Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vjatka - Vjazma - Vjernyj - V. L. - v. l. - Vlaamsch - Vlaamsche beweging - Vlaardingen - Vladikavkaz, Ordzjonikidze - Vladimir (orter) - Vladimir (rysk storfurste) - Vladimir Monomach (rysk storfurste) - Vladimirovka - Vladislav (konungar i Böhmen) - Vladislav (konungar i Polen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
689
Vjazma—Vladislav
690
kallades före 1780 Chlynov och var till 1929
huvudstad i guv. V. (153,658 kvkm), tidigare
även bekant som förvisningsområde.
Vja’zma, stad i Västra området,
Sovjetryss-land, vid Dnjeprs biflod Vjazma; 17,217 inv.
(1926). Järnvägsknut; en av Rysslands
förnämsta handelsplatser för mejeriprodukter.
Vje’rnyj, se A 1 m a - A t a, suppl.
V. L., förk. för vattenlagen.
v. L, förk. för västlig längd.
Vlaamsch [f läms], se Flamländska
språket och litteraturen.
Vlaamsche bewèging [flä’mso bov^on], se
W i 11 e m s, J. F.
Vlaardingen [flä’rdoij»(n)], stad i nederl.
prov. Sydholland, vid Nieuwe Maas, nedanför
Rotterdam; 28,876 inv. (1934). V. är
Nederländernas förnämsta sillfiskehamn; varv,
tunnbinderier, sillrökerier m. m.
Omlastningshamn för järnmalm.
Vladikavkaz [vladikafka’s],
Ordzjoni-k i d z e, stad i Nordkaukasiska området,
Sov-jetryssland, vid övre Terek; 89,940 inv. (1931),
58 % ryssar (1926), resten osseter,
armenier, georgier m. fl. V. är den administrativa
huvudorten för de angränsande Nordossetiska
och Ingusjiska autonoma områdena men
bildar en från båda skild, autonom stad. Viktig
handelsstad; flera högre läroanstalter. V. är
ändpunkt för en sidolinje till järnvägen
Rostov—Baku samt utgångspunkt för
Grusin-ska härvägen. Staden har uppväxt kring ett
1784 anlagt fort och var 1920—24 huvudstad
i dåv. Bergsrepubliken.
VladFmir. 1. V. na K 1 j a z m e, stad i
Ivanovos industriområde, Sovjetryssland, vid
Okas biflod Kljazma; 42,210 inv. (1931).
Viktig handelsstad med textilindustri o. s. v. Från
sin glanstid bevarar V. många märkliga
kyrkor och kloster. Främst märkas
Uspenskij-katedralen (sedan 1924 museum för kyrklig
konst) och Dmitrijkatedralen (se även Rysk
konst, sp. 1301 och bilder). Av
befästningarna kvarstår Gyllene porten (Zolotyja
vo-rota), en triumfport från mitten av 1100-talet.
Rikt historiskt museum, gr. 1862. V.
grundades i 1100-talets början av Vladimir
Mono-mach och gjordes av hans sonson Andrej
Bo-goljubskij till residensstad. Det länge
mäktiga storfurstendömet V. förenades 1328 med
Moskva. V. var till 1929 huvudstad i guv. V.
(48,744 kvkm).
2. V. Volynskij, se Wlodzimierz.
VladVmir »den store», rysk storfurste (d.
1015). Var yngste son till Svjatoslav (se
Ryssland, sp. 1338) men blev, sedan två
bröder mördats, omkr. 980 storfurste i Kiev. V.
var grym och trolös, säges ha haft flera
hustrur och ett par hundra frillor och var först
nitisk hedning. Sedan han enl. legenden låtit
representanter för olika religioner tala för
sina läror, säges han ha valt den
grekiskortodoxa. V. kallades av kejsar Basileios II
till hjälp mot en rebell och fick löfte om
kejsarens syster Anna till maka; löftet
infriades dock först sedan V. 988 erövrat
Cher-son. V. lät därpå döpa sig, utbredde sedan
med drastiska åtgärder kristendomen bland
sitt folk och förklarades efter sin död för
helgon, varvid hans leverne betydligt
skön-målades. Även efter sin omvändelse förde han
en mängd krig mot fientliga stammar. I den
ryska hjältedikten är V. en centralgestalt,
i viss mån ett motstycke till konung Artur.
Jfr Ryssland, sp. 1338. A. A-t.
Vladkmir Monoma’ch, rysk storfurste (d.
1125), sonsons son till Vladimir »den store».
Åtnjöt stort anseende för kraft och
rättrådighet och valdes 1113 mot sin vilja och gällande
praxis (jfr Ryssland, sp. 1338) till
storfurste i Kiev. V. hejdade det begynnande
förfallet, stävjade judarnas ocker, stiftade
humana lagar och värnade med kraft riket mot
yttre fiender. Hans av ädel humanitet
präglade testamente, »Poutjenie», är ett
kulturhistoriskt dokument av stort värde (jfr A.
Jensen, »Rysk kulturhistoria», I, 1908). A. A-t.
Vladimirovka [vladi’mirofka], se Sachalin.
Vla’dislav, konungar i Böhmen (se d. o.,
sp. 419 och 420, samt Vladislav, konungar
i Ungern).
Vla’dislav (po. Wladyslaw, lat. Ladislaus),
konungar i Polen. — V. Lokietek (den
alnshöge; reg. 1306—33) tillhörde den
maso-viska grenen av piasternas ätt, var strängt
nationellt sinnad, förde förbittrade strider mot
tyskarna, särskilt Tyska orden,
reorganiserade Polen till en statsenhet och betvang
det tyska Krakau. — V. (II) J a g i e 11 o, se
Jagiello. — V. (III) Warnenczyk
(reg. 1434—44) var son till Jagiello;
regeringen leddes under V:s minderårighet och
även sedan av biskop Zbigniew Olesnicki.
Turkarnas hotande makt gjorde, att V. 1440 även
utsågs till konung i Ungern; under ett illa
förberett krig mot turkarna stupade den
tjuguårige V. 1444 vid Varna och fick därav
sitt tillnamn. — V. I V (1595—1648), äldste
son till Sigismund Vasa. På riksdagen i
Stockholm 1599, där
Sigismund avsattes,
förklarade sig ständerna
beredda att erkänna
V. som konung, om
han inom ett år
sändes till Sverige för
att uppfostras. Detta
skedde ej, men efter
Sigismunds död
upptog. även V. titeln
Sveriges arvkonung.
Under den stora
oredan i Ryssland
förmåddes Moskvas
bojarer att 1610 erkänna
V. som tsar, men 1612 hade polackerna
måst lämna staden, och planen föll; ett
nytt försök 1617 misslyckades. Efter
Sigismunds död valdes V. till konung, men hans
makt kringskars vid trontillträdet. V. var en
tapper krigare och skicklig fältherre,
besegrade 1634 ryssarna vid Smolensk och avslöt s. å.
även kriget med turkarna, ingick 1635
fördraget med svenskarna i Stuhmsdorf och förde
sedan en fredlig regering, då adeln föredrog
freden framför V:s vittsyftande
utrikespolitiska kombinationer, och jiog, då krisen i
Ukraina blev akut. V. visade mera tolerans
än fadern, vilket även tolkas som ett försök
av V. att därigenom lättare vinna Sveriges
krona och 1644 drottning Kristinas hand. Tian
var först g. m. Cecilia Renata av Österrike
(d. 1644) och från 1645 med Marie-Louise av
Gonzaga-Nevers. — Po. biogr. av A. éliwinski
Vladislav IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
