767 Wrangell—Wrede 768 var lämpad. Om hans nederlag vid Fehrbellin 1675 se d. o. Wdt. Wrangell, M o u n t [mau'nt rä'ngol], se Alaska, sp. 386. Wrangelska palatset, på Riddarholmen i Stockholm, uppfördes 1652—64 på Sparreska husets plats av N. Tessin d. ä. för fältmarskalken C. G. Wrangel. Denne hade 1648 av kronan fått sagda hus, vari ingick ett av holmens 1500 talstorn i s. v. hörnet. Palatset var genom en flygel sammanbyggt med huset i s.; det var urspr. ett av huvudstadens största och praktfullaste privathus (avbildat på två planscher i E. Dahlberghs »Suecia antiqua et bodierna»). Huvudbyggnaden är åt sjösidan flankerad av två massiva torn och åt ö. av två långa flyglar, omslutande en öppen gård, till vilken en bred trappa leder upp. De ståtliga terrass-anläggningarna, trapporna och båthamnen åt Mälaren, dubbeltrappan åt staden liksom byggnadens rika arkitektoniska utsmyckning ha genom eldsvådorna 1693 och 1802 förintats. 1 juli 1697 inköptes palatset efter slottsbranden av kronan, iordningställdes för kungl. familjens räkning under N. Tessin d. y. och är som kungaboning bekant under namnet Kungahuset el. Kungl. paläet intill 1754, då hovet inflyttade i det nya slottet. Kungshuset, där många av frihetstidens riksdagar öppnats och avslutats, omdanades nu, och plats bereddes för ämbetsverk, ss. Kammarkollegium och senare Svea hovrätt. Statskontoret och Stockholms stads politiekollegium hade här en tid lokaler. Efter eldsvådan 1802 revs s. flygeln, varvid nuv. Wrangels backe uppstod, och palatset iståndsattes av Gjörwell. Så förblev det till 1898, då en grundlig restaurering skedde, varvid tornen erhöllo kupoler i enlighet med Sueciabilden. Ehuru helt förändrad i det inre, är byggnaden alltjämt ensam i sitt slag från den karolinska tidens Stockholm (se d. o., bild 20). N. F. ö-n. Wrangels land, eng. Wrangel island, ry. Vrangelja zenilja, ö utanför nordostligaste Sibirien; skiljes från fastlandet av De Long-sundet; 4.680 kvkm. öns inre är bergigt, och högsta toppen, Gilders head, uppges nå 910 m ö. h. Största delen av W. är tundra; djurlivet är tämligen rikt: fjällräv, valross, säl-arter och sjöfågel. En koloni på omkr. 60 pers, (tjuktjer, eskimåer och några ryssar) är sedan 1924 bofast på W.; meteor, och radiostation. W. är uppkallat efter den ryske amiralen F. von Wrangel, som 1822—23 förgäves sökte nå ön. W. tillhör sedan 1926 Sovjetunionen. Wrangel von Brehmer, se Wrangel, släktövers. Vrangselv, norskt namn på Vrångsälven (se d. o.). Vra'tislav IT, se B ö h m e n, sp. 419. Wrba [väTba], Georg, tysk skulptör (f. 1872), prof, i Dresden sedan 1908. Ilar utfört flera betydande offentliga monument, ss. Otto av Wittelsbach (ryttarstaty på Wittelsbach-bron i München), konung Georg av Sachsen (ryttarstaty i Dresden), rådhusbrunnen i Leipzig, barngrupper på den av Teschner komponerade Sagobrunnen i Berlin samt dessutom småplastik i silver och elfenben. G-g N.* Vrchlicky [vo'r^litskl], J a r o s 1 a v, tjeckisk skald (1853—1912). Hette urspr. Emil Frida men antog även i det borgerliga livet sitt författarnamn J. V. Ilan blev 1893 e. o. och 1898 ord. prof, i litteraturhistoria i Prag, 1901 ständig led. av Österrikes herrebus. V;s rikt flödande lyrik, som fyller 40 volymer, stod först under den tyska romantikens inflytande (samlingen »Z hlu-bin»; Ur djupen; 1875). De följ, diktsamlingarna, »Sny o stèstf» (Drömmen om lyckan; 1876), »Duch a svét» (Anden och världen; 1878), återspegla med fördjupad livsåskådning stämningar från ungdomsåren och nya intryck utifrån, särskilt från den romanska diktvärlden. Genom tolkningar av alla viktigare franska och italienska skaldeverk, införandet av sonetten o. a. konstformer samt sin egen utomordentliga virtuositet riktade V. den tjeckiska vitterheten och frigjorde den frän beroendet av tyska förebilder. 1 diktsamlingen »Sfinx» (1883) överväger reflexionen; i »Jak tahla mracna» (Hur molnen drogo förbi; 1885) kämpar en tungsinthet, som längre fram övergick till stark pessimism, med arbetslust och livsberusning. Dessa stämningar variera i diktsamlingarna »Hudba v dusi» (Musik i själen; 1886), »Bodläcf s Parnassu» (Tistlar från Parnassen; 1892), »Prekrocen zenit» (Zenit överskrides; 1899). I de sista diktsamlingarna ta pessimismen och resignationen överhand, ehuru V. i det längsta söker hålla livsmodet och tron på mänskligheten uppe: »Prehavé illuse a vècné pravdy» (Flyktiga illusioner och eviga sanningar; 1904), »Tiché kroky» (Stilla steg; 1905). De av djup livserfarenhet präglade »Pfsné poutnfka» (Pilgrimens visor; 1895) och de formellt glänsande fyra samlingarna »Sonety samotåre» (Enstöringens sonetter; 1893—96) intaga hedersrummet. V:s lyrik är improvisationer med deras förtjänster och svagheter, utan större psykologiskt djup, men receptibiliteten och spänstigheten äro till det sista lika beundransvärda som den formella virtuositeten. Av hans episka verk är »Bar-Kochba» (1897), som skildrar den gamla judendomens sista resningskamp under den romerska kejsartiden, det omfångsrikaste. V. skrev även bl. a. ett trettiotal dramer och komedier samt tolkade tyska, polska o. a. mästerverk. Hans eklektiska idealism var mottaglig för intryck från alla håll; poetiskt behärskade han alla tidsåldrar fram till renässansen. Han var en varm patriot, men den poetiska kampdiktningen stod främmande för hans veka kynne. Flera olika uppl. av V:s samlade skrifter ha utkommit, bl. a. i 65 bd 1895—1910. — Jfr A. Jensen, »J. V.» (1904) och i Nord. Tidskr. 1905; tjeck, monogr. av F. V. Krejcf (1913). A-d J.* Wrede. svensk-finländsk adelssläkt, urspr. från Westfalen. inkom på 1500-talet till Livland. Ryttmästaren Henrik W. räddade i slaget vid Kirkholm 1605 Karl IX :s liv genom att lämna konungen sin häst och blev själv nedhuggen av fienden. Karl IX gav