683 V ivante—V i viani 684 öde är bl. a. behandlat även av H. Molander i »En lyckoriddare» (1896). R-n B. Viva'nte, C e s a r e, italiensk rättslärd (f. 1855), prof. 1882 i Parma, 1887 i Bologna och 1898—1930 i Rom. V. är en av Italiens främsta rättslärda i nyare tid, särskilt på handels-och försäkringsrättens område, samt har utgivit en mängd värdefulla arbeten, bl. a. »Il contratto di assicurazione» (3 bd, 1885—90) och »Trattato teorico-pratico di diritto com-merciale» (4 bd, 1893—1901; många uppl.). Han har varit en av utgivarna av »Il codice di commercio italiano eommentato» (8 bd, 1883—95). (A. H-rot.) Viva'nti, Annie, italiensk författarinna (f. 1868), har utgivit diktsamlingen »Lirica» (1890), romaner och skådespel. VivarFni, venezianska målare under 1400-talet. — Antonio V. (omkr. 1415—84) grundade tills, m. Giovanni d’Allemagna den s. k. Muranoskolan. Bland deras verk märkes en altartavla med Marias kröning i San Pantaleone (1444). — Bartolommeo V., den föreg:s broder (omkr. 1432—omkr. 1500), blev efter Giovanni d’Allemagnas död Mura-noskolans ledare. Han införde den padovanska Squarcioneskolans lärdomar i det venezianska måleriet, särskilt dess förkärlek för plastiska effekter och rik ornamentik (»Madonna med helgon» i Neapels museum, altartavlor i flera venezianska kyrkor m. m.). — A 1 v i s e V., den föreg:s son (1446—1503), är en efterföljare till Antonello da Messina. Hans madonnabilder (i venezianska kyrkor, i Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin etc.) visa den närmaste överensstämmelse med dennes, stundom också med Giovanni Bellinis verk. H. C-l. Vivärium, lat., stundom benämning på ett med akvarium (se d. o.) kombinerat terrarium (se d. o.). Vivas, cre'scas, flöreas, lat., må du leva, växa och blomstra! VIvat, lat. (it. viva, evviva, fr. vive), leve (han, hon, det)!, hell! — V I v a n t, leve de! Viva vöce, lat., »med levande röst», jur., »muntligt», »med varm hand», som motsats till »skriftligt» el. testamentariskt. Vive [vlv], fr., leve!, t. ex. vive la reine [vl'v la rä'n], leve drottningen! Vive'rra, Vive'rridae, zool., se S i bet-kattor. Vives (cofcoäs], Juan Luis (Joannes Ludovicus), spansk humanist (1492—1540), studerade först i Paris och flyttade 1512 till Brygge, där han kom under inflytande av humanismen. Från 1516 var han verksam vid univ. i Louvain, kom i beröring med Erasmus av Rotterdam och gjorde sig känd som lärd filolog. Han vistades 1523—28 i England som lärare för Henrik VIII:s dotter Maria, föll i onåd och begav sig åter till Brygge. V. bekämpade efter sin övergång till humanismen ivrigt den skolastiska filosofien. I »De initiis, sectis et laudibus philosophiæ» (1518) gav han en av de första nyare framställningarna av den grekiska filosofiens historia. Han hävdade i sina filosofiska skrifter saklighet emot formalism och krävde själviakttagelse och experiment även på psykologiens område. V. behandlade även religiösa och sociala frågor och var den förste, som (i »De sub-ventione pauperum», 1526) upptog fattigvår dens problem till rationell behandling. För eftervärlden har han främst gjort sig känd som pedagog, i flera avseenden före sin tid. Han förordade mild behandling av barnen, lämpliga kroppsövningar, efter lärjungarnas behov avpassade kurser samt uppövning av minne och förstånd. För språkundervisningen förordade han talövningar och utlandsvistelse. Han uttalade sig vidare för undersökning av barnens begåvning genom metoder, som leda tanken till de moderna intelligensmätningarna. I fråga om kvinnouppfostran framlade han åsikter, som tagits upp först århundraden efteråt. V. utövade som pedagog ett vidsträckt inflytande ej minst i Sverige, skönjbart särskilt i 1649 års skolordning. — V :s främsta pedagogiska verk är »De disciplinis» (1531). Sami. skr. utg. senast 1782—90 (av Gregorius Majanus, jämte biogr.), valda skr. övers, till ty. av bl. a. R. Heine (1881—82). — Monogr. av F. Watson (1922) och A. Bonilla y San Martin (3 bd, 1929). Fr. Sg. Vives y Tutö [cofcoäs i totå'], José C a 1 a-s a n z i o, romersk kardinal, spanjor (1854— 1913). Inträdde i kapucinorden 1869, blev kardinaldiakon 1899 samt hörde till Pius X:s närmaste medhjälpare i kampen för ultramonta-nismens befästande inom rom.-kat. kyrkan. V. författade flera läroböcker i katolsk teologi och kanonisk rätt. Hg Pl. Viviani', René R a p h a e 1, fransk advokat och politiker (1863—1925). Invaldes 1893 i deputeradekammaren, där han (med ett avbrott 1902—06) hade säte till 1922, då han flyttade över till senaten. 1899 huvudred, för tidningen Lan-terne, ingick V. 1904 i Jaurès’ tidning Huma-nité och bidrog kraftigt till bildandet av det enade socialistpartiet 1905. I Clemen-ceaus första ministär blev han arbetsministerpostens förste innehavare (okt. 1906), kvarstod som sådan i Briands första minis tär (juli 1909) till okt. 1910, då han avgick, ogillande Briands ingripande mot statsbaneperso-nalens strejkrätt. V. hörde sedan till dem, som sökte återuppliva det radikalsocialistiska blocket, var dec. 1913—maj 1914 undervisningsminister i kabinettet Doumergue och bildade juni 1914 en radikal ministär, övertog själv utrikesportföljen och blev alltså närmast ansvarig för Frankrikes politik vid världskrigets utbrott. 3 aug. överlämnade han utrikesportföljen åt Doumergue och ombildade 27 aug. kabinettet till en »det nationella försvarets ministär» med kända märkesmän från vitt skilda partier som medl. Denna fick okt. 1915 vika för en ministär Briand, i vilken V. själv ingick som justitieminister (från dec. 1916 tillika undervisningsminister). Som justitieminister kvarstod V. även under Ribot (mars—sept. 1917). Vid Nationernas förbunds delegeradeförsamlings första möte i Genève 1920 var V. Frankrikes förste delegerade. Han for i officiellt uppdrag till Förenta staterna 1917 och våren 1921 och blev nov. s. å.