Vitterhetssamfundet—Vittoria, A. 673 samt vid art. Riksantikvarie anf. litt. A. S-k. Vitterhetssamfundet, Svenska, se Svenska vitterhetssamfundet. Vitterlek, vittert författarskap. — V i t-terlekare, person, som idkar estetiskt författarskap med väsentligen formella förtjänster. Vitterlek (Sällskapet V.), litterärt samfund i Stockholm 1758—omkr. 1764, stiftat av O. Bergklint (se d. o.). Led. tillhörde de lägre, ofrälse ämbetsmannakretsarna. Till censor över det, som författades, valdes Abraham Sahlstedt. V. utgav 3 bd »öfningar» (1760—63); tendensen var snarast konservativ. — Se O. Sylwan i Samlaren 1897. R-n B. Wittig [-ik], E., se Polsk konst, sp. 1201 och bild 14. Wittig [vi'ti^], Friedrich August, tysk skulptör (1826—93), prof, vid akad. i Düsseldorf 1864. Bland hans arbeten märkas gruppen »Hagar och Ismael» (1853—54; i gips i Leipzigs museum; 1871 i marmor i natio-nalgalleriet i Berlin), en kolossalbyst i brons av Cornelius (nationalgalleriet i Berlin), bronsbyst av W. v. Schadow (i Düsseldorf) samt marmorstaty av Carstens (i förhallen till Altes Museum i Berlin). G-gN.* Witting, Rolf Johan, finländsk hydro-graf, professor, direktor för havsforsknings-institutet i Helsingfors (f. 1879). Känd som vetenskapsman inom havsforskningen och närliggande områden av geofysiken samt en av ledarna för det internationella havsforsknings-arbetet; har utgivit ett stort antal publikationer. Led. av talrika vetenskapliga och statliga kommittéer. Som aktiv politiker har W. bl. a. representerat Svenska folkpartiet i riksdagen och i olika regeringar varit minister för kommunikationerna och allmänna arbeten. Han är f. n. biträdande utrikes- och biträdande finansminister, varvid han bl. a. uppgjort förslaget till Finlands gällande statsbudget. Gr Gt. Wittingau [vFtiijäu], se Trebon. Vittinge, socken i Västmanlands läns Upplandsdel, Torstuna härad, i den småkuperade skogs- och jordbruksbygden v. om Uppsalaslätten; 135,95 kvkm, 2,357 inv. (1934). 2,964 har åker, 9,164 har skogsmark. Egendom: Skattmansö (se d. o.). Industri vid Morgongåva (se d. o.) och V. (tegelbruk och sågar) stationssamhällen vid S. J. Pastorat i Ärkestiftet, Fjärdhundra s. kontrakt. Jfr »Vår bygd», I (1927), utg. av V. hembygdsförening. Vittisbofjärd, se II v i 11 i s b o f j ä r d. Wi'ttmack, L u d w i g, tysk botanist (1839— 1929), prof, vid univ. i Berlin 1880 och 1881 även vid lantbrukshögskolan där. W:s arbetsområde var såväl den systematiska som den praktiska botaniken, varjämte han verksamt bidragit till kännedomen om kulturväxternas äldre historia. Bland hans skrifter märkas »Gras- und Kleesamen» (1873; ny uppl., med titeln »Landwirtschaftliche Sa-menkunde», 1922), »Anleitung zur Erkennung organischer und unorganischer Beimengungen im Roggen- und Weizenmehl» (1884; 2:a uppl. 1893), »Botanik und Kultur der Baumwolle» (1928). Han bearbetade Marcgraviaceae i K. F. Ph. v. Martius, »Flora Brasiliensis», och 674 Bromeliaceae i A. Engler och K. Prantl, »Die natürlichen Pflanzenfamilien» (1888). K. A. Vittnen, personer, som vid rättegång emellan andra personer efter edlig utfästelse att tala sanning (undantagsvis efter annan högtidlig försäkran därom eller, då parterna eftergivit ed, utan ed) muntligen inför rätten meddela vad de ha sig bekant rörande något i rättegången relevant faktum. Vanl. beror det på part eller i brottmål på åklagaren, målsäganden eller den tilltalade att inkalla vittne, men i brottmål och vissa civila mål kan också domstolen ta sådant initiativ. Förhöret går i svensk rättegång till så, att vittnet först avlägger ed och därefter självt i ett sammanhang berättar vad vittnet vet i saken, varefter domaren och envar av parterna genom domaren äga framställa frågor till vittnet. Det i de flesta främmande länder förekommande s. k. korsförhöret, bestående i att vardera parten och framför allt motparten till den, som åberopat vittnet, direkt förhör vittnet, äger ej stöd i nuv. svensk rätt. — Se vidare Bevis 2 och Jäv. Jfr Utsagopsykologien. T. E. Vittnesed. Vittne skall, innan det avger sin vittnesberättelse, avlägga den i rättegångsbalken kap. 17 § 16 föreskrivna eden. Särskilt edsformulär är föreskrivet för judar. Är den, som skall vittna, främmande trosbekän-nare av sådan lära, som*ej tillstädjer honom att avlägga ed, förordnar konungen huru förfaras bör (se § 16 i förordn. 31 okt. 1873 ang. främmande trosbekännare). Svensk rätts v., som avlägges före vittnesberättelsen, är sålunda en promissorisk ed, d. v. s. den innefattar en utfästelse att i den blivande berättelsen tala sanning. V. förekommer i främmande lagstiftning såsom assertorisk ed, d. v. s. en ed, som avlägges efter berättelsen och innefattar en försäkran, att vittnet talat sanning. E. K.* Vittnesersättning. Vittne, som i tvistemål åberopats av part, är berättigat till ersättning av parten för sin inställelse vid rätten. Bestämmelse därom är given i rättegångsbalken kap. 17 § 5. Kunna ej parten och vittnet sämjas om ersättningens belopp, träffar domstolen avgörandet. I brottmål äger den, som av allmänne åklagaren åberopas som vittne och inställer sig vid domstol eller som enl. domstols förordnande inkallats såsom vittne, rätt till ersättning av allmänna medel, enl. vad närmare bestämmes i lag 4 juni 1886. Jämväl till vittnen i vissa andra mål utgår ersättning av allmänna medel, enl. vad därom i resp, lagar är föreskrivet. E. K.* Vittnessägner, se Folksägen. Vittoria [vitå'ria], Alessandro, vene-ziansk skulptör och arkitekt (1525—1608), huvudrepresentanten för manierismen i Venezias skulptur. Ytans bestämda avgränsning, rörelsens energi och figurens vridning (»figura serpentinata») äga hans verk i lika hög grad som Giovanni da Bolognas. Gestalternas mycket förlängda proportioner röja bl. a. hans förtrogenhet med F. Mazzolas konst. Bland V :s verk märkas »Hieronymus» (Frarikyrkan) samt bronserna av »Vintern» (Wien), av »Nep-tunus» (London, Victoria and Albert museum) och av en »Negervenus» (Wien, Castiglioni). Hans talrika porträttbyster (av J. Sansovino, XX. 22