Voteringsrätt—Vougt 753 knappar, en märkt med »ja» och en med »nej», och med en signallampa mellan dem, vilken tändes till tecken på att rösten »gått fram». Tryckning på båda knapparna anger, att rösten nedlägges. På väggen vid talmannens plats är anbragt en ljustablå, där röstresulta-tet framträder i lysande skrift. — I Australien och Förenta staterna har v. kommit till betydande användning vid vanliga val, även vid presidentvalet i U. S. A. Det finns flera olika typer av v. — V. kallas ironiskt sådan medlem av offentlig församling, som blint röstar efter partiparoll. J. R. N. Voteringsrätt, se Rösträtt. Wothlytypl, fotogr., se K o 11 o t y p i. Votiska [vå'-], se Finsk-ugriska språk. Votlv- (lat. votivus, lovad åt en gud), löftes-, som tillkommit på grund av ett löfte, t. ex. votivgåvor, votivkyrka. Jfr Votivfynd och V o t u m 1. Votivbilder, målade tavlor, reliefer och statyer, framställda med anledning av ett votum, vanl. med inskrift, äro bevarade i stort antal. Votivfynd (se Voti v-). Bland de slutna fynd av fornsaker, som hittas i mark och mosse, urskiljer man vanl. gravfynd, boplatsfynd, depäfynd och votivfynd. V. ha nedlagts till offer åt gudamakter eller åt de avlidnas andar. Det är ofta svårt att skilja depåfynden från v. Man har velat göra gällande, att alla fynd, som innehålla blott likartade föremål, äro v., men så torde ej vara fallet. V. äro kända frän alla delar av Gamla världen. 1 Skandinavien förekomma de talrikt från både sten-, brons- och järnåldern men särskilt från de båda förstnämnda perioderna. — Litt. om nordiska v.: S. Müller, »Votivfund fra sten- og bronzealderen» (i Aarböger for Nordisk Old-kyndighed og Historie 1886); II. Petersen, »Offer- og votivfund» (ibid. 1890); O. Ryd-beck, »Slutna mark- och mossfynd från stenåldern» (i Från Lunds Universitets Ilist. Museum 1918). T. J. A.* Votivgåvor, se Votum 1. Votivmynt kallas romerska mynt med inskrifter, som hänsyfta på de supplicationes, som firades till kejsarhusets ära vart tionde år, från Diocletianus’ tid vart femte. Votjaker [våtja'-], en huvudsaki. i autonoma Votjakområdet mellan floderna Kama och Vjatka boende folkstam med finsk-ugriskt språk (se d. o.), vilken står syrjänerna (se d. o., suppl.) nära. De äro ett duktigt jord-brukarfolk med biskötsel och i n. jakt som viktiga binäringar. 504,200 pers. (1926). Deras intressanta hedniska religion fortlever ännu i många trakter med kraftigt liv. Efter den ryska revolutionen har en egen votjakisk litteratur hastigt uppblomstrat. Om deras språk, votjakisk a, se Finsk-ugriska s p r å k. K. B. W. Votjakområdet [våtja'k-], ry. Votskaja av-tonomnaja oblast, autonomt område inom Gor-kij-(Nizjnij-Novgorod-)om rådet, Sovjetryss-land. v. om floden Kama; 32,135 kvkm, 880.700 inv. (1931); huvudstad: Izjevsk. Av befolkningen äro 52,3 % votjaker och 43,3 % ryssar (1926). Jordbruket är huvudnäring; industri huvudsaki. i Izjevsk. V. bildades 1921. Votkinsk [vå't-], stad i Uralområdet, Sov-jetryssland. 170 km s. v. om Perm; 19,479 inv. (1926). Stora järnverk. 754 Votski pätin, se P ä t i n. Vötum, lat. (plur. vöta). 1. Löfte till gudarna att i händelse av en lycklig utgång på ett företag, uppfyllelse av en bön el. önskan, befrielse från sjukdom, räddning ur olycka el. fara o. dyl. hembära någon gudomlighet en offergärd el. skänk (votivgåvor). Vota publica, löften, som gjordes av offentlig myndighet el. av befälhavare, i statens namn, avlades i Rom efter bestämt formulär, förestavat av en pontifex, samt gällde ofta festspel, tempel, andel i byte o. dyl. Under kejsartiden avlades v. för kejsarens väl vid nyårsfesten 3 jan., vilken därav fick namnet vota. Vota privata rörde enskildas förhållanden och ställdes till olika gudar. Votivgåvor brukas också i kristna kyrkan. Om v. vid vigsel se d. o., sp. 458. Jfr Votivbilder och Votivmynt. — Ex voto, till följd av ett löfte. — Om votum simplex och votum solenne se Munkordnar, sp. 432. R. Tdh.* 2. I modernt språkbruk röst (vid omröstning), yttrande. — V. d e c i s I v u m, avgörande röst. — V. deliberatlvum, yttrande vid överläggning. Jfr Misstroendevotum (vars motsats är förtroende-votum) och Paria vota. Vouet [vcuä], Simon, fransk målare (1590 —1649). Den brådmogne V. följde 1611 Frankrikes ambassadör till Konstantinopel, där han målade sultan Ahmed I. 1612 for han till Ve-nezia, studerade där Tizian och Veronese, kom 1613 till Rom samt kopierade och studerade Caravaggio och Guido Reni. Från Rom begav han sig 1620 till Genua, där han dekorerade familjen Dorias palats. Sedan han återkommit till Rom, målade han för Peterskyrkan helgonen »Franciscus, Antonius från Padova och Johannes Chrysostomus» (förstörd). 1627 hem-kallades V. av Ludvig XIII, som blev hans lärjunge i målning, utnämnde honom till »premier peintre» samt gav honom pension och bostad i Louvre. Han fick därefter uppdrag att utföra kartonger för statens gobelänger och att dekorera Louvre, Luxembourg, Fontainebleau och S:t-Germain. Han målade konungens och hovherrarnas porträtt, målade åt Richelieu 1632 i dennes palats (plafonder i nuv. nationalbiblioteket), arbetade även för kyrkor och kloster. Han fick till slut så många beställningar, att han ej hann mer än att göra utkast till tavlorna, som utfördes av hans många lärjungar. Hans stil blev under denna massproduktion alltmera maniererad. Av hans bevarade verk må nämnas »Nattvarden» (i Loretos dom) och »S:t Eustaches martyrium» (i samma helgons kyrka i Paris). Louvre är rikt på bilder av honom: »Jesus frambäres i templet», »Korsfästelsen», »Gravläggningen», Ludvig XIII till häst med allegoriska bifigurer, »Susanna i badet», allegorierna »Rikedomen» och »Tron» m. fl. I Versailles finnes bl. a. Ludvig XIV som gosse till häst, krönt av Ryktet. (E. L-k.) Vougt [fokt], Allan Georg Fredrik, tidningsman, politiker (f. 1895 2S/a), fil. kand. 1919. bedrev studier i England och Frankrike 1919—21 och är sedan 1924 red. för tidningen Arbetet i Malmö. Sedan 1928 är V. led. av Andra kammaren (socialdemokrat), led. av utrikesnämnden sedan 1933 och konstitutions