697 Voghera—Vogt 698 gundiska porten i s. till Savernesänkan i n.; mot ö. stupa de brant mot övre Rhendalen men övergå västerut mera omärkligt i Lothring-ens högslätt. V. uppbyggas av veckade gnejser, devoniska och karboniska skiffrar och gråvackor, genombrutna av graniter (mest i s.), västerut av brokig sandsten. V. äro urspr. en del av den Variskiska bergskedjan (se d. o.), som neddenuderats och senare under tertiärtiden genom bildandet av övre Rhendalens gravsänka skilts från Schwarzwald. Genom talrika floddalar (bifloder till Rhen mot ö.; Moselle och Meurthe med tillflöden i v.) uppdelas V. i sidokedjor, som äro nästan fristående från huvudkammen. Högsta topparna finnas i södra V:s granitregion; på huvudkammen nå Ballon d’Alsace 1,245 m ö. h. och Hohneck 1,361 m, i sidokedjorna Ballon de Soulz (Sulzer Belchen), V :s högsta topp, 1,423 m och Petit Ballon 1,268 m. Topparna äro avrundade och i regel kala; f. ö. äro V. till stor del skogklädda. Passövergångarna ligga högt, och endast två järnvägslinjer passera huvudkammen. I klimathänseende bilda V. gränsen mellan Väst- och Mellaneuropa; östsluttningarna äro regnrikast. Det fordom rika bergsbruket är nu föga givande; huvudnäringar äro boskapsskötsel och industri. Bland V :s många kurorter, flertalet på v. sidan, märkas Plombières-les-Bains, Vittel, Bourbonne-les-Bains och Gérardmer. Voghera [vågä'ra], T u 11 i o, italiensk musiker (f. 1879), var först dirigent vid Metro-politanoperan i New York och kom 1910 till Kungl. teatern i Stockholm, där han i olika repriser varit anställd som kapellmästare. Efter några års dirigentskap vid Göteborgs lyriska teater var han 1927—33 kormästare och verkar sedan 1933 som sånginstruktör vid Kungl. teatern, varjämte han leder dennas oratoriekonserter. H. G-t. Vogl [fä'gol], Johann Nepomuk, österrikisk skald (1802—66), skrev visor, ballader (ofta med spökromantiska motiv), sånger m. m. Flera av V:s dikter ha blivit folkvisor. Sami. bl. a. i »Balladen und Romanzen» (1835 —41). Jfr R. Binder, »J. N. V. und die öøter-reichische Ballade» (1907). Vogler [få'glor], Georg Joseph, vanl. kallad abbé V., tysk musiker (1749—1814). Studerade och prästvigdes i Italien, blev 1775 hovkaplan och kapellmästare i Mannheim samt grundade sin genom nya undervisningsmetoder uppmärksammade Mann-heimer Tonschule. Efter vidsträckta resor var V. 1786—91 och 1793—99, dock med kontraktsenlig halv-årsledighet, anställd som kapellmästare vid Kungl. teatern i Stockholm. Han inrättade en talrikt besökt musikskola i Stockholm, stiftade 1794 hovkapellets änke- och pupillkassa, konserterade ofta på orgel eller »orkestrion» (en av V. uppfunnen miniatyrorgel) och komponerade bl. a. operan »Gustaf Adolf och Ebba Brahe» (1788; till text av Landskapsbild från Vogeserna. Gustav III och Kellgren) samt körer och balettmusik till Skjöldebrands »Herman von Unna». Slutligen hamnade V. i Darmstadt 1806 som kapellmästare och inrättade även där en musikskola, där han bl. a. hade Weber och Meyerbeer till elever. — Trots sin reklamlystnad var V. i flera avseenden en föregångsman. Som orgelvirtuos införde han en ny, färgrikare registrering och väckte särskilt uppseende genom sin drastiska programmusik (storm- och bataljmålningar etc.). Jämte operor och verk för orgel o. a. instrument skrev V. symfonier och många kyrkokompositioner, av vilka advents-hymnen »Hosianna» ännu allmänt utföres. V :s reformsträvanden i fråga om orgelns byggnad (det på akustiska beräkningar grundade »simplifikationssystemet» och crescendo-svällaren m. m.) varslade en ny, mer orkestral orgeltyp. En långt senare tids idéer föregrep han i sina musikteoretiska arbeten, bl. a. »Inledning till harmoniens kännedom» (1794), »Clavér-schola» och »Organist-schola» (1798), »Lection till choraleleven M. H.» (1799; polemik mot Hæffner) samt »Aboten Voglers Andra Lection» etc. (1800). — Biogr. av K. E. v. Schafhäutl (1888) och E. Rupp (1922) samt uppsatser av P. Vretblad (i Svensk Tidskrift för Musikforskning 1927) och S. Wistedt (ibid. 1932 och 1933). H. G-t. Vogt [fokt], norsk släkt, härstammande från köpmannen i Kristiania Michel S ö f r e n-sen (d. 1696); namnet V. upptogs efter en mödernesläkt 1779. Om J. H. V., hans brorson Nils V. (d. 1894) och dennes söner Nils V. (d. 1927) och P. B. V. se nedan. Brorsöner till J. H. V. voro kusinerna tullinspektören i Fredrikshald Lorenz Juhl V. (1825— 1901), som skrev bl. a. »Dublin som norsk by» (1896), och överläkaren i Bergen P e t e r II e r-m a n V. (1829—1900), som skrev bl. a. »Lære-bog for jordemödre» (1886; flera uppl.). Om P. H. V :s brorson N. C. V. se nedan. Brorson till L. J. V. var J. H. L. V.; om honom, hans son Th. V. och J. H. L. V:s bror R. V. se nedan. — Litt.: L. J. Vogt, »Slægten V.» (1881); »Norske slægter» (1912). B. H-d.