Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wolff-Metternich zur Gracht, Paul - Wolffs byrå - Wolffska gången - Wolfian - Volfram (mineralogi) - Volfram (grundämne) - Volframbåglampa - Volframit (Volfram) - Wolfram von Eschenbach - Wolf-Rayetstjärnor - Volga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
717
Wolffs byrå—Volga
718
fick vika, då han icke tillfredsställde tyska
amiralitetets anspråk på innehavaren av
posten i fråga. 1915—17 var han tysk
ambassadör i Konstantinopel. L-ts.
Wolffs byrå, se Telegrambyrå, sp. 86,
Tyskland, sp. 915, och W o 1 f f, B.
Wolffska gången, embryol., se Njure.
Wolfiän, anhängare av Chr. von Wolfs
filosofi.
Vo’lfram, miner., se Volframit.
Vo’lfram, metalliskt grundämne, vars oxid
1783 upptäcktes av C. W. Scheele i mineralet
tungsten (numera s c h e e 1 i t, se d. o.),
varför v. en tid benämnts scheelium och i eng.
och fr. litt. kallas t tingsten, resp, tungstène.
I metallisk form framställdes v. 1783 av de
spanska kemisterna d’Elhujar. — V :s kem.
tecken är W.
Genom reduktion av volframsyra med
vät-gas framställes metallen i form av ett grått
pulver, som på grund av sin höga smpt
endast med svårighet omvandlas till de trådar,
som glödlampsindustrien kräver (genom
pressning och sintring framställas spröda stavar,
som genom omväxlande upphettning och
hamring ge tänjbara stift, varav trådar
kunna dragas). Direkt kan smält v. erhållas
genom reduktion av volframsyra med kol i
elektrisk ljusbågsugn. V. är en grå till vit,
hård metall med spec. v. 19.1, smpt 3.400° C,
atomvikt 184.0, atomnummer 74, valens 2, 3,
4, 5 och 6. I luft vid vanlig temp. beständig,
oxideras metallen vid upphettning till
tri-oxid, WO3 (volframsyra). Metallen blir lätt
passiv (se Passivitet) och är därför
synnerligen beständig gentemot syror. V.
nyttjas till glödtråd i elektriska glödlampor (se
Volframbåglampa) och som
beståndsdel i vissa specialstål (se
Ferrolege-ringar och Specialstål). G. S-ck.
Volframmalmsmineralen utgöras av
schee-lit och volframit. Världsproduktionen därav
var, beräknad som metallisk v., 1931 omkr.
6,000 ton. 90 % förbrukas inom
stålindustrien. De förnämsta producenterna voro 1931
Kina (50 % av världsproduktionen), Burma
(25 %), U. S. A. (10 %), Federerade
malajstaterna, Bolivia och Japan. N. Zn.
Volframbåglampa, en konstruktionsform av
glödlampan, även kallad punktljuslampa. Den
har en kula av volfram, som uppvärmes av
en ljusbåge och glöder med fullkomligt jämn
ljustäthet. Tändningen sker automatiskt med
ett i lampan inbyggt fjädrande system i
förening med en motstå ndsspiral. Bg.
Volframit, förr V o’l f r a m, ett
halvme-talliskt glänsande, mörkgrått el. brunsvart,
monoklint (se Kristallsystem)
kristalliserande mineral av en isomorf blandning av
järnvolframat, Fe WO^ (f e r b e r i t), och
man-ganvolframat, Mn WO« (h ü b n e r i t), med
hårdheten 5—5,5 (se Hårdhetsskala) och
spec. v. 7—7,5. V. är spröd och ger nästan
svart streck. Den är ett viktigt
volfram-malmsmineral och vanlig vid
pneumatolyti-ska tennmalmsförekomster. V. förekommer
primärt även på sulfidmalms- samt
pegmatit-gångar och sekundärt ofta på s. k.
vask-fyndigheter (»placers»). N. Zn.
