717 Wolffs byrå—Volga 718 fick vika, då han icke tillfredsställde tyska amiralitetets anspråk på innehavaren av posten i fråga. 1915—17 var han tysk ambassadör i Konstantinopel. L-ts. Wolffs byrå, se Telegrambyrå, sp. 86, Tyskland, sp. 915, och W o 1 f f, B. Wolffska gången, embryol., se Njure. Wolfiän, anhängare av Chr. von Wolfs filosofi. Vo'lfram, miner., se Volframit. Vo'lfram, metalliskt grundämne, vars oxid 1783 upptäcktes av C. W. Scheele i mineralet tungsten (numera s c h e e 1 i t, se d. o.), varför v. en tid benämnts scheelium och i eng. och fr. litt. kallas t tingsten, resp, tungstène. I metallisk form framställdes v. 1783 av de spanska kemisterna d’Elhujar. — V :s kem. tecken är W. Genom reduktion av volframsyra med vät-gas framställes metallen i form av ett grått pulver, som på grund av sin höga smpt endast med svårighet omvandlas till de trådar, som glödlampsindustrien kräver (genom pressning och sintring framställas spröda stavar, som genom omväxlande upphettning och hamring ge tänjbara stift, varav trådar kunna dragas). Direkt kan smält v. erhållas genom reduktion av volframsyra med kol i elektrisk ljusbågsugn. V. är en grå till vit, hård metall med spec. v. 19.1, smpt 3.400° C, atomvikt 184.0, atomnummer 74, valens 2, 3, 4, 5 och 6. I luft vid vanlig temp. beständig, oxideras metallen vid upphettning till tri-oxid, WO3 (volframsyra). Metallen blir lätt passiv (se Passivitet) och är därför synnerligen beständig gentemot syror. V. nyttjas till glödtråd i elektriska glödlampor (se Volframbåglampa) och som beståndsdel i vissa specialstål (se Ferrolege-ringar och Specialstål). G. S-ck. Volframmalmsmineralen utgöras av schee-lit och volframit. Världsproduktionen därav var, beräknad som metallisk v., 1931 omkr. 6,000 ton. 90 % förbrukas inom stålindustrien. De förnämsta producenterna voro 1931 Kina (50 % av världsproduktionen), Burma (25 %), U. S. A. (10 %), Federerade malajstaterna, Bolivia och Japan. N. Zn. Volframbåglampa, en konstruktionsform av glödlampan, även kallad punktljuslampa. Den har en kula av volfram, som uppvärmes av en ljusbåge och glöder med fullkomligt jämn ljustäthet. Tändningen sker automatiskt med ett i lampan inbyggt fjädrande system i förening med en motstå ndsspiral. Bg. Volframit, förr V o'l f r a m, ett halvme-talliskt glänsande, mörkgrått el. brunsvart, monoklint (se Kristallsystem) kristalliserande mineral av en isomorf blandning av järnvolframat, Fe WO^ (f e r b e r i t), och man-ganvolframat, Mn WO« (h ü b n e r i t), med hårdheten 5—5,5 (se Hårdhetsskala) och spec. v. 7—7,5. V. är spröd och ger nästan svart streck. Den är ett viktigt volfram-malmsmineral och vanlig vid pneumatolyti-ska tennmalmsförekomster. V. förekommer primärt även på sulfidmalms- samt pegmatit-gångar och sekundärt ofta på s. k. vask-fyndigheter (»placers»). N. Zn. Wolfram von Eschenbach [vå'lfram fån ä'J*onbal§], tysk medeltidsskald (omkr. 1170 —omkr. 1220), var adelsman, levde 1202—17 hos lantgreve Herman av Thüringen, där han skrev större delen av sitt väldiga epos »Par-zival», vars källa var en dikt av Chrestien de Troyes, som W. omdiktade i tysk anda. Han var den förnämste av riddardiktens mästare genom individualiseringsförmåga. utpräglad subjektivitet och mänsklig betydenhet. Ofullbordade efterlämnade han två andra epos, »Willehalm» ur den karolingiska sagokretsen och »Titurel». Han skrev även minnesånger (se d. o.l. Monogr. av K. Laser-stein (1928) och G. Weber, I (s. å.). R-n B. Wolf-Rayetstjärnor [rajä'-], se S p e k t-r a 1 k 1 a s s. Vo'lga, flod i Östeuropa, Europas största, med ett flodområde av 1,420,000 kvkm och en längd av 3,694 km, av vilken största delen är segelbar. V. upprinner på Valdaj, 203 m ö. h., i ett moränlandskap, rikt på sjöar, av vilka V. genomflyter flera, passerar ett av istidsbildningar uppfyllt område och fortsätter till Rybinsk, där från vänster Sjeksna inflyter. Dalgången är i början smal och rik på forsar men vidgar sig sedan. Genom kanalsystem står V. på denna sträcka i förbindelse med Ladoga, Ouega och Dvina. Med en bredd av 300—700 m vänder V. sedan mot ö. s. ö. samt upptager från vänster Kostroma, från höger vid Nizjnij-Novgorod Oka, som är längre och har större flodområde. Den högra stranden är liksom utmed Oka hög och bergig, medan den vänstra utgör ett flackt, gräsbevuxet område, som översvämmas vid högvatten. Vid mynningen av Oka ligger V. blott 47 m ö. h., den högra stranden är omkr. 150 m hög. Denna höjd tilltar ända till Samara, där den utgör 350 m. V. flyter på denna sträcka först mot ö., upptagande Sura från höger och Vet-luga från vänster, passerar staden Kazan och mottar från Uralbergen från vänster Kama. Nedom denna punkt böjer V. mot s., vilken huvudriktning sedan bibehålies under loppet genom det stora stäpplandskapet ända till mynningen i Kaspiska havet. Dalgången har en bredd av 30—40 km, själva flodbädden av 1—2 km. I trakten av Samara, där från vänster Samara inflyter, tvingas V. av hårdare berggrund att göra en skarp slinga mot ö. och genombryter i en smal kanjondal det här skogiga höjdpartiet. Vid Saratov når V. havsytans nivå, strändernas höjdskillnader bli allt mindre (jfr bild 18 vid Ryssland), stäppen alltmera utpräglad, och vid Sarepta upphör brantstranden. Redan ovanför Stalingrad av-snöres Aehtubagrenen, som parallellt med V. fortsätter till Kaspiska havet, 26 m u. h. Före mynningen bildar V. ett typiskt, 16,700 kvkm stort deltaland, där floden är upplöst i ett virrvarr av armar, som gå fram mellan fruktbara, odlade marker eller sumpmarker. Vattenståndets årliga växling, som vid Saratov utgör omkr. 15 m, beror så gott som uteslutande på snösmältningen, vilken ger upphov till ett hastigt och kraftigt vårflöde, som i nedre loppet når sitt maximum i maj—juni. Vårfloden beräknas kräva 50 dagar från Rybinsk till Astrachan, 275 mil. Vattenmängden utgör vid lågvatten omkr. 1.200 kbm i sek. men stiger vid högvatten till 60.000 kbm. I mellanloppet inträffar isläggningen i nov., vid mynningen i mitten av dec. Islossnineen sker här i mitten av mars, längre upp först i mit-