707 Vokaler—Volbach 708 Vokaler, V o k ä 11 j u d, språkljud, alstrade med öppen el. svagt förträngd munhåla, d. v. s. i det att på ingen punkt i denna två organ närmats till varandra i sådan utsträckning, att något hinder lägges i luftströmmens väg, t. ex. ljuden a, e, i; motsats: konsonanter. Bortser man från viskade v. och från ljudet h, som är blott och bar utandning och kan betraktas som ett slags tonlös motsvarighet till vilken vokal som helst men plägar föras till konsonanterna, kan man säga, att alla v. äro tonande; de bildas på två ställen, i stämbanden, som försättas i vibration, och i munhålan. V :s olika kvalitet beror främst på tungan, som genom att inta olika lägen förändrar munhålans form och därmed stäm-bandstonens resonans, samt på eventuellt tillkommande läpprundning och näsklang. Den avgöres alltså huvudsaki. av följ, faktorer: 1) Tungans läge i höjdled, d. v. s. dess avstånd från gommen. Är tungan helt nära denna, uppstå slutna (i, y, ty. u), är den i bottenläge öppna v. (a); de oändligt många mellanlägena markeras av bl. a. e, ä, ö, å, o. 2» Tungans läge i sidled. Är tungans högsta punkt i munhålans främre, resp, bakre del, alstras främre el. p a 1 a t a 1 a (i, y, e, ä, ö, sv. hws), resp, bakre el. velara (gutturala) v. (o, å, sv. al, ty. u) ; mellanstadier intaga a, ry. y. 3) Läppöppningens form. Allteftersom denna är neutral, resp, rundad, uppkomma vanliga o rundade (i, e, ä, a), resp, rundade el. 1 a b i a 1 i s e-r a d e v. (y, ö, o, å, u). 4) Gomseglets läge. Är detta organ helt höjt, så att vägen från svalget till näshålan spärras, bildas de vanliga o r a 1 a v. (t. ex. svenskans samtliga), är det mer el. mindre (ej helt) sänkt, bildas de n a-s a 1 a el. n a s a 1 e r a d e v. (i, e, d, ä, ä, ä; dylika finnas i franska, portugisiska, polska). Sålunda är t. ex. i en sluten, främre, orundad, oral vokal. En viss betydelse ha även 5) muskelspänningen i tungan, som uppdelar v. i spända (sv. sil, bo) och slappa v. (sv. sill, bott), och 6) käkvinkelns storlek. Med »hårda», resp, »lena» v. menas i svenskan v., framför vilka k och g bibehållits (ko, gav], resp, genom assimilation övergått till de pa-latala (främre) tje- och j-ljuden (kär, giva); termerna täcka sig med »bakre» och »främre», blott att u är hård vokal (k, g kvarstå i kula, gul), enär det förr var velart (snarlikt ty. u). Ej att förväxla med v:s kvalité äro deras kvantitet samt tonvikt (tryckaccent), d. v. s. skillnaden mellan kort och lång (sv. sill — sil) samt mellan betonad och obetonad (sv. aTla). Enär v. lättare och oftare än konsonanterna uttalas för sig själva, utan andra ljuds stöd, kallas de stundom s j ä 1 v 1 j u d. I en stavelse är det bärande ljudelementet i regel en vokal (resp, en diftong el. triftong; se dessa ord). Tbland är det en konsonant, särskilt »li-kvidorna» l, r, m, n, t. ex. slutl juden i sv. ad<e)l, vatt(e)n, då dessa ord, som ofta sker, uttalas utan e; sådana konsonanter kallas stavelsebildande eller (sämre) vokaliska. Jfr S p r å k-1 j u d. — Med v. förstås även de bokstäver, som pläga beteckna vokalljud, d. v. s. i svenskan a, e, i, o, y (ii), d, ä, ö. A. Lbd. Vokalharmoni, ofta brukat namn på framåt-verkande assimilation (se d. o., sp. 330) mellan i olika stavelser stående vokaler. Denna kan gå i palatal, guttural el. labial riktning, varigenom t. ex. i första fallet en bakre, »låg» el. »hård», vokal förändras till motsv. främre, »höga» el. »lena», vokal genom inverkan av en föreg. främre sådan, sålunda t. ex. a till ä och u till y. fsv. dial. gamal, utan men bæræ, bära, dømæ, döma; fi. maa-ssa, i jorden, men työ-ssä, i arbetet. Stundom begagnas termen v. även för de fall, då en med hög tungställning uttalad vokal efter vissa med lägre tungställning uttalade sådana övergår till en dylik lägre vokal, t. ex. fornsvenskt dial. farin övergår till faren, men heter blir oförändrat. En rikt utvecklad v. är särskilt utmärkande för vissa finsk-ugriska språk och de turko-tatariska språken, och man trodde sig tidigare t. o. m. kunna betrakta den som ett viktigt kännemärke på genetiskt samband mellan språken, vilket dock är omöjligt. K. B. W. Vokalls (fr. vocalise), sångövning på vokaler utan text. Vokalisatiön, Vokalisèring, språkv., vokalernas betecknande i semitisk skrift; mus., vokalernas uttal i sång; utförande av vokaliser (se d. o.). — Verb: V ok alisé ra. Vokali'sm, vokalsystem, (läran om) samtliga vokaler i ett ord, ett språk el. en språkgrupp. Vokalmusik, se Instrumentalmusik. Vokatiün (lat. vocätio), kall, kallelse (till kyrkligt ämbete). Vo'katlv, språkv., se Kasus, sp. 504. Woking [coåu'kin], stad i eng. grevsk. Sur-rey. s. v. om London, vid Thames’ biflod Wey; 29.927 inv. (1931). Institut för Orientforskning (med museum). 1 närheten en av Londons största begravningsplatser. Vo'ksenkollen, skogsås strax n. om Oslo. På v. sluttningen låg 1899—1919 ett skogssana-torium. Bland villor på V. märkes »konge-villaen», skänkt till norske konungen av norska medborgare. Ax. S. Vola'ng, vid övre kanten rynkad el. veckad tygremsa. Volapük [vålapy'k], det första konstgjorda hjälpspråk, som nått avsevärd spridning, utarbetades under 1870-talets senare hälft av den katolske prästen Johann Martin Schleyer i Konstanz (1831—1912). V :s ordskatt är väsentligen hämtad ur de stora västeuropeiska språken, men orden ha ofta förändrats till oigenkännlighet genom 1) stympning, t. ex. niver, universitet, xam, examen, 2) utbyte av sådana ljud, som saknas i en del språk, mot andra ljud, t. ex. lin, ring, tion, tron, 3) godtyckligt utbyte av ett ljud mot ett annat, t. ex. sob, såpa, tvål. Ex. på kombinerade förändringar: volapük = gen. av vol (eng. world), vä rid, + pük (eng. speak), tal, språk. Böjningsläran är täml. formrik men strängt regelbunden. Språkprov: Blod obik egetävomöx jü düp balsid vendela, min broder är nog tillbaka till kl. 10 e. m. — V. är sedan länge utdött. B. C-r. Vol-au-vent [vål-å-vä'], fr., »fladder för vinden», ett bakverk av smördeg, som efter gräddningen fylles med stuvning av hummer, svamp, bräss el. dyl. En liten v. kallas b o u-c h é e (fr., »munsbit»). D-e. Volbach [fådbalj], Fritz, tysk musiker och musikskriftställare (f. 1861), blev 1919 prof, i Münster, där han också verkat som dirigent. V. är en mångsidig kompositör och har för