Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien - Vitterhetssamfundet, Svenska - Vitterlek - Vitterlek (Sällskapet Vitterlek) - Wittig, E. - Wittig, Friedrich August - Witting, Rolf Johan - Wittingau - Vittinge - Vittisbofjärd - Wittmack, Ludwig - Vittnen - Vittnesed - Vittnesersättning - Vittnessägner - Vittoria, Alessandro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitterhetssamfundet—Vittoria, A.
673
samt vid art. Riksantikvarie anf.
litt. A. S-k.
Vitterhetssamfundet, Svenska, se
Svenska vitterhetssamfundet.
Vitterlek, vittert författarskap. — V i
t-terlekare, person, som idkar estetiskt
författarskap med väsentligen formella
förtjänster.
Vitterlek (Sällskapet V.), litterärt
samfund i Stockholm 1758—omkr. 1764, stiftat
av O. Bergklint (se d. o.). Led. tillhörde de
lägre, ofrälse ämbetsmannakretsarna. Till
censor över det, som författades, valdes
Abraham Sahlstedt. V. utgav 3 bd »öfningar»
(1760—63); tendensen var snarast
konservativ. — Se O. Sylwan i Samlaren 1897. R-n B.
Wittig [-ik], E., se Polsk konst, sp.
1201 och bild 14.
Wittig [vi’ti^], Friedrich August,
tysk skulptör (1826—93), prof, vid akad.
i Düsseldorf 1864. Bland hans arbeten märkas
gruppen »Hagar och Ismael» (1853—54; i gips
i Leipzigs museum; 1871 i marmor i
natio-nalgalleriet i Berlin), en kolossalbyst i brons
av Cornelius (nationalgalleriet i Berlin),
bronsbyst av W. v. Schadow (i Düsseldorf) samt
marmorstaty av Carstens (i förhallen till Altes
Museum i Berlin). G-gN.*
Witting, Rolf Johan, finländsk
hydro-graf, professor, direktor för
havsforsknings-institutet i Helsingfors (f. 1879). Känd som
vetenskapsman inom havsforskningen och
närliggande områden av geofysiken samt en av
ledarna för det internationella
havsforsknings-arbetet; har utgivit ett stort antal
publikationer. Led. av talrika vetenskapliga och
statliga kommittéer. Som aktiv politiker har W.
bl. a. representerat Svenska folkpartiet i
riksdagen och i olika regeringar varit minister
för kommunikationerna och allmänna arbeten.
Han är f. n. biträdande utrikes- och biträdande
finansminister, varvid han bl. a. uppgjort
förslaget till Finlands gällande statsbudget. Gr Gt.
Wittingau [vFtiijäu], se Trebon.
Vittinge, socken i Västmanlands läns
Upplandsdel, Torstuna härad, i den småkuperade
skogs- och jordbruksbygden v. om
Uppsalaslätten; 135,95 kvkm, 2,357 inv. (1934). 2,964
har åker, 9,164 har skogsmark. Egendom:
Skattmansö (se d. o.). Industri vid
Morgongåva (se d. o.) och V. (tegelbruk och sågar)
stationssamhällen vid S. J. Pastorat i
Ärkestiftet, Fjärdhundra s. kontrakt. Jfr »Vår
bygd», I (1927), utg. av V. hembygdsförening.
Vittisbofjärd, se II v i 11 i s b o f j ä r d.
Wi’ttmack, L u d w i g, tysk botanist (1839—
1929), prof, vid univ. i Berlin 1880 och 1881
även vid lantbrukshögskolan där. W:s
arbetsområde var såväl den systematiska som
den praktiska botaniken, varjämte han
verksamt bidragit till kännedomen om
kulturväxternas äldre historia. Bland hans skrifter
märkas »Gras- und Kleesamen» (1873; ny
uppl., med titeln »Landwirtschaftliche
Sa-menkunde», 1922), »Anleitung zur Erkennung
organischer und unorganischer Beimengungen
im Roggen- und Weizenmehl» (1884; 2:a uppl.
