Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vogt, Paul Benjamin - Vogt, Ragnar - Vogt, Thorolf - Vogtland - Vogue - Voguler - Voguliska - Vogüé, Eugène Melchior de - Vogüé, Melchior de - Wohlfart, Karl Adrian - Wohlgemuth el. Wolgemut, Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Vogt, P. B.—Wohlgemuth
702
Vogt [fokt], Paul Benjamin, norsk
diplomat och politiker (f. 1863); jfr
släktövers. Tog juridisk examen 1885 samt var
1886—92 red. för Christiansands Tidende och
1898—99 politisk red.
i Morgenbladet. V.
blev okt. 1903 statsråd
i ministären Hagerup
—Sigurd Ibsen och var
först led. av
stats-rådsavd. i Stockholm,
sedan chef för
handels- och
revisionsde-partementen. V.
avgick med Hagerup i
mars 1905, besökte på
sommaren i
hemlighet Stockholm för
att undersöka
möjlig
heterna av en fredlig uppgörelse i
unions-konflikten och var vid
Karlstadsförhandling-arna i sept. s. å. en av Norges delegerade.
Han utsågs april 1906 till Norges förste
envoyé i Stockholm och visade på denna post
mycken takt. 1910—34 var V. Norges envoyé
i London. V. var norsk led. av Haagdomstolen
i Grönlandstvisten 1932—33. V. S-g.*
Vogt [fokt], Ragnar, norsk psykiater (f.
1870); jfr släktövers. Blev 1909 docent, 1915
prof, i medicin och chef för psykiatriska
institutet. Skr. bl. a.: »Psykiatriens grundtræk»
(2 bd, 1905—09), »Hysterisk sindssygdom»
(1912), »Arvelighetslære og racehygiene» (1914)
och »Nogen hovedlinjer i medicinsk psykologi
og psykiatri» (1923). V:s arbeten utmärkas
av originella vyer och stor självständighet.
Vogt [fokt], T h o r o 1 f, norsk geolog och
mineralog (f. 1888); jfr släktövers. Blev
stats-geolog 1914 och prof, i mineralogi och geologi
vid Norges tekniska högskola i Trondheim
1929. Till Spetsbergen har V. lett
expeditioner 1925 och 1928 samt till s. ö. Grönland
1931. Skr. bl. a.: »Bidrag til fjeldkjedens
stratigrafi og tektonik» (i Geol. Fören :s i
Stockholm Förhandi. 1922), »Forholdet
mel-lem sparagmitsystemet og det marine
under-kambrium ved Mjösen» (i Norsk Geol. Tidsskr.,
7, 1924) och »Sulitelmafeltets geologi og
petro-grafi» (i Norges Geologiske Undersökelse, 121,
1927). N. Zn.
Vogtland [fä’ktlant], landskap i mell.
Tyskland, motsv. s. v. delen av fristaten Sachsen
samt smärre delar av Thüringen och Bayern.
Högt utvecklad industri, främst textilindustri
(Plauen o. a. städer), läderfabriker, tillv. av
maskiner och musikinstrument. -— V.
(»fogdelandet»), lat. Terra advocatorum, kallades
sedan 1000-talet de riksomedelbara områdena
vid övre Elster och Saale, mellan Meissen och
Thüringen, vilka de tyska konungarna läto
förvalta av särskilda fogdar.
Vogue [våg], fr., anseende. — En vogue
[ä vå’g], i ropet, modern.
Vogüler, en på ö. sidan av Ural vid Ob,
Sosva och Konda m. fl. floder boende
folkstam med finsk-ugriskt språk (se d. o.),
vilken huvudsaki. lever på fiske och jakt, i n.
därjämte renskötsel och i s. jordbruk; omkr.
6,000 pers. (1926). De bodde tidigare mycket
längre mot v. (vid övre Petjora) och s. v. I
utseende, kultur och historia överensstämma
de nära med sina grannar i ö., de finsk-ugriska
ostjakerna (se d. o.). Märkliga äro deras
rika folkpoesi och primitiva
skådespelarkonst^ K. B. W.
Vogüliska, se Finsk-ugriska språk,
sp. 465, och Voguler.
Vogüé [vågye’], Eugène Melchior de,
vicomte, fransk författare (1848—1910), kusin
till M. de V. Lärde som ung diplomat känna
Ryssland och den ryska litteraturen, vars stora
gestalter han presenterade för sina landsmän i
en rad essäer, samlade i den i fransk litteratur
epokgörande »Le roman russe» (1886). V. skrev
f. ö. en mångfald historiska och litterära
arbeten, utmärkta av hög kultur och fängslande
stil. Av hans romaner märkas särskilt »Jean
d’Agrève» (1897), parlamentsskildringen »Les
morts qui parlent» (1899) och »Le maltre de
la mer» (1903). Intressanta äro även V:s
»Lettres h Armand et Henri de Pontmartin
(1867—1909)» (1922; utg. av R. de Vogüé).
Kj. S-g; B. H-d.
Vogüé [vågye’], Melchior de, markis,
fransk arkeolog (1829—1916), kusin till E. M.
de V.; ambassadör i Konstantinopel 1871—75
och i Wien 1875—79; led. av Franska akad.
1901. V. utgav bl. a. »La Syrie centrale» (I—
II: »Architecture civile et religieuse du I:er
au VII:e siècle», 1865—77; III: »Inscriptions
sémitiques» med övers, och kommentarer, 1868
—77) och 2:a delen av »Corpus inscriptionum
semiticarum» (1906—07; arameiska
inskrifter). Från 1893 utgav han, jämte Ch. Schefer,
Revue de 1’Orient Latin. 1909 mottog V. en
internationell festskrift. H. S. N.*
Wohlfart [våTfart], Karl Adrian,
musikpedagog (f. 1874 1B/ii). Efter examina vid
Konservatoriet i Stockholm 1895 och 1897 blev
W. lärare i R. Anderssons skola 1901 och
grundade en egen musikskola i Stockholm
1913. W. har utgivit en mängd
pianopedago-gisk litteratur. T. N.
Michael Wohlgemuth. Målning av Albrecht Dürer.
Wohlgemuth [väTgemöt] el. W o 1 g e m u t,
Michael, tysk målare (1434—1519). De
mest omtalade arbetena från W :s verkstad,
som han 1473 övertog efter sin lärare, Hans
Pleydenwurff, äro altarverk, flera av dem
ganska omfattande, med målade scener och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
