685 Vivianit—Vivlar 686 fransk delegerad vid Washingtonkonferensen (se d. o.). I Nationernas förbunds råd var V. 1920—21 Frankrikes representant. Han skrev »La restauration, 1814—1830» (1906) i den av Jaurès redigerade »Histoire socialiste, 1789— 1900» och utgav dessutom bl. a. en skildring av sin amerikanska mission 1917 samt en polemisk skrift om världskrigets orsaker, »Ré-ponse au kaiser» (1923). Sina sista år led V. av neurasteni, som slutligen övergick till sinnesrubbning. V. S-g.* Vivianit, ett monoklint (se Kristallsystem) kristalliserande, i oomvandlat tillstånd färglöst, på grund av partiell oxidation oftast blått till grönt mineral av det vatten-haltiga ferrofosfatet 3 FeO . P2 O5.8 H2O. V. uppträder vanl. jordformig (»blå järnjord»), t. ex. i leror och myrar flerstädes i Sverige och Finland. N. Zn. Vivien de Saint-Martin [viviä' de sä-martä'], Louis, fransk geograf (1802—97), en av Frankrikes förnämsta geografiska författare. Deltog 1821 i stiftandet av geografiska sällskapet i Paris, utgav 1825 en »Atlas univer-sel», redigerade flera geogr. tidskr., däribland 1863—76 L’Année Géographique, samt utgav till stor del »Nouveau dictionnaire de géo-graphie universelle» (7 bd, 1876—95). F. ö. skrev han många historiska, historisk-geogra-fiska arbeten och geografiska beskrivningar, ss. »Histoire de la géographie et des décou-vertes géographiques» (1873). O. Sjn. VivFpara, zool., se O v i p a r a. Viviparl, groning av frön, innan de fallit av från moderindividet (äkta v.), t. ex. hos mangroveträd (se M a n g r o v e). Vid falsk v. utbildas i blomställningarna vegetativa för-ökningsorgan, t. ex. groddknoppar (se d. o.), som ersätta blommorna hos bl. a. ormrot (Polygonum viviparum) och vissa gräs, ss. knölgröe (Poa bulbosa) och den axgroende formen av fjällgröe (Poa alpina var. vivipara). En del botanister räkna allt detta som äkta v. och tala om p s e u do vi v ip a ri, när i blomställningarna jämte blommor finnas blad-och rotbildande skott, som icke lossna från moderväxten (Juncus ranarius). E. S-g. Vivisektiön (av lat. vivus, levande, och se'ctio, snitt) betecknar närmast ett i vetenskapligt syfte utfört blottläggande av organ på levande djur, men ordet användes numera i betydelsen vetenskapliga försök på levande djur (alltså även insprutningar, ympningar o. dyl.). Studiet av livsföreteelserna kräver givetvis tillgång till levande material. Nöjer man sig med tillfälliga iakttagelser på människor el. djur, erhåller man blott ofullständig föreställning om händelseförloppet i organismen; systematiska experiment, utförda med noggrann kontroll av olika inverkande omständigheter, äro nödvändiga för att klargöra sammanhanget. V. förekom redan i forntiden, upphörde under medeltiden men återupptogs vid nyare tidens början. De stora upptäckter, som då gjordes rörande blodomloppet (Harvey), chyluskärlen, lymfkärlen (Rudbeck), andningen etc., grunda sig på djurförsök. V. spelar en utomordentligt stor roll för alla medicinens och veterinärmedicinens grenar. Den har sålunda varit av avgörande betydelse bl. a. vid de senaste årtiondenas upptäckter rörande nervsystemets funktioner, insöndringsorganen och vitaminerna; den har lett till uppklarandet av förloppet och naturen av talrika sjukdomsbilder hos människor (t. ex. tuberkulos, difteri, stelkramp, rabies, kolera, pest, malaria, gula febern, fläckfeber och sömnsjuka) och djur (t. ex. mjältbrand, svinpest och hönskolera), i hög grad ökat de diagnostiska möjligheterna, väsentligt fördjupat studiet av läkemedlens verkan och lett till framställandet av talrika nya värdefulla läkemedel (sera, organpreparat, kemoterapeutiska medel) samt till nya operationsmetoder. Mot djurförsökens användning för vetenskapligt syfte ha invändningar rests (a n t i-vivisektiön), och man har försökt att få till stånd en lagstiftning häremot. I England antogs efter lidelsefulla debatter i parlamentet en akt 1876, varigenom v. formellt för-bjudes men åt inrikesministern överlämnas att bevilja tillstånd åt vissa personer att på vissa orter och för vissa undersökningar utföra v. I Sverige har propagandan mot v. väsentligen omhänderhafts av Nordiska samfundet (se d. o.) till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet. Man har ansett, att »djurens rätt» trädes för nära genom v. och särskilt betonat det lidande, som genom v. tillfogas djuren. Att inskränka detta, så att v. blir möjligast skonsam mot djuren och så litet som möjligt sårar allmänhetens känslor, är givetvis ett önskemål. Användandet av bedövningsmedel vid operativa ingrepp inom v. är regel, men så kan icke ske vid talrika sjukdomar, framkallade genom ympningar o. dyl. Ur moralisk synpunkt måste man mot varandra väga det lidande, som tillfogas djur genom v., och de fördelar, som denna medför, icke minst för behandlingen och förekommandet av sjukdomar hos människor och djur. I den mån man vid v. underlåter att taga tillbörlig hänsyn till djuren, är vederbörande hemfallen under gällande bestämmelser för djurplågeri (se d. o.). Ljd. Vivlar, Rhyncho'phora el. Gurculionldae, fam. bland skalbaggarna, som utmärkes av att huvudet är utdraget till snabel el. snyte, i vars spets munnen är belägen. V. ha oftast mycket hårda täckvingar och över huvud hårt skal. Deras antenner äro ofta brutna, d. v. s. första leden är utdragen till ett långt skaft, mot vilket det av korta leder bestående gisslet är böjt i vinkel, uppbärande en av för-tjockade leder bildad klubba. Larverna äro blinda, fotlösa, cylindriska och något krum-böjda och leva antingen i jorden på växt-rötter el. i det inre av växterna, under barken, i rötter, grenar, knoppar, frukter eller blad. Många äro svåra skadedjur, t. ex. snytbaggar (se Snytbaggen och färgpl. Skogsträdens skadedjur 2, bild 6), tallvivlar, r u 11 v i v 1 a r, s p e t s v i v-1 a r, kornviveln och kål v i v 1 ar (se dessa ord). Följ, arter och släkten äro vidare anmärkningsvärda: halsviveln (Apoderus coryli) med långsträckt, bakåt avsmalnande huvud och brunröda täckvingar angriper hassel och al, gråviveln (Brachyderes [-inca-nus},-] {+inca- nus},+} svartbrun, 6—10 mm lång, med gråvita el. svagt kopparglänsande hårfjäll, lever på barrträd. Randiga ä r t vi v eln (se färgpl. Lantbrukets skadedjur 2, bild 5),