1893), »Botanik und Kultur der Baumwolle»
(1928). Han bearbetade Marcgraviaceae i K.
F. Ph. v. Martius, »Flora Brasiliensis», och
674
Bromeliaceae i A. Engler och K. Prantl, »Die
natürlichen Pflanzenfamilien» (1888). K. A.
Vittnen, personer, som vid rättegång
emellan andra personer efter edlig utfästelse att
tala sanning (undantagsvis efter annan
högtidlig försäkran därom eller, då parterna
eftergivit ed, utan ed) muntligen inför rätten
meddela vad de ha sig bekant rörande något
i rättegången relevant faktum. Vanl. beror
det på part eller i brottmål på åklagaren,
målsäganden eller den tilltalade att inkalla
vittne, men i brottmål och vissa civila mål kan
också domstolen ta sådant initiativ. Förhöret
går i svensk rättegång till så, att vittnet först
avlägger ed och därefter självt i ett
sammanhang berättar vad vittnet vet i saken, varefter
domaren och envar av parterna genom
domaren äga framställa frågor till vittnet. Det i de
flesta främmande länder förekommande s. k.
korsförhöret, bestående i att vardera parten
och framför allt motparten till den, som
åberopat vittnet, direkt förhör vittnet, äger ej
stöd i nuv. svensk rätt. — Se vidare Bevis 2
och Jäv. Jfr Utsagopsykologien. T. E.
Vittnesed. Vittne skall, innan det avger sin
vittnesberättelse, avlägga den i
rättegångsbalken kap. 17 § 16 föreskrivna eden.
Särskilt edsformulär är föreskrivet för judar. Är
den, som skall vittna, främmande
trosbekän-nare av sådan lära, som*ej tillstädjer honom
att avlägga ed, förordnar konungen huru
förfaras bör (se § 16 i förordn. 31 okt. 1873 ang.
främmande trosbekännare). Svensk rätts v.,
som avlägges före vittnesberättelsen, är
sålunda en promissorisk ed, d. v. s. den
innefattar en utfästelse att i den blivande
berättelsen tala sanning. V. förekommer i
främmande lagstiftning såsom assertorisk ed,
d. v. s. en ed, som avlägges efter
berättelsen och innefattar en försäkran, att vittnet
talat sanning. E. K.*
Vittnesersättning. Vittne, som i tvistemål
åberopats av part, är berättigat till
ersättning av parten för sin inställelse vid rätten.
Bestämmelse därom är given i
rättegångsbalken kap. 17 § 5. Kunna ej parten och
vittnet sämjas om ersättningens belopp, träffar
domstolen avgörandet. I brottmål äger den,
som av allmänne åklagaren åberopas som
vittne och inställer sig vid domstol eller som enl.
domstols förordnande inkallats såsom vittne,
rätt till ersättning av allmänna medel, enl.
vad närmare bestämmes i lag 4 juni 1886.
Jämväl till vittnen i vissa andra mål utgår
ersättning av allmänna medel, enl. vad därom
i resp, lagar är föreskrivet. E. K.*
Vittnessägner, se Folksägen.
Vittoria [vitå’ria], Alessandro,
vene-ziansk skulptör och arkitekt (1525—1608),
huvudrepresentanten för manierismen i Venezias
skulptur. Ytans bestämda avgränsning,
rörelsens energi och figurens vridning (»figura
serpentinata») äga hans verk i lika hög grad
som Giovanni da Bolognas. Gestalternas
mycket förlängda proportioner röja bl. a. hans
förtrogenhet med F. Mazzolas konst. Bland
V :s verk märkas »Hieronymus» (Frarikyrkan)
samt bronserna av »Vintern» (Wien), av
»Nep-tunus» (London, Victoria and Albert museum)
och av en »Negervenus» (Wien, Castiglioni).
Hans talrika porträttbyster (av J. Sansovino,
XX. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
