715 Wolff, C. F.—Wolff-Metternich 716 nen (se Finland, sp. 412) och höll, då den ej mottogs av tsaren, ett uppmärksammat tal. lian var landsförvisad 1903—05. H. E. P. Wolff, Caspar Friedrich, tysk naturforskare (1733—94), prof, i Petersburg 1769. W., vars namn vunnit ryktbarhet först efter hans död, trädde i opposition mot den rådande preformationsläran (se Preformations-teori) genom sin teori om epigenesen (se E m b r y o 1 o g i, sp. 743), som han grundade på undersökningar av hönsfoster, och slog härigenom in på de banor, som följdes av 1800-talets embryologiska vetenskap. Genom att påvisa den biåslika strukturen av vävnaderna hos embryoner av både växter och djur blev han även en föregångsman på cellärans område. Hans huvudarbete är »Theoria generationis» (1759; ty. bearb. 1764). T. P. Wolff, C h r. v., se Wolf, C h r. v. Wolff, Emil, tysk skulptör (1802—79), var elev av G. J. Schadow och blev känd genom sin relief »David med harpan». 1822 bosatte sig W. i Rom, övertog R. Schadows ateljé, avslutade flera av dennes arbeten samt utförde hans gravvård med byst och marmorreliefen »Dödsängeln, som kallar konstnären från hans verk» (i San Andrea delle Frätte). Bland hans verk märkas »Segergudinnan, som nämner de fosterländska hjältarnas namn för en gosse» (1846; slottsbron i Berlin) samt många byster, bl. a. en kolossalbyst av Winckelmann (Villa Albani i Rom) och Thorvaldsens staty (efter Thorvaldsens eget arbete, uppställd 1871 utanför Palazzo Barberini i Rom). G-g N.* Wolff, Emil von, tysk lantbrukskemist (1818—96), prof, i kemi vid lantbrukshögsko-lan i Hohenbeim 1854 och föreståndare för lantbruksförsöksstationen där från 1866. W. ägnade sig huvudsaki. åt studiet av växternas näringsfysiologi och husdjurens utfodrings-lära. Bland hans arbeten märkas »Die natur-gesetzlichen Grundlagen des Ackerbaus» (2 bd, 1851—54), »Praktische Düngerlehre» (1868; 14 :e uppl. 1904; sv. övers. 1868 och 1878) och »Die rationelle Fütterung der landwirtschaft-lichen Nutztiere» (1874; 7 :e uppl. 1899; sv. övers. 1875). H. J. Dft. Wolff, Erik, läkare (f. 1891), med. dr i Lund 1920, prof, och chef vid statens rättske-miska laboratorium 1925. W:s vetenskapliga verksamhet har berört albumosliknande substanser i blodet samt förgiftningar. Ljd. Wolff [molf], sir Henry D r u m m o n d, engelsk diplomat och politiker (1830—1908). Som led. av underhuset 1874—85 stödde W. Disraelis Orientpolitik, tillhörde från 1880 det s. k. fjärde partiet (se d. o.) och var en av initiativtagarna till Primrose league (se d. o.). Efter att 1885—87 ha fört viktiga förhandlingar med Turkiet ang. eventuell brittisk utrymning av Egypten var W. 1888—91 brittisk minister i Teheran och 1891—92 i Bukarest samt därefter till 1900 ambassadör i Madrid. Tian utgav memoarverket »Rambling recolleetions» (2 bd, 1908). R. Sv-m. Wolff, Julius, tysk läkare (1836—1902), blev 1884 e. o. prof, i kirurgi i Berlin och 1890 föreståndare för den nyinrättade polikliniken för ortopedisk kirurgi. Utom en stor mängd större och mindre avh. utgav han det klassiska praktverket »Das Gesetz der Trans formation der Knochen» (1892), vilket spelat en stor roll i den vetenskapliga ortopediens senare utveckling. R. T-dt.* Wolff, M o r i t s, rabbin (1824—1904), f. i Meseritz, Preussen, från 1857 rabbin i Göteborg. Av hans arbeten må nämnas »Die philo-nische Philosophie» (1849; 2:a uppl., Göteborg, 1858), »Muhammedanische Eschatologie» (1872) och »Bidrag till filosofiens historia med särskildt hänseende till den judiska religionsfilosofien» (1882). Wolff, Pierre, fransk författare (f. 1865), son till A. W. (f. 1835). Har skrivit romaner men är mest känd som dramatisk författare av naturalistiska och psykologiska pjäser (»Marionettes», 1910, m. fl.), familjestycken och lustspel. Wolff, P i u s Alexander, tysk skådespelare (1782—1828). W. var Goethe» talangfullaste elev och vann 1803—16 i Weimar och från 1816 vid kungl. teatern i Berlin lysande framgång i det högre skådespelets älskare- och hjälteroller. W. skrev också för teatern, bl. a. libretton till Webers »Preciösa». W:s hustru, A m a 1 i e W., f. Mal-colmi (1783—1857), 1794—1816 anställd i Weimar och 1816—44 vid kungl. teatern i Berlin, var en av sin tids främsta tyska tragiska skådespelerskor. G. K-g. Wolff, T h e o d o r, tysk tidningsman (f. 1868), inträdde 1887 som medarb. i Berliner Tageblatt, vars chefred, han var från 1906 till tidningens omorganisation efter national socialistiska regimens början 1933. W. väckte uppmärksamhet främst genom sina utrikespolitiska artiklar. Ett bidrag till världskrigets förhistoria har han utgivit under titeln »Das Vorspiel» (1924). Han har även författat romaner (»Der lieide», 1891, m. fl.) och teaterpjäser (»Niemand weiss es», 1894; »Det ingen vet», uppf. 1911 i Sthlm; m. fl.). L-ts. WoTf-Ferra'ri, E r m a n n o, tysk-italiensk tonsättare (f. 1876). Efter studier för Rhein-berger i München har W. verkat som kördiri-gent i Milano samt 1902—09 som konservato-riedirektor i Venezia. W. har komponerat ett tiotal operor, av vilka de flesta i moderniserad form återuppliva gammal italiensk opera buffa; internationellt bekant blev »Le donne curiose» (1903; »Nyfikna fruar», 1907), varefter följde »Susannens Geheimnis» (1909; »Susannas hemlighet», 1911), »Der Liebhaber als Arzt» (1913; »D:r Cupido», uppf. i Göteborg 1932), »Sly» (1927) m. fl. Veristiskt sensationell är däremot »Der Schmuck der Madonna» (1911; »Madonnans juveler», 1913). Bland W:s övriga verk märkas körverket »La vita nuova» (efter Dante; framfört i Stockholm 1912), en kammarsymfoni, kammarmusik, pianostycken och sånger. II. G-t. Wo'lffla, släkte av fam. Lemnaceae. W. ar-rhiza, som är ganska allmän i s. Europa, är jordens minsta fanerogam och liknar vanliga andmaten men saknar rot. Wo'lff-Me'tternich zur Gracht [tsor gra'^t], Paul, greve, tysk diplomat (f. 1853), ambassadör i London 1901—12, under en tid, då den tilltagande spänningen mellan Tyskland och England satte vänskapen på mer än ett prov. W. utförde sina ofta kinkiga uppdrag med stor takt och arbetade icke utan skicklighet på en utjämning av motsatserna men