669 Wittenberg, A.—Vitterhetsakademien 670 (1933). Järnvägsknut, flodhamn; livsmedels-, metall- och kemisk industri. Flera högre skolor. W. var 1273—1422 residens för hertigarna, sedermera kurfurstarna av Sachsen. Dess 1502 gr. univ. förenades 1817 med univ. i Halle. W. är främst berömt genom sina minnen från reformationstiden. På gården till Augusteum (prästseminarium) kvarstår en del av det forna augustinklostret, där Luther bott; byggnaden (restaur. på 1800-talet) inrymmer nu ett museum med värdefulla samlingar till reformationens historia (Luther-halle). Stadskyrkan är från 1300-talet. I v. delen av staden ligger slottskyrkan (uppförd i slutet av 1400-talet). På dess n. dörrar (förstörda 1760) spikade Luther sina teser 31 okt. 1517; de nuv. bronsdörrarna (med tesernas latinska text) insattes 1858. I kyrkans inre finnas Luthers och Melanchthons gravar. — Monogr. om univ. av W. Friedensburg (1917). Wittenberg, Arvid, greve, krigare (1606 —57), född i Borgå socken i Finland. Tillhörde en tysk släkt, som urspr. hette W i r-tenberg von Debern (vilket namn W. mest begagnade). W. deltog som överste i slaget vid Nördlingen 1634, där han tillfångatogs, var med i Johan Banérs fälttåg samt utmärkte sig i slagen vid Wittstock (1636) och Chemnitz (1639), förde efter Banérs död som generalmajor, jämte Pfuel och Wrangel, överbefälet över svenska hären och segrade med dem i slaget vid Wolfenbiittel (1641). Under Lennart Torstensons överbefäl bidrog han som anförare för högra flygeln till segrarna vid Breitenfeld (1642) och Jankov (1645). Sedan Torstenson lämnat hären, hade W. befälet, tills C. G. Wrangel övertog det. Efter fredsslutet blev han rikstygmästare och general över artilleriet samt 1651 friherre. 1655 blev W. fältmarskalk och ståthållare över Pommern samt fick befallning att i spetsen för en här av 17,000 man bryta in i Polen. Han omringade det storpolska adelsuppbådet och tvang det till kapitulationen vid Ujscie (vid Netze) 25 juli, erövrade vojevodskapen Posen och Kalisz och stod i hjärtat av Polen, då Karl X Gustav uppnådde honom. Därefter belägrade W. Krakau, som kapitulerade 8 okt. 1655, och tvang polske fältherren Koniecpolski att med sin här underkasta sig. Konungen gav honom då befälet i Warszawa, där han efter tappert försvar mot polske konungen Johan Kasimir måste dagtinga 21 juni 1656. I strid mot ka-pitulationsvillkoren fördes han fången till fästningen Zamosc, där han dog. W. var en rik man och lånade kronan och kurfursten av Brandenburg stora summor. M. G. S.* Wittenberge [viTonbärgo], stad i preuss. prov. Brandenburg, på Elbes högra strand, vid järnvägen Berlin—Hamburg; 25,329 inv. (1933). Viktig flodhamn; oljeslageri, maskinfabriker m. m. Vitter, som tillhör el. ägnar sig åt skönlitteraturen. Jfr Vitterhet. Lutherhalle i Wittenberg. Vitterfolket, i norrländsk folktro och sägen benämning på vättar (se d. o.), underjordiska väsen, underbyggare, troll o. s. v., i Norge huldrefolk (se H u 1 d r a). Föreställningen om v. anknytes särskilt till fäbodarna, som tagas i besittning av v., då människorna flyttat därifrån om hösten. V. tänkes därför alltid ha boskap. Vad som i s. Sverige kallas skogsrå (se d. o.) kallas i Norrland oftast vittra (i Norge huldra). C. W. v. S. Vitterhet, skönlitteratur; förr: kunskapsrikedom, företrädesvis humanistisk bildning; övergick senare till att beteckna det mer estetiskt utbildade författarskapet, diktning och vältalighet. Vitterhetens vänner, se Hammarsköld, L. Vitterhetsakademien stiftades i Stockholm 1753 av drottning Lovisa Ulrika, under medverkan av A. J. von Höpken och O. von Dalin, samt var avsedd att vara en »académie des belles-lettres». Den första sammankomsten hölls på Drottningholm s. å. 24 juli (Lovisa Ulrikas födelsedag). Som ämnen för akad:s verksamhet bestämdes »historien, antikviteter, med vad till bägges upplysning hörer, vältalighet och svenska språkets uppodling». Avsikten vore att »frambringa en ren smak, ett städat tänke- och ett hyfsat skrivesätt». Akad. skulle till oväldig granskning mottaga anonymt inlämnade skrifter, antingen de voro författade av ledamöter eller av personer utanför akad. För tävlande av det senare slaget skulle prisämnen uppges och premier utfästas. Ledamöternas antal var obestämt. Faktiskt tillsattes alla led. av drottningen. Akad. hade en dir. (ordf.) samt en ständig sekr. (Dalin 1753—56, Sotberg 1773—81 och därpå N. von Rosenstein). — V. var för sitt bestånd h. o. h. beroende av stiftarinnan, som upplät våning för sammankomsterna (merendels på Fredrikshov) och bestred alla utgifter. V. nedlades 1756 och öppnades ånyo först i jan. 1773. V. höll täta sammankomster detta år men därefter endast 2—3 ggr om året, och med änkedrottningens död (1782) upphörde dess verksamhet. — Akad. gjorde aktningsvärda bemödanden att åstadkomma en lag för svenska språkets rättskrivning. De årl. utsatta tävlingsämnena utgjordes av ett historiskt, ett i vältalighet, ett poetiskt och (1774—-77) ett i emblematik (inskrifts- och sinnebildskonst). Stora priset bestod av en guldmedalj om 20 dukater, det mindre priset el. accessit först av en guldjetong, från 1773