Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
697
Voghera—Vogt
698
gundiska porten i s. till Savernesänkan i n.;
mot ö. stupa de brant mot övre Rhendalen men
övergå västerut mera omärkligt i
Lothring-ens högslätt. V. uppbyggas av veckade
gnejser, devoniska och karboniska skiffrar och
gråvackor, genombrutna av graniter (mest i
s.), västerut av brokig sandsten. V. äro urspr.
en del av den Variskiska bergskedjan (se d.
o.), som neddenuderats och senare under
tertiärtiden genom bildandet av övre Rhendalens
gravsänka skilts från Schwarzwald. Genom
talrika floddalar (bifloder till Rhen mot ö.;
Moselle och Meurthe med tillflöden i v.)
uppdelas V. i sidokedjor, som äro nästan
fristående från huvudkammen. Högsta topparna
finnas i södra V:s granitregion; på
huvudkammen nå Ballon d’Alsace 1,245 m ö. h. och
Hohneck 1,361 m, i sidokedjorna Ballon de
Soulz (Sulzer Belchen), V :s högsta topp, 1,423
m och Petit Ballon 1,268 m. Topparna äro
avrundade och i regel kala; f. ö. äro V. till stor
del skogklädda. Passövergångarna ligga högt,
och endast två järnvägslinjer passera
huvudkammen. I klimathänseende bilda V. gränsen
mellan Väst- och Mellaneuropa;
östsluttningarna äro regnrikast. Det fordom rika
bergsbruket är nu föga givande; huvudnäringar
äro boskapsskötsel och industri. Bland V :s
många kurorter, flertalet på v. sidan, märkas
Plombières-les-Bains, Vittel,
Bourbonne-les-Bains och Gérardmer.
Voghera [vågä’ra], T u 11 i o, italiensk
musiker (f. 1879), var först dirigent vid
Metro-politanoperan i New York och kom 1910 till
Kungl. teatern i Stockholm, där han i olika
repriser varit anställd som kapellmästare.
Efter några års dirigentskap vid Göteborgs
lyriska teater var han 1927—33 kormästare
och verkar sedan 1933 som sånginstruktör
vid Kungl. teatern, varjämte han leder dennas
oratoriekonserter. H. G-t.
Vogl [fä’gol], Johann Nepomuk,
österrikisk skald (1802—66), skrev visor,
ballader (ofta med spökromantiska motiv), sånger
m. m. Flera av V:s dikter ha blivit folkvisor.
Sami. bl. a. i »Balladen und Romanzen» (1835
—41). Jfr R. Binder, »J. N. V. und die
öøter-reichische Ballade» (1907).
Vogler [få’glor], Georg Joseph, vanl.
kallad abbé V., tysk musiker (1749—1814).
Studerade och prästvigdes
i Italien, blev 1775
hovkaplan och
kapellmästare i Mannheim
samt grundade sin
genom nya
undervisningsmetoder uppmärksammade Mann-heimer Tonschule.
Efter vidsträckta resor
var V. 1786—91 och
1793—99, dock med
kontraktsenlig
halv-årsledighet, anställd
som kapellmästare vid
Kungl. teatern i Stockholm. Han inrättade
en talrikt besökt musikskola i Stockholm,
stiftade 1794 hovkapellets änke- och
pupillkassa, konserterade ofta på orgel eller
»orkestrion» (en av V. uppfunnen
miniatyrorgel) och komponerade bl. a. operan »Gustaf
Adolf och Ebba Brahe» (1788; till text av
Landskapsbild från Vogeserna.
Gustav III och Kellgren) samt körer och
balettmusik till Skjöldebrands »Herman von
Unna». Slutligen hamnade V. i Darmstadt
1806 som kapellmästare och inrättade även
där en musikskola, där han bl. a. hade
Weber och Meyerbeer till elever. — Trots
sin reklamlystnad var V. i flera
avseenden en föregångsman. Som orgelvirtuos
införde han en ny, färgrikare registrering och
väckte särskilt uppseende genom sin
drastiska programmusik (storm- och
bataljmålningar etc.). Jämte operor och verk för orgel
o. a. instrument skrev V. symfonier och
många kyrkokompositioner, av vilka
advents-hymnen »Hosianna» ännu allmänt utföres.
V :s reformsträvanden i fråga om orgelns
byggnad (det på akustiska beräkningar
grundade »simplifikationssystemet» och
crescendo-svällaren m. m.) varslade en ny, mer orkestral
orgeltyp. En långt senare tids idéer föregrep
han i sina musikteoretiska arbeten, bl. a.
»Inledning till harmoniens kännedom» (1794),
»Clavér-schola» och »Organist-schola» (1798),
»Lection till choraleleven M. H.» (1799;
polemik mot Hæffner) samt »Aboten Voglers
Andra Lection» etc. (1800). — Biogr. av K. E.
v. Schafhäutl (1888) och E. Rupp (1922) samt
uppsatser av P. Vretblad (i Svensk Tidskrift
för Musikforskning 1927) och S. Wistedt (ibid.
1932 och 1933). H. G-t.
Vogt [fokt], norsk släkt, härstammande från
köpmannen i Kristiania Michel S ö f r e
n-sen (d. 1696); namnet V. upptogs efter en
mödernesläkt 1779. Om J. H. V., hans brorson
Nils V. (d. 1894) och dennes söner Nils V.
(d. 1927) och P. B. V. se nedan. Brorsöner
till J. H. V. voro kusinerna tullinspektören
i Fredrikshald Lorenz Juhl V. (1825—
1901), som skrev bl. a. »Dublin som norsk by»
(1896), och överläkaren i Bergen P e t e r II e
r-m a n V. (1829—1900), som skrev bl. a.
»Lære-bog for jordemödre» (1886; flera uppl.). Om P.
H. V :s brorson N. C. V. se nedan. Brorson till
L. J. V. var J. H. L. V.; om honom, hans son
Th. V. och J. H. L. V:s bror R. V. se nedan.
— Litt.: L. J. Vogt, »Slægten V.» (1881);
»Norske slægter» (1912). B. H-d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
