Woltmannmätare—Voluspa 733 Woltmannmätare [våTt-], se Vattenmätare. Vo'ltméter, Voltmätare, fys., se Elektriska mätinstrument, sp. 604. — Ordet »voltmeter» måste noga skiljas från volta-meter (se d. o.). Voltri [vå'ltri], se Genua. Volturno [vålto'rnå], flod i s. Italien, upprinner i La Metamassivet, mellersta Apenninerna, och utmynnar i Gaetabukten av Tyr-rhenska havet; längd 157 km; största biflod: Calore. Voluminös, se Volym. Volund [vå'-] (isl. Vglundr), germansk sago-hjälte (fneng. Weland, ty. Wieland), omtalas i flera medeltida dikter som konstskicklig vapensmed. I »Volundarkvida» (se d. o.) berättas, att den girige konung Nidad låter gripa V., »alvernas herre», och sätter honom på en holme för att smida smycken åt Nidad. För att han ej skall fly, skär man av hans knä-senor. Men V. hämnas genom att döda Ni-dads båda söner, av vilkas huvudskålar, ögon och tänder han gör smycken åt konungen, och skända kungadottern Bodvild. Sedan han för Nidad uppenbarat dessa gräsligheter, flyger han bort med en fjäderhamn, som han förfärdigat i hemlighet. Efter lågtysk tradition förtäljes sagan vidlyftigare i Didrikssagan (se d. o.). Sagan om V. har väsentliga likheter med den antika sagan om Daidalos (se d. o.), och ett samband kan knappast betvivlas. — Som en inledning berättas i »Volundarkvida» om de tre svanjungfrurna, Svanvit, Hervor och Olrun, som V. och hans bröder, Egil och Slagfinn, taga till hustrur, sedan de fråntagit dem deras svanhamnar. Efter sju år återfinna kvinnorna sina hamnar och flyga bort. I bild är sagan om V. framställd på ett runristat skrin från 700-talet (se E. Wad-stein, »The Clermont runic casket», 1900). — Om den hit hänvisade Svanhild se II a m-d i s m a 1. E. W-én. Volundarkvida [vå'-], »kvädet om Volund» (se d. o.), en av de ålderdomligaste eddadikter-na och tillika en av de vackraste, utmärkt genom knapp men åskådlig framställningsform och förträfflig karaktärsskildring. Den tragiska sagan framställes på ett gripande och tilllika finkänsligt sätt; därjämte finnas strofer av stämningsfull lyrik. Grundstommen har sannolikt varit en sydgermansk dikt från folk-vandringstiden, och man har t. o. m. i den isländska diktens språkform velat finna spår av detta ursprung. E. W-én. Voluntari'sm (av lat. volu'ntas, vilja), den åsikt, som inom psykologien anser viljan vara det primära och centrala i själslivet och inom metafysiken fattar den sanna verklighetens väsen i analogi med människans vilja (motsats: in tel 1 e k t u a 1 i s m, se d. o.). Representanter: Augustinus, Duns Scotus, Schopen-hauer, F. Paulsen, Wundt m. fl. G. O-a. Voluspa [vå'-] (isl. Voluspa, volvans el. valans förkunnelse), eddakväde på omkr. 65 strofer i fornyrdislag; jfr Edda, sp. 288—289. V:s diktare har sökt ge en helhetsbild av det väldiga världsdramat, av gudars och människors öden, från skapelsen till undergången och pånyttfödelsen. Han har lagt sina ord i munnen på en urgammal vala av jättesläkt, sålunda ett mytiskt väsen, som känner mera 734 än vanliga dödliga, ja, mera än de mäktiga men förgängliga gudarna. Hon börjar med att äska tystnad, då hon på Odens uppdrag till hela människosläktet vill tala om »gudars och människors forna öden». Hon minns urtiden, då endast jättarna funnos, då »jorden ej fanns, ej himlen därovan», hon skildrar världens tillkomst och urtidens viktigaste händelser. Det onda kom i världen, och strider uppstodo, som blevo ödesdigra för gudarna. Gång på gång återljuda i denna del av dikten de hemlighetsfulla orden: »Veten I än eller vad?». En viktig vändpunkt i världens öde var Balders oskyldiga död, »Valhalls ofärd». Fördärvet tilltar, onda varsel båda ragnarök. Från alla håll samlas jättar och troll till den sista kampen mot gudarna. Solen svartnar, stjärnorna falla från himlen, jorden sjunker i havet. Sedan ser hon en ny jord stiga upp med återfödd grönska; där skola åkrarna osådda växa, allt ont skall bättras, Balder kommer tillbaka. Diktens slutord »nu skall hon sjunka» syfta på valan, som sedan hon fullgjort sin spådom, sjunker tillbaka i graven, varur Oden med sin makt hade tvingat henne att tala. V. innehåller anspelningar på flera okända el. ofullständigt kända myter; för en nutida läsare förefaller dikten därför ofta dunkel. Särskilt gäller detta om mittpartiet, stroferna om Gullveig och Heid, om vanakriget, om Heimdals öra och Odens öga, som äro gömda i brunnen under världsträdets rötter. V. är en tankedikt men framställd som en följd av syner. Innehållet har betingat en egenartad stil: utan dialog, med hastiga språng från bild till bild, mera beskrivande än berättande, med en visionär kraft och åskådlighet. V. är den enda av eddadikterna, som är religiöst inspirerad. Den återger säkerligen icke allmänt gängse föreställningar utan är väsentligen präglad av en enskild mans stämningar och uppfattning. Den har kommit till under brytningstiden mellan hedendom och kristendom och är tydligen påverkad av kristna tankar, ehuru det är omstritt i vilken utsträckning detta skett. Här och var förnimmer man en återklang av bibliska uttryck och skildringar. Men viktigare är, att själva den världsbild, som möter, icke stämmer med forntida hednisk åskådning utan blivit på ett avgörande sätt bestämd av kristendomen: den mörka grundsynen på det närvarande livet, mot bakgrunden av en försvunnen härlighet i världens första, gyllene ålder, och tron på en stundande undergång till följd av det ondas överhandtagande, varefter en ny värld skall uppstå i den förgångnas ställe, där oskuld och lycka evigt skola råda. De moraliska motsatserna äro starkt framhävda: de onda bestraffas i Nastrands plågohäkte, brott av alla slag rasa före världens slut, och på den nya jorden få endast dygdiga människor och gudar sin boning. I V. finner man sålunda icke nordisk hedendom ren och oblandad. Den är ett försök av en religiöst anlagd diktare att förena den gamla asaläran med de nya tankar, som voro på väg att segrande intränga i Nordens länder. På samtid och eftervärld har den övat ett stort inflytande. Bl. a. har den varit den viktigaste källan för Snorres framställning av den nordiska mytologien i