Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Voteringsmaskin - Voteringsrätt - Wothlytypi - Votiska - Votiv- - Votivbilder - Votivfynd - Votivgåvor - Votivmynt - Votjaker - Votjakområdet - Votkinsk - Votski pätin - Votum - Vouet, Simon - Vougt, Allan Georg Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Voteringsrätt—Vougt
753
knappar, en märkt med »ja» och en med »nej»,
och med en signallampa mellan dem, vilken
tändes till tecken på att rösten »gått fram».
Tryckning på båda knapparna anger, att
rösten nedlägges. På väggen vid talmannens
plats är anbragt en ljustablå, där
röstresulta-tet framträder i lysande skrift. — I
Australien och Förenta staterna har v. kommit till
betydande användning vid vanliga val, även
vid presidentvalet i U. S. A. Det finns flera
olika typer av v. — V. kallas ironiskt sådan
medlem av offentlig församling, som blint
röstar efter partiparoll. J. R. N.
Voteringsrätt, se Rösträtt.
Wothlytypl, fotogr., se K o 11 o t y p i.
Votiska [vå’-], se Finsk-ugriska språk.
Votlv- (lat. votivus, lovad åt en gud), löftes-,
som tillkommit på grund av ett löfte, t. ex.
votivgåvor, votivkyrka. Jfr Votivfynd
och V o t u m 1.
Votivbilder, målade tavlor, reliefer och
statyer, framställda med anledning av ett votum,
vanl. med inskrift, äro bevarade i stort antal.
Votivfynd (se Voti v-). Bland de slutna
fynd av fornsaker, som hittas i mark och
mosse, urskiljer man vanl. gravfynd,
boplatsfynd, depäfynd och votivfynd. V. ha nedlagts
till offer åt gudamakter eller åt de avlidnas
andar. Det är ofta svårt att skilja depåfynden
från v. Man har velat göra gällande, att alla
fynd, som innehålla blott likartade föremål,
äro v., men så torde ej vara fallet. V. äro
kända frän alla delar av Gamla världen. 1
Skandinavien förekomma de talrikt från både
sten-, brons- och järnåldern men särskilt från
de båda förstnämnda perioderna. — Litt. om
nordiska v.: S. Müller, »Votivfund fra sten- og
bronzealderen» (i Aarböger for Nordisk
Old-kyndighed og Historie 1886); II. Petersen,
»Offer- og votivfund» (ibid. 1890); O.
Ryd-beck, »Slutna mark- och mossfynd från
stenåldern» (i Från Lunds Universitets Ilist.
Museum 1918). T. J. A.*
Votivgåvor, se Votum 1.
Votivmynt kallas romerska mynt med
inskrifter, som hänsyfta på de supplicationes,
som firades till kejsarhusets ära vart tionde
år, från Diocletianus’ tid vart femte.
Votjaker [våtja’-], en huvudsaki. i autonoma
Votjakområdet mellan floderna Kama och
Vjatka boende folkstam med finsk-ugriskt
språk (se d. o.), vilken står syrjänerna (se
d. o., suppl.) nära. De äro ett duktigt
jord-brukarfolk med biskötsel och i n. jakt som
viktiga binäringar. 504,200 pers. (1926).
Deras intressanta hedniska religion fortlever
ännu i många trakter med kraftigt liv. Efter
den ryska revolutionen har en egen votjakisk
litteratur hastigt uppblomstrat. Om deras
språk, votjakisk a, se
Finsk-ugriska s p r å k. K. B. W.
Votjakområdet [våtja’k-], ry. Votskaja
av-tonomnaja oblast, autonomt område inom
Gor-kij-(Nizjnij-Novgorod-)om rådet,
Sovjetryss-land. v. om floden Kama; 32,135 kvkm,
880.700 inv. (1931); huvudstad: Izjevsk. Av
befolkningen äro 52,3 % votjaker och 43,3 %
ryssar (1926). Jordbruket är huvudnäring;
industri huvudsaki. i Izjevsk. V. bildades 1921.
