Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
747
Vorontsov—Worsaae
748
framlagd bl. a. i »La conquéte de la vie»
(1928) och »La greffe testiculaire du singe ä
1’homme» (1930).
Operationen tillgår så,
att delar av ett ungt
djurs (chimpans’)
tes-tiklar inympas på
mannens och delar av
en djurhonas ovarium
på kvinnans.
Verkningarna, särskilt i
fråga om mannen, lära
ofta ha visat sig
överraskande, men
beträffande deras
varaktighet har man rätt att
hysa tvivel. V. höll ett
av kraftig opposition mött föredrag om sin
metod på internationella fysiologkongressen i
Stockholm 1926. (1. B-n.)
Vorontsov [varantså’f], rysk ätt, känd
sedan 1400-talet. — Roman 111 a r io n
o-vitj V. (1707—83) blev 1760 romersk
riks-greve, utnämndes av Peter 111 till general en
chef men avlägsnades av Katarina 11 som
guvernör i Vladimir. Ilans dotter Elizaveta
Romanovna var Peter lll:s älskarinna;
om hennes syster furstinnan Dasjkova se d. o.
— R. I. V:s bror Michail
Illariono-vitj V. (1714—67) var kejsarinnan
Elisa-bets gunstling, blev 1744 romersk riksgreve
och var 1758—63 rikskansler. — R. I. V :s
son greve Aleksandr Romanovitj V.
(1741—1805), diplomat, var 1802—04
rikskansler. — A. R. V :s brorson Michail S
e-menovitj V. (1782—1856) deltog i
Napo-leonskrigen, var 1815—-18 chef för den ryska
ockupationskåren i Frankrike, blev 1823
generalguvernör över Nya Ryssland, 1844
ståthållare i Kaukasien och erövrade 1845 Schamyls
fäste, staden Dargo, för vilket han erhöll
furstetitel. — Greve Illarion
Ivano-vitj V.-Das j ko v (1837—1916) deltog i
fälttågen i Centralasien, Kaukasus och mot
turkarna, blev 1881 chef för kavalleriet, var
1881—97 hovminister och bildade en hemlig
organisation till monarkiens skydd. Han var
1905—15 ståthållare i Kaukasien och
bekämpade kraftigt revolutionen där. A. A-t.
Vorosjilov [varaj*y’lof], Kliment E f
re-mo vit j, rysk arbetarledare och militär (f.
1881). Kom vid sju års ålder i arbete,
arrangerade 1899 sin första strejk och blev sedan
flera ggr häktad och
utvisad. På
bolsje-vikkongressen i
Stockholm 1906 blev V.
bekant med Leuin.
Efter bolsjevikrevolutio-nen 1917 stred han i
Ukraina mot tyskarna
och blev snart chef
för 10:e röda armén
och led. av Ukrainas
sovjetregering. Han
deltog i
undertryckandet av revolten i
Kron-stadt 1921, blev s. å.
led. av centrala exekutivkommittén och
befälhavare i Nordkaukasus och 1924 chef för
Moskvadistriktets trupper. Efter Frunzes död
blev V. 1925 folkkommissarie för
militär
väsendet och president i krigsrådet, 1926 led.
av politiska byrån. V. har på senare år spelat
en betydande roll och anses åtnjuta stor
popularitet bland sovjettrupperna. A. A-t.
Vorovskij [varå’fski], Vatslav V a t s 1
a-v o v i t j, rysk diplomat och publicist (1871—
1923). Som student i Moskva började V.
deltaga i den revolutionära rörelsen och slöt sig
1903 till bolsjevikerna, förvisades ett par
gånger och kom 1915 till Stockholm i tjänst
hos firman Siemens-Schuckert. Efter
bolsje-vikrevolutionen blev V. Sovjetrysslands
representant i Stockholm, förde 1918 förhandlingar
med Finland men måste jan. 1919 lämna sin
post, sedan sovjetregeringen missbrukat
ku-rirprivilegierna. 1920 deltog han i
fredsunderhandlingarna mellan Sovjetryssland och
Polen. 1920—21 var V., en av bolsjevikernas
främsta publicister oeh teoretiker, chef för
ryska statsförlaget. 1921—23 var han ryskt
ombud i Italien. V. mördades under
Lausanne-konferensen 1923. V. S-g.*
Vorpommern [få’r-], se Pommern.
Worpswedeskolan [vårpsvè’do], nordtysk
konstnärskrets, har sitt namn efter en
kommun i Hannover, Worpswede, 7 km ö.
om Osterholz. Worpswede »upptäcktes» 1889,
och unga tyska konstnärer flyttade dit. 1895
bildades där en konstnärsförening. W :s
representativa namn äro F. Mackensen, O.
Moder-sohu, F. Overbeck, H. Vogeler och Ii. am
Ende. — Jfr monogr. av R. M. Rilke (2:a
uppl. 1905). G-g N.*
Worringer [vå’rirjar], Wilhelm, tysk
konsthistoriker (f. 1881). W. har blivit mest känd
genom sina konstteoretiska skrifter, ss.
»Abstraktion und Einfühlung» (1908; ny uppl.
1921) och »Formprobleme der Gotik» (1911;
ny uppl. 1921); i det senare arbetet ställer
han det gotiska mot det klassiska, i det att
han betraktar dessa båda stilformer som de
väsentliga i konstens historia. E. L-k.
Worsaae [vå’rså], Jens Jacob
Asmus-sen, dansk arkeolog, historiker och
museiman (1821—85). Som samlare kom W. tidigt
i beröring med Chr. J. Thomsen (se d. o.),
utgav 1838 sin första
avh. (en
fyndbeskrivning) och vann genom
polemik mot N. M.
Petersen 1841 samt F.
Magnåsson 1844 (om
Runamo, se d. o.)
rykte som kritisk
forskare. 1843 utgav
han »Danmarks
old-tid», en översikt och
programskrift om de
fasta fornminnenas
betydelse, samt 1846
»Blekingske mindes-
mærker», där en landsdel arkeologiskt
beskrevs. Efter resa till England (reseberättelse
1851) blev W. 1847 inspektör för
fornminnenas bevarande i Danmark. Som medl. av
Lejrekommissionen var han 1848—53 med om
att uppdaga kökkenmöddingarnas rätta
karaktär, och genom en rad avh. på
1850—60-talet utformade han Thomsens
treperiodssys-tem. 1858 blev W. tillika inspektör vid
Rosenborgsamlingen, som han ordnade. Efter
Thomsens död blev W. chef för Oldnordisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
