677 Vittring—Wittrock 678 med lösningarna mot djupet för att utfällas först där. Under sådana förhållanden kommer leran i stället att bestå av aluminiumhydra-tet hydrargillit m. m. Sådan vittringslera är laterit (se d. o. och E 1 u v i u m); under likartade förhållanden ha kanske även många förekomster av bauxit bildats. Av särskilt intresse och stor ekonomisk betydelse är den kemiska v:s direkta medverkan till uppkomsten av brytvärda fyndigheter av olika slag. Se härom J ä r n m a 1 m, sp. 38, Kopparmalm, sp. 1197, Malm, sp. 702, och Manganmalm, sp. 777. Om den nybildning av mineral, som i sådana fall äger rum, kan här nämnas, att v. av kopparkis m. fl. primära sulfidmineral av koppar ger anledning till bildning av oxidationsproduk-terna malakit, kopparlasur, chrysokolla och kuprit jämte brochantit (se Kopparmalm, sp. 1196), dioptas, kopparsulfat m. fl. mineral. I likhet med kopparglans är covellin ett vanligt sekundärt sulfidmineral av koppar. Blyglans ger som oxidationsprodukter bl. a. anglesit, cerussit och pyromorphit, och vid v. av zinkblände uppstå vanl. zinkspat och calamin. Vid saltförekomster ger dagvattnet också anledning till mineralnybildningar (kai-nit, blått stensalt m. m.). Bland andra genom v. uppkomna mineral märkas garnierit och sjöskum; bildningen av magnesit och turkos står också ofta i samband med v. Om den kemiska v., som äger rum i svenska jordmåner, se Jordarter och Po d sol. Vad berggrunden beträffar, har i de nordiska länderna, som nyligen varit nedisade, i regel endast en tunn vittrings-skorpa hunnit utbildas efter landisens avsmältning. Tidigare förefintliga vittringsbild-ningar ha i allm. avlägsnats under istiden. Utanför de kvartära nedisningsområdena har man däremot ett mer el. mindre mäktigt vitt-ringsgrus. I tropikerna kunna graniter m. fl. bergarter vara vittrade till åtm. 50—100 m djup. I trakter med fuktigt klimat fortskrider den kemiska v. uppifrån nedåt; i de torra ökenområdena kan det å andra sidan inträffa, att på större djup befintligt vatten kapillärt uppsuges, varpå det avdunstar vid jordytan. Därvid avsatta, i lösning medförda ämnen kunna göra själva bergytan fast, under det att berggrundspartierna inunder äro starkt uppluckrade och sönderfrätta. Den mekaniska v. framkallas av temperaturväxlingarna, än med, än utan medverkan av vatten. I områden med kallt klimat och i torra trakter träder den kemiska v. starkt tillbaka för den mekaniska, som där ofta får storartad utbildning. Inom de förstnämnda områdena (polartrakterna och t. ex. de högre delarna av de skandinaviska fjälltrakterna) härskar frostsprängningen el. frostvittringen, som kommer till stånd genom att det i fina sprickor inträngande vattnet spränger lös bergartsstycken genom sin utvidgning, när det fryser till is. I de torra ökentrakterna åter med deras starka solstrålning och uppvärmning under dagen och kraftiga utstrålning och temperatursänkning under natten gör sig s o 1 s p r ä n g-ningen mest gällande. De hastiga och stora temperaturväxlingarna förorsaka en olikfor mig uppvärmning (med åtföljande utvidgning), resp, avkylning (med sammandragning), av klippornas yttre och inre delar. Därav uppstå mycket kraftiga spänningar, genom vilka bergarten springer sönder i skärvor och grus. I områden med vegetation bidrager den senare till bergarternas mekaniska v. därigenom, att växternas rötter tränga in i sprickor och vidga dessa. N. Zn. Vittring, jaktv., dels luktämne, som utgår från villebrådet och även kvarstannar i dess spår, vilket vägleder hunden, dels vissa starkt luktande ämnen, sillake, stötta enbär, dy-velsträck, valeriana, fettämnen m. m., som strykas på sax (se d. o. 2) o. dyl. fångstredskap som lockmedel. Lönnb. Wittrock, Georg Johan Veit, historiker (f. 1876 «/8), son till V. B. W. Blev fil. dr i Uppsala 1908, var docent där 1908—14 och 1915—17, lektor i Luleå 1913—15, i Västerås 1916—23 och är sedan 1923 prof, i historia i Uppsala. Han har särskilt ägnat sig åt 1600-talsforskningen, där han bl. a. skrivit de grundliga monogr. om »Carl X Gustafs testamente» (1908; akad. avh.), »Karl XI :s förmyndares finanspolitik» 1661—72 (2 bd, 1914—17) och »Svenska handelskompaniet» (1919) samt partiet om Gustav II Adolfs regering i »Sveriges historia till våra dagar», bd 6 (1927; ty. övers. 1930). W. har även skrivit »Den väpnade freden» (omfattar tiden 1870—1914) i Norstedts »Världshistoria» (1934) samt smärre studier, bl. a. om karolinsk tid, i Hist. Tidskr., Karol. Förb:s Årsbok och »Svenskt biografiskt lexikon» samt art. i Nordisk Familjeboks 2:a och 3:e uppl. Wittrock, VeitBrecher, botanist (1839 -—1914), fil. dr och docent i Uppsala 1866, e. o. prof, där 1878, prof, och intendent vid Riksmuseets botaniska avd. 1879—1904, t. f. lärare i botanik vid Stockholms högskola 1879— 83 samt föreståndare för Bergianska stiftelsen 1879—1914. Led. av Vet.-akad. (1878). W:s verksamhet var främst knuten till Bergianska stiftelsen, och han grundläde och utvecklade den nya Bergianska trädgården vid flyttningen från Karlbergs-allén i Stockholm till Freskati fr. o. m. hösten 1885 samt understödde trädgården rikligt med egna medel. Både som forskare och akademisk lärare har han haft stor betydelse för botanikens utveckling i Sverige. Hans talrika skrifter behandla huvudsaki. sötvattensalgerna samt de svenska kärlväxternas morfologi, biologi och systematik. Han nedlade även ett intresserat arbete på botanikens historia och hopbragte?