt, som slogs från 1799 (då pollett) till in på 1830-talet och slutligen hade ett värde av x/2 öre. Wittenberg [vi'tenbärk], stad i preuss. prov. Sachsen, på Elbes högra strand; 24,480 inv.