Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Woltmannmätare - Voltmeter, Voltmätare - Voltri - Volturno - Voluminös - Volund - Volundarkvida - Voluntarism - Voluspa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Woltmannmätare—Voluspa
733
Woltmannmätare [våTt-], se
Vattenmätare.
Vo’ltméter, Voltmätare, fys., se
Elektriska mätinstrument, sp. 604. — Ordet
»voltmeter» måste noga skiljas från
volta-meter (se d. o.).
Voltri [vå’ltri], se Genua.
Volturno [vålto’rnå], flod i s. Italien,
upprinner i La Metamassivet, mellersta
Apenninerna, och utmynnar i Gaetabukten av
Tyr-rhenska havet; längd 157 km; största biflod:
Calore.
Voluminös, se Volym.
Volund [vå’-] (isl. Vglundr), germansk
sago-hjälte (fneng. Weland, ty. Wieland), omtalas i
flera medeltida dikter som konstskicklig
vapensmed. I »Volundarkvida» (se d. o.) berättas,
att den girige konung Nidad låter gripa V.,
»alvernas herre», och sätter honom på en
holme för att smida smycken åt Nidad. För
att han ej skall fly, skär man av hans
knä-senor. Men V. hämnas genom att döda
Ni-dads båda söner, av vilkas huvudskålar, ögon
och tänder han gör smycken åt konungen, och
skända kungadottern Bodvild. Sedan han för
Nidad uppenbarat dessa gräsligheter, flyger
han bort med en fjäderhamn, som han
förfärdigat i hemlighet. Efter lågtysk tradition
förtäljes sagan vidlyftigare i Didrikssagan
(se d. o.). Sagan om V. har väsentliga
likheter med den antika sagan om Daidalos (se
d. o.), och ett samband kan knappast
betvivlas. — Som en inledning berättas i
»Volundarkvida» om de tre svanjungfrurna, Svanvit,
Hervor och Olrun, som V. och hans bröder,
Egil och Slagfinn, taga till hustrur, sedan de
fråntagit dem deras svanhamnar. Efter sju
år återfinna kvinnorna sina hamnar och flyga
bort. I bild är sagan om V. framställd på
ett runristat skrin från 700-talet (se E.
Wad-stein, »The Clermont runic casket», 1900). —
Om den hit hänvisade Svanhild se II a
m-d i s m a 1. E. W-én.
Volundarkvida [vå’-], »kvädet om Volund»
(se d. o.), en av de ålderdomligaste
eddadikter-na och tillika en av de vackraste, utmärkt
genom knapp men åskådlig framställningsform
och förträfflig karaktärsskildring. Den
tragiska sagan framställes på ett gripande och
tilllika finkänsligt sätt; därjämte finnas strofer
av stämningsfull lyrik. Grundstommen har
sannolikt varit en sydgermansk dikt från
folk-vandringstiden, och man har t. o. m. i den
isländska diktens språkform velat finna spår
av detta ursprung. E. W-én.
Voluntari’sm (av lat. volu’ntas, vilja), den
åsikt, som inom psykologien anser viljan vara
det primära och centrala i själslivet och inom
metafysiken fattar den sanna verklighetens
väsen i analogi med människans vilja
(motsats: in tel 1 e k t u a 1 i s m, se d. o.).
Representanter: Augustinus, Duns Scotus,
Schopen-hauer, F. Paulsen, Wundt m. fl. G. O-a.
Voluspa [vå’-] (isl. Voluspa, volvans el.
valans förkunnelse), eddakväde på omkr. 65
strofer i fornyrdislag; jfr Edda, sp. 288—289.
V:s diktare har sökt ge en helhetsbild av det
väldiga världsdramat, av gudars och
människors öden, från skapelsen till undergången
och pånyttfödelsen. Han har lagt sina ord i
munnen på en urgammal vala av jättesläkt,
sålunda ett mytiskt väsen, som känner mera
734
än vanliga dödliga, ja, mera än de mäktiga
men förgängliga gudarna. Hon börjar med
att äska tystnad, då hon på Odens uppdrag
till hela människosläktet vill tala om
»gudars och människors forna öden». Hon minns
urtiden, då endast jättarna funnos, då
»jorden ej fanns, ej himlen därovan», hon skildrar
världens tillkomst och urtidens viktigaste
händelser. Det onda kom i världen, och
strider uppstodo, som blevo ödesdigra för
gudarna. Gång på gång återljuda i denna del av
dikten de hemlighetsfulla orden: »Veten I än
eller vad?». En viktig vändpunkt i världens
öde var Balders oskyldiga död, »Valhalls
ofärd». Fördärvet tilltar, onda varsel båda
ragnarök. Från alla håll samlas jättar och
troll till den sista kampen mot gudarna.
Solen svartnar, stjärnorna falla från himlen,
jorden sjunker i havet. Sedan ser hon en ny
jord stiga upp med återfödd grönska; där
skola åkrarna osådda växa, allt ont skall
bättras, Balder kommer tillbaka. Diktens
slutord »nu skall hon sjunka» syfta på valan,
som sedan hon fullgjort sin spådom, sjunker
tillbaka i graven, varur Oden med sin makt
hade tvingat henne att tala.
V. innehåller anspelningar på flera okända
el. ofullständigt kända myter; för en nutida
läsare förefaller dikten därför ofta dunkel.
Särskilt gäller detta om mittpartiet,
stroferna om Gullveig och Heid, om vanakriget,
om Heimdals öra och Odens öga, som äro
gömda i brunnen under världsträdets rötter.
V. är en tankedikt men framställd som en
följd av syner. Innehållet har betingat en
egenartad stil: utan dialog, med hastiga språng
från bild till bild, mera beskrivande än
berättande, med en visionär kraft och åskådlighet.
V. är den enda av eddadikterna, som är religiöst
inspirerad. Den återger säkerligen icke
allmänt gängse föreställningar utan är
väsentligen präglad av en enskild mans stämningar
och uppfattning. Den har kommit till under
brytningstiden mellan hedendom och
kristendom och är tydligen påverkad av kristna
tankar, ehuru det är omstritt i vilken
utsträckning detta skett. Här och var förnimmer man
en återklang av bibliska uttryck och
skildringar. Men viktigare är, att själva den
världsbild, som möter, icke stämmer med
forntida hednisk åskådning utan blivit på ett
avgörande sätt bestämd av kristendomen: den
mörka grundsynen på det närvarande livet,
mot bakgrunden av en försvunnen härlighet i
världens första, gyllene ålder, och tron på en
stundande undergång till följd av det ondas
överhandtagande, varefter en ny värld skall
uppstå i den förgångnas ställe, där oskuld och
lycka evigt skola råda. De moraliska
motsatserna äro starkt framhävda: de onda
bestraffas i Nastrands plågohäkte, brott av alla
slag rasa före världens slut, och på den nya
jorden få endast dygdiga människor och
gudar sin boning. I V. finner man sålunda icke
nordisk hedendom ren och oblandad. Den är
ett försök av en religiöst anlagd diktare att
förena den gamla asaläran med de nya
tankar, som voro på väg att segrande intränga
i Nordens länder. På samtid och eftervärld
har den övat ett stort inflytande. Bl. a. har
den varit den viktigaste källan för Snorres
framställning av den nordiska mytologien i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
