701 Vogt, P. B.—Wohlgemuth 702 Vogt [fokt], Paul Benjamin, norsk diplomat och politiker (f. 1863); jfr släktövers. Tog juridisk examen 1885 samt var 1886—92 red. för Christiansands Tidende och 1898—99 politisk red. i Morgenbladet. V. blev okt. 1903 statsråd i ministären Hagerup —Sigurd Ibsen och var först led. av stats-rådsavd. i Stockholm, sedan chef för handels- och revisionsde-partementen. V. avgick med Hagerup i mars 1905, besökte på sommaren i hemlighet Stockholm för att undersöka möjlig heterna av en fredlig uppgörelse i unions-konflikten och var vid Karlstadsförhandling-arna i sept. s. å. en av Norges delegerade. Han utsågs april 1906 till Norges förste envoyé i Stockholm och visade på denna post mycken takt. 1910—34 var V. Norges envoyé i London. V. var norsk led. av Haagdomstolen i Grönlandstvisten 1932—33. V. S-g.* Vogt [fokt], Ragnar, norsk psykiater (f. 1870); jfr släktövers. Blev 1909 docent, 1915 prof, i medicin och chef för psykiatriska institutet. Skr. bl. a.: »Psykiatriens grundtræk» (2 bd, 1905—09), »Hysterisk sindssygdom» (1912), »Arvelighetslære og racehygiene» (1914) och »Nogen hovedlinjer i medicinsk psykologi og psykiatri» (1923). V:s arbeten utmärkas av originella vyer och stor självständighet. Vogt [fokt], T h o r o 1 f, norsk geolog och mineralog (f. 1888); jfr släktövers. Blev stats-geolog 1914 och prof, i mineralogi och geologi vid Norges tekniska högskola i Trondheim 1929. Till Spetsbergen har V. lett expeditioner 1925 och 1928 samt till s. ö. Grönland 1931. Skr. bl. a.: »Bidrag til fjeldkjedens stratigrafi og tektonik» (i Geol. Fören :s i Stockholm Förhandi. 1922), »Forholdet mel-lem sparagmitsystemet og det marine under-kambrium ved Mjösen» (i Norsk Geol. Tidsskr., 7, 1924) och »Sulitelmafeltets geologi og petro-grafi» (i Norges Geologiske Undersökelse, 121, 1927). N. Zn. Vogtland [fä'ktlant], landskap i mell. Tyskland, motsv. s. v. delen av fristaten Sachsen samt smärre delar av Thüringen och Bayern. Högt utvecklad industri, främst textilindustri (Plauen o. a. städer), läderfabriker, tillv. av maskiner och musikinstrument. -— V. (»fogdelandet»), lat. Terra advocatorum, kallades sedan 1000-talet de riksomedelbara områdena vid övre Elster och Saale, mellan Meissen och Thüringen, vilka de tyska konungarna läto förvalta av särskilda fogdar. Vogue [våg], fr., anseende. — En vogue [ä vå'g], i ropet, modern. Vogüler, en på ö. sidan av Ural vid Ob, Sosva och Konda m. fl. floder boende folkstam med finsk-ugriskt språk (se d. o.), vilken huvudsaki. lever på fiske och jakt, i n. därjämte renskötsel och i s. jordbruk; omkr. 6,000 pers. (1926). De bodde tidigare mycket längre mot v. (vid övre Petjora) och s. v. I utseende, kultur och historia överensstämma de nära med sina grannar i ö., de finsk-ugriska ostjakerna (se d. o.). Märkliga äro deras rika folkpoesi och primitiva skådespelarkonst^ K. B. W. Vogüliska, se Finsk-ugriska språk, sp. 465, och Voguler. Vogüé [vågye'], Eugène Melchior de, vicomte, fransk författare (1848—1910), kusin till M. de V. Lärde som ung diplomat känna Ryssland och den ryska litteraturen, vars stora gestalter han presenterade för sina landsmän i en rad essäer, samlade i den i fransk litteratur epokgörande »Le roman russe» (1886). V. skrev f. ö. en mångfald historiska och litterära arbeten, utmärkta av hög kultur och fängslande stil. Av hans romaner märkas särskilt »Jean d’Agrève» (1897), parlamentsskildringen »Les morts qui parlent» (1899) och »Le maltre de la mer» (1903). Intressanta äro även V:s »Lettres h Armand et Henri de Pontmartin (1867—1909)» (1922; utg. av R. de Vogüé). Kj. S-g; B. H-d. Vogüé [vågye'], Melchior de, markis, fransk arkeolog (1829—1916), kusin till E. M. de V.; ambassadör i Konstantinopel 1871—75 och i Wien 1875—79; led. av Franska akad. 1901. V. utgav bl. a. »La Syrie centrale» (I— II: »Architecture civile et religieuse du I:er au VII:e siècle», 1865—77; III: »Inscriptions sémitiques» med övers, och kommentarer, 1868 —77) och 2:a delen av »Corpus inscriptionum semiticarum» (1906—07; arameiska inskrifter). Från 1893 utgav han, jämte Ch. Schefer, Revue de 1’Orient Latin. 1909 mottog V. en internationell festskrift. H. S. N.* Wohlfart [våTfart], Karl Adrian, musikpedagog (f. 1874 1B/ii). Efter examina vid Konservatoriet i Stockholm 1895 och 1897 blev W. lärare i R. Anderssons skola 1901 och grundade en egen musikskola i Stockholm 1913. W. har utgivit en mängd pianopedago-gisk litteratur. T. N. Michael Wohlgemuth. Målning av Albrecht Dürer. Wohlgemuth [väTgemöt] el. W o 1 g e m u t, Michael, tysk målare (1434—1519). De mest omtalade arbetena från W :s verkstad, som han 1473 övertog efter sin lärare, Hans Pleydenwurff, äro altarverk, flera av dem ganska omfattande, med målade scener och i