681 Vitzen—Wivallius 682 skap från Bodensjön som bakgrund (Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin) och »Den heliga familjen», insatt i en kyrkinteriör (museet i Neapel). Stor stil nådde W. i framställningen av de båda helgonen »Magdalena och Katarina» (museet i Strassburg). Av ett altarverk, daterat 1444, återstå (i Genève) fyra målningar, bl. a. »Petri fiskafänge», där W. visar sig som nyhetsman och vägbrytare. W., som var verksam i Basel och från 1444 i Genève, var en av sin tids märkligaste tyska målare. Jfr Tysk konst, bild 21. G-gN.* Vitzen [fPtson], von, nordtysk adelsätt, av vilken flera medl. vid 1300-talets mitt kommo till Sverige. — Herman von V., riddare, var till en början anhängare till Magnus Eriksson, underhandlade 1361 om giftermål mellan konung Håkan och Elisabet av Hol-stein men hyllade senare Albrekt av Mecklenburg. Han nämnes sista gången 1367. — Vicke el. Ficke von V. d. ä. (d. 1389) nämnes som riddare 1367, som riksråd 1378. Han var under flera år hövitsman på Kalmar slott, innehade även Sundholms slott och Sölvesborg samt, som pant, Borgholm. V. var en trogen anhängare till konung Albrekt och stupade för hans sak i slaget vid Asle 1389. — Vicke el. Ficke von V. d. y., nämnd som riddare 1389, var godsägare i Östergötland och en av drottning Margaretas anhängare, beseglade Lindholmsfördraget 1395, var 1397 hövitsman över Ydre och levde ännu 1427. — Tomas von V. (d. 1416), riddare, ägde gods i Södermanland och Östergötland. Anhängare till drottning Margareta, beseglade Nyköpings recess 1396, nämnes som hövitsman på Raseborg 1404 och sändes s. å. till Gotland för att bemedla stillestånd mellan drottningen och Tyska orden. 1408 tillhörde han riksrådet. — Se Medd. från Kalmar Läns Fornminnesfören., V, 1907. Kj. K-n. Vitznau [fi'tsnau], by i schweiz. kantonen Luzern, vid Vierwaldstättersjön och foten av Rigi; 1,051 inv. (1930). Luftkurort; bergbana till toppen av Rigi. Vitzthum von Eckstädt [fi'tstöm fån [-ä'k-Jtät],-] {+ä'k- Jtät],+} Hans, krigare (födelse- och dödsår ej kända). Blev 1630 överste i svensk tjänst, steg till generalmajor och generallöjtnant och utmärkte sig bl. a. i slaget vid Nördlingen. I slaget vid Wittstock (se d. o.) 1636 förde V. reserven men ådrog sig mycket tadel, rentav misstankar för förräderi genom sin långsamhet. När V. 1637 förde överbefälet i Pommern, intog fienden de viktiga Peenepassen. V. lämnade utan tillåtelse armén för att försvara sina handlingar inför regeringen i Sverige. Hans begärda avsked synes ha beviljats, och 1639 återvände han till Tyskland. P. S.* Vitögat, anat., se ögat. Vitön, Giles land, den östligaste av Spetsbergens (se d. o., med karta) öar, i Ishavet, 80 km ö. om Nordostlandet; längd 40 km, största bredd 12 km. V. täckes nästan h. o. h. av is. ön sågs 1707 av holländaren Giles och uppkallades efter honom; 1876 sågs trol. samma ö av norske kaptenen Kjeldsen, som kallade den Vita ön. 1898 besöktes ön av Nathorsts expedition. 6 aug. 1930 anträffades på öns s. v., isfria spets kvarlevorna av Andrée-expeditionen (se A n d r é e, S. A., även i suppl.). ön besöktes 1931 av den svensk- »Petri fiskafänge.» Målning av Konrad Witz. norska Spetsbergsexpeditionen, varvid en minnesvård över Andréemännen 19 juli avtäcktes på fyndplatsen. Samtidigt fastställdes öns läge, som dessförinnan på sjökort och kartor återgivits mer el. mindre felaktigt. — Litt.: S. A. Andrée, N. Strindberg och K. Frænkel, »Med örnen mot polen» (1930); H. W :son Ahl-man i Ymer 1932. G. R-1I. Viv., mus., förk. för vivace. Viva, bot., se Gullviva. Vivace [vivaTJe], it., mus., livligt, snabbt. — Vivacissimo [vivatfi'simå], mycket snabbt. — Con v i vaci t å [kån vivatfita'], med livlighet. VivaTdi, Antonio, italiensk tonsättare (1680—1743), violinist vid San Marco i Venezia och konservatoriedirektör, utbildade soloviolinkonserten och violinsonaten och utgav flera verk för sitt instrument, däribland 12 konserter. Hans kompositioner spelas ännu. T. N. Wiva'llius, Lars, skald (1605—69), bondson från Närke. Efter skolgång i Örebro vart W. student i Uppsala 1623, gav sig ut på resor i Europa efter ett par år och besökte bl. a. England, Frankrike, Holland, Italien och Tyskland under växlande äventyr. Under namnet Erik Gyllenstierna gifte han sig 1629 med en svensk adelsdam, Gertrud Grijp, i Skåne, avslöjades snart som bedragare och häktades. Äktenskapet förklarades upplöst, och efter långvarig process dömdes W. till fängelse på Kajaneborg i Finland. Först 1641 benådades han, begav sig till Stockholm som advokat och var några år auditör vid gardet, bodde sist på fädernegården, Vivalla. — W:s diktning tillhör hans ungdomstid och tillkom mestadels under fångenskapen; den är i regel författad i avsikt att påverka, vara inlägg i hans outtröttliga strävan att bli fri. Han skrev dikter på tyska, latin och svenska; viktigast äro hans svenska visor (»Libertas, tu ädle ting», »Varer nu glad, mine fiender all», »Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr» m. fl.), som äro folkligt enkla, burna av en utomordentligt stark naturkänsla och frihetslängtan, spänstig iakttagelse och käck rytmik. Ps. 183 i sv. psalmboken är en bearbetning av W. —: Litt.: H. Schück, »L. W.» (2 bd, 1893—95) och »En äfventyrare» (1918); S. Ek, »L. W:s visdiktning» (1930): N. Ahnlund, »Kring Gustav Adolf» (s. å.). — W :s