Wolfram von Eschenbach [vå’lfram fån
ä’J*onbal§], tysk medeltidsskald (omkr. 1170
—omkr. 1220), var adelsman, levde 1202—17
hos lantgreve Herman av Thüringen, där han
skrev större delen av sitt väldiga epos
»Par-zival», vars källa var en dikt av Chrestien
de Troyes, som W. omdiktade i tysk anda.
Han var den förnämste av riddardiktens
mästare genom individualiseringsförmåga.
utpräglad subjektivitet och mänsklig
betydenhet. Ofullbordade efterlämnade han två
andra epos, »Willehalm» ur den karolingiska
sagokretsen och »Titurel». Han skrev även
minnesånger (se d. o.l. Monogr. av K.
Laser-stein (1928) och G. Weber, I (s. å.). R-n B.
Wolf-Rayetstjärnor [rajä’-], se S p e k
t-r a 1 k 1 a s s.
Vo’lga, flod i Östeuropa, Europas största,
med ett flodområde av 1,420,000 kvkm och en
längd av 3,694 km, av vilken största delen
är segelbar. V. upprinner på Valdaj, 203 m
ö. h., i ett moränlandskap, rikt på sjöar, av
vilka V. genomflyter flera, passerar ett av
istidsbildningar uppfyllt område och fortsätter
till Rybinsk, där från vänster Sjeksna
inflyter. Dalgången är i början smal och rik på
forsar men vidgar sig sedan. Genom
kanalsystem står V. på denna sträcka i förbindelse
med Ladoga, Ouega och Dvina. Med en bredd
av 300—700 m vänder V. sedan mot ö. s. ö.
samt upptager från vänster Kostroma, från
höger vid Nizjnij-Novgorod Oka, som är längre
och har större flodområde. Den högra
stranden är liksom utmed Oka hög och bergig,
medan den vänstra utgör ett flackt, gräsbevuxet
område, som översvämmas vid högvatten. Vid
mynningen av Oka ligger V. blott 47 m ö. h.,
den högra stranden är omkr. 150 m hög.
Denna höjd tilltar ända till Samara, där den
utgör 350 m. V. flyter på denna sträcka först
mot ö., upptagande Sura från höger och
Vet-luga från vänster, passerar staden Kazan och
mottar från Uralbergen från vänster Kama.
Nedom denna punkt böjer V. mot s., vilken
huvudriktning sedan bibehålies under loppet
genom det stora stäpplandskapet ända till
mynningen i Kaspiska havet. Dalgången har
en bredd av 30—40 km, själva flodbädden av
1—2 km. I trakten av Samara, där från
vänster Samara inflyter, tvingas V. av hårdare
berggrund att göra en skarp slinga mot ö. och
genombryter i en smal kanjondal det här
skogiga höjdpartiet. Vid Saratov når V.
havsytans nivå, strändernas höjdskillnader bli allt
mindre (jfr bild 18 vid Ryssland), stäppen
alltmera utpräglad, och vid Sarepta upphör
brantstranden. Redan ovanför Stalingrad
av-snöres Aehtubagrenen, som parallellt med V.
fortsätter till Kaspiska havet, 26 m u. h. Före
mynningen bildar V. ett typiskt, 16,700 kvkm
stort deltaland, där floden är upplöst i ett
virrvarr av armar, som gå fram mellan
fruktbara, odlade marker eller sumpmarker.
Vattenståndets årliga växling, som vid Saratov
utgör omkr. 15 m, beror så gott som
uteslutande på snösmältningen, vilken ger upphov
till ett hastigt och kraftigt vårflöde, som i
nedre loppet når sitt maximum i maj—juni.
Vårfloden beräknas kräva 50 dagar från
Rybinsk till Astrachan, 275 mil. Vattenmängden
utgör vid lågvatten omkr. 1.200 kbm i sek.
men stiger vid högvatten till 60.000 kbm. I
mellanloppet inträffar isläggningen i nov., vid
mynningen i mitten av dec. Islossnineen sker
här i mitten av mars, längre upp först i mit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
