777 Vridspeglingsaxel—Vries, H. de 778 Vridspeglingsaxel, miner., se Symmetri. Vridvingar, Strepsi'ptera, en liten grupp små insekter. V. leva under en del av sitt liv som parasiter hos bin el. getingar men förekomma även på grävsteklar, myror, rätvingar m. m. Honorna äro maskformiga, blinda, fotlösa och leva i bakkroppen av andra insekter, mellan vilkas segment deras brunaktiga framända sticker fram. Hanarna, vilka blott leva några timmar som fullvuxna, ha stora, fjäderformigt hopveckade bakvingar och väl utvecklade ögon och antenner. Äggen kläckas i moderns kropp, och de små s. k. triungulinus-larverna, försedda med väl utvecklade ben samt ett par långa svansborst, krypa ut på värddjuren, t. ex. bin, från vilka de taga sig över till andra bin och medfölja dessa hem till deras bon, där de borra in sig i en bilarv och i denna genomgå sin utveckling utan att skada värddjuret. Den förut rörliga larven blir nu en fotlös, masklik varelse, vars kroppsform hos honan blott föga ändras, när denna efter biets metamorfos genomborrar huden på detsamma mellan två bakkroppssegment. Dylika bin,' som kallas »stylopiserade», bli sterila. De vanligaste arterna äro Xenos vesparum på getingen Polistes gallicus samt Stylops melittae, som lever på släktet Andrena. I. T-dh. Vridvåg, fys., se To rsions v å g. Vriendt [frint], de, se F 1 o r i s. Vries [fris], holländska målare. — Hans Vredemann de V. (1527—omkr. 1604) var arkitekturmålare och dekorerade rum med rik arkitektonisk bakgrund, perspekti-vistiskt skämt o. dyl. — Abraham de V. (d. omkr. 1650) målade porträtt under inflytande av Thomas de Keyser och Rembrandt. Berömt är ett mansporträtt (1632; i Lille), ännu mera bilden av en äldre man (1639; i Dresden) och porträtt av borgmästare Vroesen (s. å.; i Rotterdam). — R o e 1 o f Jansz. de V. el. van V. (f. 1631) levde ännu 1669. Hans förnämsta arbeten äro »Landskap med väderkvarnar» (i Frankfurt a. M.) och ett landskap i Liéges museum. Nationalmuseum i Stockholm har två signerade tavlor av V. (E. L-k.) Vries [fris] (skrev sig Fries), Adrian de, holländsk skulptör (1560—efter 1627). Tillhörde »de nederländska romanisterna», som på 1500-talet sökte sin utbildning i Italien. Senare verkade V. i Augsburg, där han utförde Merkuriusbrunnen 1599 och Herku-lesbrunnen 1602. För kejsar Rudolf II komponerade han (efter motiv, lånade från Ra-faels målningar i Villa Farnesina) bronsgrupperna »Merkurius och Psyke» och »Psyke buren av amoriner», den senare i Nationalmuseum i Stockholm. Åt Kristian IV i Danmark utförde han en praktbrunn för platsen framför Frederiksborgs slott. Detta kolossala arbete, »Neptunus, omgiven av flodgudar, si-rener, tritoner» m. m., var färdigt omkr. 1624 och bortfördes 1659 som svenskt krigsbyte. 1626 avlämnade V. till Wallenstein en annan, för dennes palats i Prag avsedd Neptunus-fontän jämte ett stort antal mytologiska figurer, till en del efter antika motiv. Många av dessa blevo också (1648) svenskt krigsbyte. Flera av V :s arbeten äro uppställda i parken vid Drottningholm. — Se J. Bottiger, »Bronsarbeten af Adrian de Fries i Sverige» (1884). G-gN.* Fama med lejon. Bronsgrupp av Adrian de Vries, nu i parken vid Drottningholm. Vries [fris], Hugo de, holländsk botanist och ärftlighetsforskare (f. 1848), prof, i Amsterdam 1878—1918. V. är en mångsidig, produktiv och uppslagsrik forskare, som före sekelskiftet mest sysslade med fysiologi för att efter detsamma koncentrera sig på art-och formbildningspro-blemen samt utvecklingsläran med utgångspunkt huvudsaki. från sina bekanta experiment med arter av släktet Oenothera. På det senare området ha hans arbeten haft den ojämförligt största betydelsen, särskilt genom uppställandet av den s. k. mu-tationsteorien (»Die Mutationstheorie»: I, »Die Entstehung der Arten durch Mutation», 1901, II, »Elementare Bastardlehre», 1902—03). Ett stöd för denna sin teori har V. även ansett sig finna bl. a. i resultaten av växtförädlings-arbetena vid Sveriges utsädesförening i Sva-löv (»Plant-breeding comments on the experiments of Nilsson and Burbank», 1907). Enl. V. är mutation (se d. o.) en plötslig, diskonti-nuerlig förändring av organismerna, som går i arv till avkomman och av honom ansågs vara av stor betydelse för uppkomsten av nya arter och former (elementararter) inom djur-och växtrikena. Om ej på annat sätt har V:s mutationsteori varit synnerligen värdefull genom det intresse och den synnerligen livliga diskussion den förorsakat. Sedan emellertid numera, till stor del tack vare svensken N. ITeribert-Nilssons skarpsinniga experiment, de till synes egendomliga ärtflighetsförhållande-