689 Vjazma—Vladislav 690 kallades före 1780 Chlynov och var till 1929 huvudstad i guv. V. (153,658 kvkm), tidigare även bekant som förvisningsområde. Vja'zma, stad i Västra området, Sovjetryss-land, vid Dnjeprs biflod Vjazma; 17,217 inv. (1926). Järnvägsknut; en av Rysslands förnämsta handelsplatser för mejeriprodukter. Vje'rnyj, se A 1 m a - A t a, suppl. V. L., förk. för vattenlagen. v. L, förk. för västlig längd. Vlaamsch [f läms], se Flamländska språket och litteraturen. Vlaamsche bewèging [flä'mso bov^on], se W i 11 e m s, J. F. Vlaardingen [flä'rdoij»(n)], stad i nederl. prov. Sydholland, vid Nieuwe Maas, nedanför Rotterdam; 28,876 inv. (1934). V. är Nederländernas förnämsta sillfiskehamn; varv, tunnbinderier, sillrökerier m. m. Omlastningshamn för järnmalm. Vladikavkaz [vladikafka's], Ordzjoni-k i d z e, stad i Nordkaukasiska området, Sov-jetryssland, vid övre Terek; 89,940 inv. (1931), 58 % ryssar (1926), resten osseter, armenier, georgier m. fl. V. är den administrativa huvudorten för de angränsande Nordossetiska och Ingusjiska autonoma områdena men bildar en från båda skild, autonom stad. Viktig handelsstad; flera högre läroanstalter. V. är ändpunkt för en sidolinje till järnvägen Rostov—Baku samt utgångspunkt för Grusin-ska härvägen. Staden har uppväxt kring ett 1784 anlagt fort och var 1920—24 huvudstad i dåv. Bergsrepubliken. VladFmir. 1. V. na K 1 j a z m e, stad i Ivanovos industriområde, Sovjetryssland, vid Okas biflod Kljazma; 42,210 inv. (1931). Viktig handelsstad med textilindustri o. s. v. Från sin glanstid bevarar V. många märkliga kyrkor och kloster. Främst märkas Uspenskij-katedralen (sedan 1924 museum för kyrklig konst) och Dmitrijkatedralen (se även Rysk konst, sp. 1301 och bilder). Av befästningarna kvarstår Gyllene porten (Zolotyja vo-rota), en triumfport från mitten av 1100-talet. Rikt historiskt museum, gr. 1862. V. grundades i 1100-talets början av Vladimir Mono-mach och gjordes av hans sonson Andrej Bo-goljubskij till residensstad. Det länge mäktiga storfurstendömet V. förenades 1328 med Moskva. V. var till 1929 huvudstad i guv. V. (48,744 kvkm). 2. V. Volynskij, se Wlodzimierz. VladVmir »den store», rysk storfurste (d. 1015). Var yngste son till Svjatoslav (se Ryssland, sp. 1338) men blev, sedan två bröder mördats, omkr. 980 storfurste i Kiev. V. var grym och trolös, säges ha haft flera hustrur och ett par hundra frillor och var först nitisk hedning. Sedan han enl. legenden låtit representanter för olika religioner tala för sina läror, säges han ha valt den grekiskortodoxa. V. kallades av kejsar Basileios II till hjälp mot en rebell och fick löfte om kejsarens syster Anna till maka; löftet infriades dock först sedan V. 988 erövrat Cher-son. V. lät därpå döpa sig, utbredde sedan med drastiska åtgärder kristendomen bland sitt folk och förklarades efter sin död för helgon, varvid hans leverne betydligt skön-målades. Även efter sin omvändelse förde han en mängd krig mot fientliga stammar. I den ryska hjältedikten är V. en centralgestalt, i viss mån ett motstycke till konung Artur. Jfr Ryssland, sp. 1338. A. A-t. Vladkmir Monoma'ch, rysk storfurste (d. 1125), sonsons son till Vladimir »den store». Åtnjöt stort anseende för kraft och rättrådighet och valdes 1113 mot sin vilja och gällande praxis (jfr Ryssland, sp. 1338) till storfurste i Kiev. V. hejdade det begynnande förfallet, stävjade judarnas ocker, stiftade humana lagar och värnade med kraft riket mot yttre fiender. Hans av ädel humanitet präglade testamente, »Poutjenie», är ett kulturhistoriskt dokument av stort värde (jfr A. Jensen, »Rysk kulturhistoria», I, 1908). A. A-t. Vladimirovka [vladi'mirofka], se Sachalin. Vla'dislav, konungar i Böhmen (se d. o., sp. 419 och 420, samt Vladislav, konungar i Ungern). Vla'dislav (po. Wladyslaw, lat. Ladislaus), konungar i Polen. — V. Lokietek (den alnshöge; reg. 1306—33) tillhörde den maso-viska grenen av piasternas ätt, var strängt nationellt sinnad, förde förbittrade strider mot tyskarna, särskilt Tyska orden, reorganiserade Polen till en statsenhet och betvang det tyska Krakau. — V. (II) J a g i e 11 o, se Jagiello. — V. (III) Warnenczyk (reg. 1434—44) var son till Jagiello; regeringen leddes under V:s minderårighet och även sedan av biskop Zbigniew Olesnicki. Turkarnas hotande makt gjorde, att V. 1440 även utsågs till konung i Ungern; under ett illa förberett krig mot turkarna stupade den tjuguårige V. 1444 vid Varna och fick därav sitt tillnamn. — V. I V (1595—1648), äldste son till Sigismund Vasa. På riksdagen i Stockholm 1599, där Sigismund avsattes, förklarade sig ständerna beredda att erkänna V. som konung, om han inom ett år sändes till Sverige för att uppfostras. Detta skedde ej, men efter Sigismunds död upptog. även V. titeln Sveriges arvkonung. Under den stora oredan i Ryssland förmåddes Moskvas bojarer att 1610 erkänna V. som tsar, men 1612 hade polackerna måst lämna staden, och planen föll; ett nytt försök 1617 misslyckades. Efter Sigismunds död valdes V. till konung, men hans makt kringskars vid trontillträdet. V. var en tapper krigare och skicklig fältherre, besegrade 1634 ryssarna vid Smolensk och avslöt s. å. även kriget med turkarna, ingick 1635 fördraget med svenskarna i Stuhmsdorf och förde sedan en fredlig regering, då adeln föredrog freden framför V:s vittsyftande utrikespolitiska kombinationer, och jiog, då krisen i Ukraina blev akut. V. visade mera tolerans än fadern, vilket även tolkas som ett försök av V. att därigenom lättare vinna Sveriges krona och 1644 drottning Kristinas hand. Tian var först g. m. Cecilia Renata av Österrike (d. 1644) och från 1645 med Marie-Louise av Gonzaga-Nevers. — Po. biogr. av A. éliwinski Vladislav IV.