Votkinsk [vå’t-], stad i Uralområdet,
Sov-jetryssland. 170 km s. v. om Perm; 19,479 inv.
(1926). Stora järnverk.
754
Votski pätin, se P ä t i n.
Vötum, lat. (plur. vöta). 1. Löfte till
gudarna att i händelse av en lycklig utgång på
ett företag, uppfyllelse av en bön el. önskan,
befrielse från sjukdom, räddning ur olycka el.
fara o. dyl. hembära någon gudomlighet en
offergärd el. skänk (votivgåvor). Vota
publica, löften, som gjordes av offentlig
myndighet el. av befälhavare, i statens namn,
avlades i Rom efter bestämt formulär,
förestavat av en pontifex, samt gällde ofta
festspel, tempel, andel i byte o. dyl. Under
kejsartiden avlades v. för kejsarens väl vid
nyårsfesten 3 jan., vilken därav fick namnet
vota. Vota privata rörde enskildas
förhållanden och ställdes till olika gudar. Votivgåvor
brukas också i kristna kyrkan. Om v. vid
vigsel se d. o., sp. 458. Jfr Votivbilder
och Votivmynt. — Ex voto, till följd
av ett löfte. — Om votum simplex och
votum solenne se Munkordnar, sp.
432. R. Tdh.*
2. I modernt språkbruk röst (vid
omröstning), yttrande. — V. d e c i s I v u m,
avgörande röst. — V. deliberatlvum,
yttrande vid överläggning. Jfr
Misstroendevotum (vars motsats är
förtroende-votum) och Paria vota.
Vouet [vcuä], Simon, fransk målare (1590
—1649). Den brådmogne V. följde 1611
Frankrikes ambassadör till Konstantinopel, där han
målade sultan Ahmed I. 1612 for han till
Ve-nezia, studerade där Tizian och Veronese, kom
1613 till Rom samt kopierade och studerade
Caravaggio och Guido Reni. Från Rom begav
han sig 1620 till Genua, där han dekorerade
familjen Dorias palats. Sedan han återkommit
till Rom, målade han för Peterskyrkan
helgonen »Franciscus, Antonius från Padova och
Johannes Chrysostomus» (förstörd). 1627
hem-kallades V. av Ludvig XIII, som blev hans
lärjunge i målning, utnämnde honom till
»premier peintre» samt gav honom pension
och bostad i Louvre. Han fick därefter
uppdrag att utföra kartonger för statens
gobelänger och att dekorera Louvre, Luxembourg,
Fontainebleau och S:t-Germain. Han målade
konungens och hovherrarnas porträtt, målade
åt Richelieu 1632 i dennes palats (plafonder i
nuv. nationalbiblioteket), arbetade även för
kyrkor och kloster. Han fick till slut så
många beställningar, att han ej hann mer än
att göra utkast till tavlorna, som utfördes av
hans många lärjungar. Hans stil blev under
denna massproduktion alltmera maniererad.
Av hans bevarade verk må nämnas
»Nattvarden» (i Loretos dom) och »S:t Eustaches
martyrium» (i samma helgons kyrka i Paris).
Louvre är rikt på bilder av honom: »Jesus
frambäres i templet», »Korsfästelsen»,
»Gravläggningen», Ludvig XIII till häst med
allegoriska bifigurer, »Susanna i badet»,
allegorierna »Rikedomen» och »Tron» m. fl. I
Versailles finnes bl. a. Ludvig XIV som gosse
till häst, krönt av Ryktet. (E. L-k.)
Vougt [fokt], Allan Georg Fredrik,
tidningsman, politiker (f. 1895 2S/a), fil. kand.
1919. bedrev studier i England och Frankrike
1919—21 och är sedan 1924 red. för tidningen
Arbetet i Malmö. Sedan 1928 är V. led. av
Andra kammaren (socialdemokrat), led. av
utrikesnämnden sedan 1933 och
konstitutions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
