Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
Vokaler—Volbach
708
Vokaler, V o k ä 11 j u d, språkljud, alstrade
med öppen el. svagt förträngd munhåla, d. v. s.
i det att på ingen punkt i denna två organ
närmats till varandra i sådan utsträckning,
att något hinder lägges i luftströmmens väg,
t. ex. ljuden a, e, i; motsats: konsonanter.
Bortser man från viskade v. och från ljudet
h, som är blott och bar utandning och kan
betraktas som ett slags tonlös
motsvarighet till vilken vokal som helst men plägar
föras till konsonanterna, kan man säga, att
alla v. äro tonande; de bildas på två ställen,
i stämbanden, som försättas i vibration, och
i munhålan. V :s olika kvalitet beror främst
på tungan, som genom att inta olika lägen
förändrar munhålans form och därmed
stäm-bandstonens resonans, samt på eventuellt
tillkommande läpprundning och näsklang. Den
avgöres alltså huvudsaki. av följ, faktorer:
1) Tungans läge i höjdled, d. v. s. dess
avstånd från gommen. Är tungan helt nära
denna, uppstå slutna (i, y, ty. u), är den
i bottenläge öppna v. (a); de oändligt
många mellanlägena markeras av bl. a. e, ä,
ö, å, o. 2» Tungans läge i sidled. Är tungans
högsta punkt i munhålans främre, resp, bakre
del, alstras främre el. p a 1 a t a 1 a (i, y,
e, ä, ö, sv. hws), resp, bakre el. velara
(gutturala) v. (o, å, sv. al, ty. u) ;
mellanstadier intaga a, ry. y. 3) Läppöppningens
form. Allteftersom denna är neutral, resp,
rundad, uppkomma vanliga o rundade (i,
e, ä, a), resp, rundade el. 1 a b i a 1 i s
e-r a d e v. (y, ö, o, å, u). 4) Gomseglets läge.
Är detta organ helt höjt, så att vägen från
svalget till näshålan spärras, bildas de vanliga
o r a 1 a v. (t. ex. svenskans samtliga), är det
mer el. mindre (ej helt) sänkt, bildas de n
a-s a 1 a el. n a s a 1 e r a d e v. (i, e, d, ä, ä, ä;
dylika finnas i franska, portugisiska, polska).
Sålunda är t. ex. i en sluten, främre, orundad,
oral vokal. En viss betydelse ha även 5)
muskelspänningen i tungan, som uppdelar v. i
spända (sv. sil, bo) och slappa v. (sv.
sill, bott), och 6) käkvinkelns storlek. Med
»hårda», resp, »lena» v. menas i svenskan v.,
framför vilka k och g bibehållits (ko, gav],
resp, genom assimilation övergått till de
pa-latala (främre) tje- och j-ljuden (kär, giva);
termerna täcka sig med »bakre» och »främre»,
blott att u är hård vokal (k, g kvarstå i kula,
gul), enär det förr var velart (snarlikt ty. u).
Ej att förväxla med v:s kvalité äro deras
kvantitet samt tonvikt (tryckaccent), d. v. s.
skillnaden mellan kort och lång (sv. sill — sil)
samt mellan betonad och obetonad (sv. aTla).
Enär v. lättare och oftare än konsonanterna
uttalas för sig själva, utan andra ljuds stöd,
kallas de stundom s j ä 1 v 1 j u d. I en
stavelse är det bärande ljudelementet i regel en
vokal (resp, en diftong el. triftong; se dessa
ord). Tbland är det en konsonant, särskilt
»li-kvidorna» l, r, m, n, t. ex. slutl juden i sv. ad<e)l,
vatt(e)n, då dessa ord, som ofta sker, uttalas
utan e; sådana konsonanter kallas
stavelsebildande eller (sämre) vokaliska. Jfr S p r å
k-1 j u d. — Med v. förstås även de bokstäver,
som pläga beteckna vokalljud, d. v. s. i
svenskan a, e, i, o, y (ii), d, ä, ö. A. Lbd.
