Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Vivianit—Vivlar
686
fransk delegerad vid Washingtonkonferensen
(se d. o.). I Nationernas förbunds råd var V.
1920—21 Frankrikes representant. Han skrev
»La restauration, 1814—1830» (1906) i den av
Jaurès redigerade »Histoire socialiste, 1789—
1900» och utgav dessutom bl. a. en skildring
av sin amerikanska mission 1917 samt en
polemisk skrift om världskrigets orsaker,
»Ré-ponse au kaiser» (1923). Sina sista år led V.
av neurasteni, som slutligen övergick till
sinnesrubbning. V. S-g.*
Vivianit, ett monoklint (se
Kristallsystem) kristalliserande, i oomvandlat
tillstånd färglöst, på grund av partiell oxidation
oftast blått till grönt mineral av det
vatten-haltiga ferrofosfatet 3 FeO . P2 O5.8 H2O. V.
uppträder vanl. jordformig (»blå järnjord»),
t. ex. i leror och myrar flerstädes i Sverige
och Finland. N. Zn.
Vivien de Saint-Martin [viviä’ de sä-martä’],
Louis, fransk geograf (1802—97), en av
Frankrikes förnämsta geografiska författare.
Deltog 1821 i stiftandet av geografiska
sällskapet i Paris, utgav 1825 en »Atlas
univer-sel», redigerade flera geogr. tidskr., däribland
1863—76 L’Année Géographique, samt utgav
till stor del »Nouveau dictionnaire de
géo-graphie universelle» (7 bd, 1876—95). F. ö.
skrev han många historiska,
historisk-geogra-fiska arbeten och geografiska beskrivningar,
ss. »Histoire de la géographie et des
décou-vertes géographiques» (1873). O. Sjn.
VivFpara, zool., se O v i p a r a.
Viviparl, groning av frön, innan de fallit
av från moderindividet (äkta v.), t. ex. hos
mangroveträd (se M a n g r o v e). Vid falsk
v. utbildas i blomställningarna vegetativa
för-ökningsorgan, t. ex. groddknoppar (se d. o.),
som ersätta blommorna hos bl. a. ormrot
(Polygonum viviparum) och vissa gräs, ss.
knölgröe (Poa bulbosa) och den axgroende
formen av fjällgröe (Poa alpina var. vivipara).
En del botanister räkna allt detta som äkta
v. och tala om p s e u do vi v ip a ri, när i
blomställningarna jämte blommor finnas
blad-och rotbildande skott, som icke lossna från
moderväxten (Juncus ranarius). E. S-g.
Vivisektiön (av lat. vivus, levande, och se’ctio,
snitt) betecknar närmast ett i vetenskapligt
syfte utfört blottläggande av organ på
levande djur, men ordet användes numera i
betydelsen vetenskapliga försök på levande djur
(alltså även insprutningar, ympningar o. dyl.).
Studiet av livsföreteelserna kräver givetvis
tillgång till levande material. Nöjer man sig
med tillfälliga iakttagelser på människor el.
djur, erhåller man blott ofullständig
föreställning om händelseförloppet i organismen;
systematiska experiment, utförda med noggrann
kontroll av olika inverkande omständigheter,
äro nödvändiga för att klargöra
sammanhanget. V. förekom redan i forntiden,
upphörde under medeltiden men återupptogs vid
nyare tidens början. De stora upptäckter, som
då gjordes rörande blodomloppet (Harvey),
chyluskärlen, lymfkärlen (Rudbeck),
andningen etc., grunda sig på djurförsök. V. spelar
en utomordentligt stor roll för alla
medicinens och veterinärmedicinens grenar. Den har
sålunda varit av avgörande betydelse bl. a.
vid de senaste årtiondenas upptäckter rörande
nervsystemets funktioner, insöndringsorganen
och vitaminerna; den har lett till
uppklarandet av förloppet och naturen av talrika
sjukdomsbilder hos människor (t. ex. tuberkulos,
difteri, stelkramp, rabies, kolera, pest,
malaria, gula febern, fläckfeber och sömnsjuka)
och djur (t. ex. mjältbrand, svinpest och
hönskolera), i hög grad ökat de diagnostiska
möjligheterna, väsentligt fördjupat studiet av
läkemedlens verkan och lett till framställandet
av talrika nya värdefulla läkemedel (sera,
organpreparat, kemoterapeutiska medel) samt
till nya operationsmetoder.
Mot djurförsökens användning för
vetenskapligt syfte ha invändningar rests (a n t
i-vivisektiön), och man har försökt att få
till stånd en lagstiftning häremot. I England
antogs efter lidelsefulla debatter i
parlamentet en akt 1876, varigenom v. formellt
för-bjudes men åt inrikesministern överlämnas
att bevilja tillstånd åt vissa personer att på
vissa orter och för vissa undersökningar
utföra v. I Sverige har propagandan mot v.
väsentligen omhänderhafts av Nordiska
samfundet (se d. o.) till bekämpande av det
vetenskapliga djurplågeriet.
Man har ansett, att »djurens rätt» trädes
för nära genom v. och särskilt betonat det
lidande, som genom v. tillfogas djuren. Att
inskränka detta, så att v. blir möjligast
skonsam mot djuren och så litet som möjligt sårar
allmänhetens känslor, är givetvis ett
önskemål. Användandet av bedövningsmedel vid
operativa ingrepp inom v. är regel, men så
kan icke ske vid talrika sjukdomar,
framkallade genom ympningar o. dyl. Ur moralisk
synpunkt måste man mot varandra väga det
lidande, som tillfogas djur genom v., och de
fördelar, som denna medför, icke minst för
behandlingen och förekommandet av
sjukdomar hos människor och djur. I den mån man
vid v. underlåter att taga tillbörlig hänsyn
till djuren, är vederbörande hemfallen under
gällande bestämmelser för djurplågeri (se
d. o.). Ljd.
Vivlar, Rhyncho’phora el. Gurculionldae,
fam. bland skalbaggarna, som utmärkes av
att huvudet är utdraget till snabel el. snyte,
i vars spets munnen är belägen. V. ha oftast
mycket hårda täckvingar och över huvud hårt
skal. Deras antenner äro ofta brutna, d. v. s.
första leden är utdragen till ett långt skaft,
mot vilket det av korta leder bestående
gisslet är böjt i vinkel, uppbärande en av
för-tjockade leder bildad klubba. Larverna äro
blinda, fotlösa, cylindriska och något
krum-böjda och leva antingen i jorden på
växt-rötter el. i det inre av växterna, under barken,
i rötter, grenar, knoppar, frukter eller blad.
Många äro svåra skadedjur, t. ex.
snytbaggar (se Snytbaggen och färgpl.
Skogsträdens skadedjur 2, bild 6),
tallvivlar, r u 11 v i v 1 a r, s p e t s v i
v-1 a r, kornviveln och kål v i v 1 ar (se
dessa ord). Följ, arter och släkten äro vidare
anmärkningsvärda: halsviveln (Apoderus
coryli) med långsträckt, bakåt avsmalnande
huvud och brunröda täckvingar angriper
hassel och al, gråviveln (Brachyderes [-inca-nus},-] {+inca-
nus},+} svartbrun, 6—10 mm lång, med gråvita
el. svagt kopparglänsande hårfjäll, lever på
barrträd. Randiga ä r t vi v eln (se färgpl.
Lantbrukets skadedjur 2, bild 5),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
