691 Vladislav—Vlissingen 692 Utsikt över Vladivostok, (1925); jfr även H. Almquist, »Sverge och Ryssland 1595—1611» (1907). A. A-t. Vla'dislav (lat. Ladislaus), konungar i Ungern. Konungar med namnet V. av (polska) jagiellonska ätten kallas på ungerska Uläszlo, de övriga Läszlö. Bland de senare märkas L ä s z 1 6 I den helige (reg. 1077—95), kanoniserad 1192, och V. (V) Posthumus (1440 —57), son till konung Albrekt av Habsburg, vald till konung i Böhmen 1440, i Ungern 1444; han kom 1452 till Ungern men förde själv ej regeringen. — Om Uläszlo I (reg. 1440—44) se Vladislav, konungar i Polen. Hans brorson V. (Uläszlo) II (1456—1516) blev 1471 konung i Böhmen och valdes 1490 till konung i Ungern; om hans svaga regering där se Ungern, sp. 1073. (A. A-t.) Vladivostok [vladivastå'k], stad i Fjärran österns område, Sovjetryssland, Sibiriens förnämsta Stillahavshamn; 173,500 inv. (1931). Den modernt byggda staden är belägen på en halvö i innersta delen av Peter den stores vik, vid den djupa och väl skyddade naturliga hamnen Zolotoj rog (Gyllene hornet). Denna tillfryser sällan och är året om tillgänglig för oceanfartyg. V. är det sibiriska järnvägssys-temets ö. ändpunkt och har regelbunden förbindelse med bl. a. Tsuruga o. a. japanska »Förstad.» Målning av M. de Vlaminck. hamnar, över V. går en stor del av ö. Sibiriens handel. Under normala förhållanden har staden betydande transitohan-del med Manchuriet: export av sojabönor, oljekakor och vete; import av bl. a. salt och te. Betydande fiske. Industrien omfattar kvarnar, oljefabriker, bryggerier m. m., vartill komma varv o. a. militära anläggningar (Vorosjilovverken m. m.). V. är befäst örlogshamn, av stor vikt som stödjepunkt för Sovjetunionens stridskrafter till lands och vatten i Östasien. I V. finnas univ. (gr. 1924) o. a. högre läroanstalter, hydrobiologisk station, astron. observatorium, rundradiostation m. m. — V. grundlädes 1860 och var 1865—1909 frihamn. Efter ryska revolutionen 1917 kämpade olika ryska partier om staden, som tidtals var besatt av japaner. Vla'dyka, slav., härskare, urspr. särskilt om bysantinske kejsaren, sedan högtstående adelsman el. präst; regerande biskop i Montenegro (se d. o., sp. 280). Vlaminck [vlamå'k], M au r ic e de, fransk målare (f. 1876). Utgången ur Matisseskolan, påverkad av negerkonst och Cézanne, har V. målat landskap i en sluten, tung form, som med våldsamma färgeffekter ge uttryck åt hans romantisk-dramatiska naturuppfattning. V. är en av samtidens mest uppskattade konstnärer. — Självporträtt på pl. till art. E x-p r essionism. E. L-k. Vlärapasset, se K a r p a t e r n a, sp. 455. VIe'mingkx’ vätska, Solütio Vle'mingkx, lösning av kalksvavellever (kalciumhyposulfit och kalciumpentasulfid). Lösningen är röd och starkt alkalisk; uppmjukar hornbildningar (hudsvålar, hår). Den brukas mest utvärtes mot vissa hudsjukdomar (bl. a. skabb), för att avlägsna hår och till »svavelbad», då man genom ytterligare tillsats av syra framkallar utveckling av svavelväte. C. G. S. v. Igd, förk. för västlig längd. Vlieger [flisor], Simon de, holländsk målare (1601—53), elev till Willem van de Veide d. ä. Målade mest mariner, t. ex. »Storm på havet» (1624; Leningrad), »Sjöslag mellan nederländska och spanska flottorna» (1633; Amsterdam) o. a. sjöstycken, som finnas i Berlins, Wiens och Köpenhamns museer. Han målade även porträtt och genrebilder samt utförde raderingar. E. L-k. Vlieland [fllTant], en av Västfrisiska öarna, tillhör nederl. prov. Nordholland; 51 kvkm, 377 inv. (1929). Vliet [flit], Hendrik Cornelisz van, holländsk målare (f. 1611 el. 1612, d. 1675), målade mest arkitekturbilder. Klara och fint stämda äro hans interiörer av holländska kyrkor. I Nationalmuseum i Stockholm finnes »Det inre av Ursulakyrkan i Delft med Vilhelms av Oranien gravvård», ett av hans bästa arbeten. (E. L-k.) Vlissingen [fli's-], fr. Flessingue, eng. Flu-shing, hamnstad i nederl. prov. Zeeland, på ön