Vokalharmoni, ofta brukat namn på
framåt-verkande assimilation (se d. o., sp. 330) mellan
i olika stavelser stående vokaler. Denna kan
gå i palatal, guttural el. labial riktning,
varigenom t. ex. i första fallet en bakre, »låg»
el. »hård», vokal förändras till motsv. främre,
»höga» el. »lena», vokal genom inverkan av
en föreg. främre sådan, sålunda t. ex. a till
ä och u till y. fsv. dial. gamal, utan men
bæræ, bära, dømæ, döma; fi. maa-ssa, i jorden,
men työ-ssä, i arbetet. Stundom begagnas
termen v. även för de fall, då en med hög
tungställning uttalad vokal efter vissa med lägre
tungställning uttalade sådana övergår till en
dylik lägre vokal, t. ex. fornsvenskt dial. farin
övergår till faren, men heter blir oförändrat.
En rikt utvecklad v. är särskilt utmärkande
för vissa finsk-ugriska språk och de
turko-tatariska språken, och man trodde sig tidigare
t. o. m. kunna betrakta den som ett viktigt
kännemärke på genetiskt samband mellan
språken, vilket dock är omöjligt. K. B. W.
Vokalls (fr. vocalise), sångövning på
vokaler utan text.
Vokalisatiön, Vokalisèring, språkv.,
vokalernas betecknande i semitisk skrift;
mus., vokalernas uttal i sång; utförande av
vokaliser (se d. o.). — Verb: V ok alisé ra.
Vokali’sm, vokalsystem, (läran om) samtliga
vokaler i ett ord, ett språk el. en språkgrupp.
Vokalmusik, se Instrumentalmusik.
Vokatiün (lat. vocätio), kall, kallelse (till
kyrkligt ämbete).
Vo’katlv, språkv., se Kasus, sp. 504.
Woking [coåu’kin], stad i eng. grevsk.
Sur-rey. s. v. om London, vid Thames’ biflod Wey;
29.927 inv. (1931). Institut för
Orientforskning (med museum). 1 närheten en av
Londons största begravningsplatser.
Vo’ksenkollen, skogsås strax n. om Oslo. På
v. sluttningen låg 1899—1919 ett
skogssana-torium. Bland villor på V. märkes
»konge-villaen», skänkt till norske konungen av
norska medborgare. Ax. S.
Vola’ng, vid övre kanten rynkad el. veckad
tygremsa.
Volapük [vålapy’k], det första konstgjorda
hjälpspråk, som nått avsevärd spridning,
utarbetades under 1870-talets senare hälft av
den katolske prästen Johann Martin
Schleyer i Konstanz (1831—1912). V :s
ordskatt är väsentligen hämtad ur de stora
västeuropeiska språken, men orden ha ofta
förändrats till oigenkännlighet genom 1)
stympning, t. ex. niver, universitet, xam, examen,
2) utbyte av sådana ljud, som saknas i en del
språk, mot andra ljud, t. ex. lin, ring, tion,
tron, 3) godtyckligt utbyte av ett ljud mot
ett annat, t. ex. sob, såpa, tvål. Ex. på
kombinerade förändringar: volapük = gen. av vol
(eng. world), vä rid, + pük (eng. speak), tal,
språk. Böjningsläran är täml. formrik men
strängt regelbunden. Språkprov: Blod obik
egetävomöx jü düp balsid vendela, min broder
är nog tillbaka till kl. 10 e. m. — V. är
sedan länge utdött. B. C-r.
Vol-au-vent [vål-å-vä’], fr., »fladder för
vinden», ett bakverk av smördeg, som efter
gräddningen fylles med stuvning av hummer,
svamp, bräss el. dyl. En liten v. kallas b o
u-c h é e (fr., »munsbit»). D-e.
Volbach [fådbalj], Fritz, tysk musiker och
musikskriftställare (f. 1861), blev 1919 prof,
i Münster, där han också verkat som dirigent.
V. är en mångsidig kompositör och har
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
